Effekt

Har tack vare sambon hittat ett nytt magasin som för tankarna framåt. Det är klimatmagasinet Effekt (kan delvis läsas också på Effektbloggen).

Jag vet, jag vet. Det kanske vore dags för lite ren underhållning, förströelse, tidsfördriv... något som inte kräver nånting alls av de små grå. Men jag bara kan inte låta bli att dras till tuggmotstånd. Ibland undrar jag om det är riktigt hälsosamt? Efter visst övervägande tror ju ändå att svaret är ja. I en värld som matar mej med lättsmälta ideal och mönster för att vara en god och inte alltför kritisk konsument behövs dessa utropstecken. Artiklar och åsikter som ställer svåra frågor och pekar på möjliga svar utanför huvudfåran. Röster som synliggör andra vägar, mitt i vardagen.

I senaste numret av Effekt inspireras jag särskilt av omställningsrörelsen. När den snabba och billiga energin är på upphällningen får vi ju troligen ställa om oss från det onyanserade tillväxttänkandet och söka nya framkomliga vägar. Vägar som är farbara och hållbara för framtiden. Vägar där vårt välmående höjs, de sociala klyftorna minskar och belastningen på miljön minskar. Mitt i krisen (det finns dom som talar om Peak Everything - inte bara Peak Oil) kan vi skapa något nytt. Kanske något bättre. Men vad?

Längst under bottnar min tanke i det faktum att vårt välmående inte alls är direkt kopplat till ett ständigt ökande ekonomiskt välstånd. För att leva lyckliga behöver vi inte överanvända naturresurser eller driva girighetens paradigm. Vi behöver kärlek, omsorg, kreativitet och kultur. Vi behöver blomstrande lokalsamhällen med närdemokrati och levande kontakt mellan människor.

En Transition Town, någon?

Askes anno 2012

Har i helgen påbörjat läsningen av Patrik Hagmans OM KRISTET MOTSTÅND. En verklig pärla, kan jag konstatera i ett tidigt skede. Mycket food for thought!

PH skriver om askesen som både (1) tron på att människan är formbar och (2) ett sätt att genom kroppsliga handlingar verkligen förändras och (3) som ett offentligt ställningstagande. Genom att välja annorlunda i det lilla omskapar jag bilden av mej själv. För mej själv och för världen. Där och då öppnas mina ögon.

När jag under fastetiden väljer att minska min användning av socker och vitt mjöl så mycket som möjligt handlar det alltså inte bara om en "yttre" hälsa, utan också om en "inre" hälsa. Jag vill försöka få perspektiv på kulturen av "snabba kickar" och jag vill låta min kropp vänja sej av från blodsocker-slaveriet den hamnat i. Genom att göra mitt beslut offentligt låter jag i bästa fall var och en som hör om det (om så bara för en flyktig sekund) själv reflektera över sitt eget förhållande till socker och vitt mjöl.

PH menar att det är de många små handlingarna som kan vara omvälvande i större perspektiv. Och visst ligger det något i det: jag ser ju att min fasta är besvärlig för mej just i sociala sammanhang. Delvis har det förstås att göra med min egen svårighet att "motstå" söta frestelser som ett sätt att umgås, men lika mycket med att vi har ett njutarsamhälle där vi liksom rutinmässigt uppmuntrar varandra till att Unna Oss. På alla plan. Relationer bekräftas genom smakande på kakor och flödande beröm över kockens kulinariska kapacitet. Gemenskap skildras i böcker och på film som den långa goda middagen enligt kontinentalt mönster. Som "goda medborgare" ska vi ju helst unna oss det mesta, både snabb mat och snabba prylar. Måttfullhetens dygd har vi glömt och gömt på vägen.

I en kultur som matar (sic!) på med att vi ständigt ska vilja ha mer framstår mitt lilla beslut att välja bort kaffebrödet eller efterrätten kanske både tråkmånsaktigt, präkigt och nästan lite osocialt. I belysning av PH:s text inser jag att det också kan betraktas om ett val att inte gå i ledband, att försöka forma sin egen väg - oberoende av reklam och rådande konsumtionsideal. Fastan får mej att förhålla mej på ett nytt sätt både till det som är rutinmässigt i mitt liv och i vår kultur. Jag grunnar vidare och trevar: kanske är det rentav en form av kristet motstånd?

Vårtecken

Äntligen!

I morse doftade det vår utanför dörren: en oslagbar kombination av smält snö och is och gatudamm. I träden på kyrkbacken jubelkvittrade fåglarna. Månne de längtat lika galet mycket som jag? Blåmesen - vår återkommande gäst i holken - syntes redan häromdagen svirra runt och söka virke till sitt rede. Lillfröken avbröt sig mitt i Bolibompamorgon, tittade ut genom fönstret och utropade "Mamma, det är nog våren som kommer!"

Själv tycker jag att undret bara växer med åren. Tänk att det faktiskt vänder! På riktigt. Att vi nu går mot tider där ljuset och värmen dominerar, att det snart spirar grönt i alla vrår. Jag pustar ut och dubbelgillar!

Kemikalier igen

Det ser ut att bli kemikalietema på bloggen denna vecka. Igår visades nämligen en fin dokumentär om kemikalier och cancer: EN VANDRING UPPFÖR FLODEN. Ett otroligt fint porträtt av forskaren/journalisten Sandra Steingraber som själv lever med cancer och kämpar för att få ut kunskaperna om hur olika carcinogena ämnen påverkar oss genom luft, vatten och mat. Dokumentären ligger alltså på Arenan den närmaste veckan. Se den!

Osökt undrar jag hur det ser ut i det finska lantbruket. Vilka "växtskyddsämnen" är det våra grödor badar i? Vilka bekämpningsmedelsrester finns i maten jag äter? Är det säkert att reningen av vårt dricksvatten tar bort tillräckligt mycket av de skadliga partiklarna? Och jag funderar på varför industriernas utsläppsgränser i första hand bestäms utifrån ekonomiska intressen, snarare än ekologins eller hälsans... Varför gäller inte försiktighetsprincipen i användningen av de 80.000 kemikalier vi människor har runt oss numera?

Samtidigt tänker jag att detta är ännu en anledning till att välja ekologiskt odlat, att avstå från kemikaliestinna rengöringsprodukter och kosmetika, att som aktiv och medveten konsument stöda de producenter och bolag som vill välja en annan väg. Att gång på gång höja sin röst i dessa frågor. Att arbeta för detta som en mänsklig rättighet. Tänk er ett tillägg till FN-konventionen: En Artikel 31 där "var och en är berättigad till ett liv fritt från skadliga kemikalier" - eller åtminstone har möjligheten till ett informerat val.  

Kemikaliekunskap

Häromkvällen såg jag en utmärkt, skrämmande och tillika mycket tankeväckande dokumentär på YLE5: KEMIKALIECOCKTAIL av och med Patrik Skön.

Se den via Arenan ännu idag!

Jag vet att många ryggar tillbaka inför jobbiga nyheter och helst vill slippa ta till sej fakta av det här slaget. Samtidigt tänker jag att om vi har mer kunskap har vi åtminstone en liten, liten chans att påverka situationen t.ex. genom välja bort endel av dessa skadliga och ännu outforskade ämnen. Själv har jag skippat de vanliga städmedlen och diskmedlen till förmån för ekologiska varianter. Jag väljer naturlig hårvård och hudvård så långt det är möjligt. Jag är glad att vårt hem är renoverat till viss del med återbruk, att barnen ärvt mycket urtvättade kläder, att mängden plastleksaker är förhållandevis liten.

Samtidigt är det omöjligt att undvika alla risker. Onödigt att bli hysterisk. När jag själv för ett år sedan såg Stefan Jarls film UNDERKASTELSEN (som visas på YLE5 kl 22 på torsdagkväll) kände jag mej först bara oändligt uppgiven och oroad av det faktum att jag varit soffliggande en hel graviditet på en nyinköpt hörnsoffa, som förmodligen var genomimpregnerad med bromerade flamskyddsmedel. Småningom följde ilskan över att vi som konsumenter inte ens får tillgång till relevant information för att göra övervägda val. Och tidsnog insåg jag att det ändå finns något jag kan göra: att hålla mej informerad, att inte väja undan, att bli en "krävande kund".

Du har också chansen att se båda! Valet är ditt, bollen är kastad... Och vill du veta mer om hur du undviker problemen kan du klicka in på Morotsliv där Ila ger god råd för vardagslivet :)

Kvinnoglädje

lång paus pga sportlov i fin terräng med fjäll och renar. i fint sällskap med tre generationer. i fina sysslor som bastubad, romanläsning, skidåkning. i fri reflektion.

där i tystnaden och ensligheten i spåret processar jag det faktum att jag de senaste sex åren fött två döttrar, mist en mor och en älskad faster, vakat cirka tusen nätter, skrivit en avhandling och renoverat ett hundraårigt hus. fäller en tår över pärsen, tycker mej förstå mej själv pånytt. andas djupt och stakar vidare. tackar min kropp för att den tålmodigt burit mej genom trötthet och stress och sorg. men, framför allt, gläds åt att kraften finns där igen.

vart efter dagarna går landar jag i att liksom låta vardagen lysa. gläds åt döttrarnas kreativitet i leken. åt att kvällstid för en stund kunna förflytta mej till Kerala och de uråldriga kunskaperna om livet. åt att få gå till färdigt dukat bord och åt den omsorg som visas oss. kanske är det faktiskt så enkelt som att glädjen växer ur närvaron i de vardagliga ögonblicken? i gemenskapen och i enkelheten.

just denna kvinnodag vilar jag i tacksamheten över att jag är född i ett fredligt land, till jämlikhet och systerskap. jag önskar mej och mina medsystrar att vi kunde släppa våra stundtals orimliga krav på oss själva i fråga om vikt och utseende och kläder och prestationer och stylade hem och snärtiga livsstilar. den verkliga kvinnoglädjen står att finna på annat håll. i tillgång till gratis utbildning. i kejsarsnitt som utförs med tio minuters varsel. i den subjektiva rätten till dagvård.

om en stund ockuperar jag TV-soffan och ser dokumentären "Där mitt hjärta slår" (på SVT2, med repris både lördag och söndag) om ett kvinnoöde av andra mått än mitt. i tacksamhet och ödmjukhet. och med hjärtat hos alla de kvinnor som förmår känna livsglädje under omständigheter långt mindre generösa än mina.