9 juli 2018

Grönkål i överflöd

Ibland blir jag bara så häpen över den växtkraft som bor i små frön. Har just nu massor av grönkål på gång, mer än vi behöver, så om någon där ute vill ha är det bara att höra av sig! 

28 juni 2018

I ljuset och skuggan på Gare de Paris-Est



Jag vet, det har varit tyst här på bloggen hela våren... Det var inget medvetet beslut att hålla paus, det bara gav sig självt. Det fanns så många andra saker jag hellre ägnade min tid åt. Så mycket annat som låg mig varmare om hjärtat. Familjen och vännerna, litteraturen och yogan. Iakttagandet. Lyssnandet. Eftertänksamheten. Närvaron. Min egen stillsamma inre-hållbarhets-revolution.

Så plötsligt ikväll var det något som pockade på. Vi har en grå och regnig sommarkväll här i Jakobstad och jag hade redan krupit upp i soffan med ullig pläd, varmt te och en fascinerande bok. Men det var någonting som absolut ville formuleras, som inte gav sig förrän jag plockade fram min dator och klickade upp bloggen och började skriva. Det var någonting med själva det faktum att jag faktiskt har ett hem, en soffa och en tekopp... och ett utrymme i bloggosfären.

Under de senaste veckorna har jag haft möjlighet att se delar av Europa i ny dager. Jag har varit ute på interrail med familjen (jag ska återkomma till detta underbara långsamma resande i ett separat inlägg) och fått uppleva både det jag ville se och det jag (möjligtvis) hellre blundat för. Ljuset och skuggan. Ett Europa med brutala klyftor mellan dem som har och dem som inte har - hem, mat, pengar, pass, möjligheter.

Jag har sett taggtrådsstängsel som ska hålla de papperslösa människorna på rätt sida om gränsen.
Jag har sett tiggarens framsträckta händer och känt skam över den futtiga summan jag gett.
Jag har sett människor med mörkare hud och mörkare hår utfrågas bryskt i en passkontroll.
Jag har sett den hemlösas uppgivna blick och känt skuld över att bara promenera förbi.
Jag har sett mitt pass och mina pengar öppna vägar som jag vet är slutna för andra.

Och nu sitter jag här i mitt mysiga medelklasshem och funderar på vad jag ska göra av alla mina privilegier, hur jag ska förvalta mitt eget pund, denna min skavande insikt. Min Weltschmertz.

Världssmärta lär kunna leda till nedstämdhet, till passivitet, till flyktbeteenden. För egen del tänker jag att världssmärtans viktigaste funktion kan vara att ge impulser till kampen för en bättre värld. För mig räcker det inte med att jag förstår att vara tacksam över hur bra jag själv har det - även om det förstås är en fin sak i sig. Det känns som om det måste till något mer. Frågan är bara exakt vad.

Kanske är det en början att stanna upp inför det hela? Att åtminstone inte blunda. Att åtminstone inte fly. Att åtminstone inte inbilla mig att det lyckliga, lyckade livet är någonting som tillkommer mig i kraft av min egen förträfflighet. Att inse att jag inte varit "min egen lyckas smed" när jag råkade födas in i rätt familj i rätt land vid rätt tidpunkt i världshistorien. Att låta de mer metafysiskt lagda jobba enligt devisen att vi med enbart tankens kraft kan förändra världen. När min blick möter blicken hos tiggaren under de vackra glasfönstren på Gare de Paris-Est vet jag att det handlar om annat än att han inte tänkt tillräckligt positivt innan han hamnade där.

Kanske är det en början att använda den plattform jag har just här och nu för att fortsätta tala och arbeta för att allas människovärde ska respekteras? Att ge mera tid åt den obekväma yttre-hållbarhets-revolutionen. Att skriva mina inlägg och artiklar, att fortsätta med mina föreläsningar och forskningsprojekt, att köpa det där rättvisemärkta ekologiska kaffet även när det kostar mig några euro extra... Att naivt och envetet tro att mina vardagliga handlingar är länkar i ett vindlande globalt bygge som småningom leder till att fler människor får jämlika möjligheter att leva ett gott liv.







7 januari 2018

Önskelista 2018

Så snabbt det gick, slutet av år 2017! Mina novemberveckor fylldes av forskning och familjeliv, december toppades av ett alldeles fantastiskt seminarium med forskarnätverket SIRENE. Sedan var det vips julledighet och dags för verklig vila. Det var åtminstone tanken...  fast det kom en massa annat emellan :) Och så ett nytt år och nya möjligheter!

Nyår inbjuder till förväntningar och förhoppningar. Själv tycker jag om känslan av ett avslut och en ny början. Vissa saker vill jag lämna bakom mig, vissa saker vill jag ta in i mitt liv. Under fjolåret var det mest bara bra saker i mitt liv. Positiva förändringar som gav energi, glädje, tilltro. Det är inte mycket jag vill lämna bakom mig. Möjligen lite för mycket jobb och lite för lite återhämtning, fast jag fann den bästa balansen på många år. Möjligen lite för många prylar i våra skrubbar och skåp, trots rensningsförsök. Möjligen en och annan energicirkel som fortfarande sipprar och borde slutas.

Men fortfarande är det ett och annat jag vill lägga till i mitt liv. Jag önskar mig mera motion och tid i naturen. Jag önskar mig fler stunder av stillhet. Jag önskar mig ännu mera vegetarisk kost. Jag önskar mig lite större förmåga att "släppa och gå vidare" och klokskap att sätta min kraft på rätt saker. I övrigt är jag ganska ok med hur jag är och hur jag har det just nu.

Om jag höjer blicken och tittar ut över världen blir det snabbt en längre önskelista. Det är många pusselbitar som verkar ligga på fel plats fortfarande. Jag önskar väldigt mycket mera jämlikhet mellan människor. Mera global rättvisa. Mera tolerans i fråga om språk, kultur, religion, kön... både lokalt och globalt. Mera, mycket mera, fred. Mera helhetstänkande och insikt om att vi bara har en enda Jord och behöver ta vara på den. Nu genast! Mera måttfullhet och mera ödmjukhet. Mera humor och värme. Mera kärlek. Bara för att nu nämna några punkter.

Världen är halvfärdig. Det är väl som det ska. Men jag önskar att 2018 ska bli året då fler av oss känner att vi hittat vår plats i livet och att vi drar våra strån till hållbarhetsstacken, i stort och i smått. Året då vi gnor på för fred och frihet, för respekt och tolerans, för en renare natur, för en bromsning av klimatförändringen, för ett grönare och skönare liv. Varken mer eller mindre.

Och jag önskar att 2018 blir det år då fler verkligen tar till sig Margaret Meads ord:

Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world; indeed, it's the only thing that ever has. Margaret Mead
Read more at: https://www.brainyquote.com/quotes/margaret_mead_100502
"Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world: indeed, it is the only thing that ever has."