fredag 26 augusti 2016

Skördetidsfilosofier

Äntligen skördetid! Alla omställares favorittid på året, vågar jag påstå.

Augusti är ju en sådan fantastisk självförsörjningsmånad, vare sig man har ambitionen att helt fixa sin egen mat eller att bara göra det delvis. Augusti är mängder av hallon, vinbär (svarta och röda) och krusbär klara att tas vara på inför den kommande vintern. I år har vi faktiskt fryst in det mesta, visa av skadan från tidigare år när saften möglat i flaskorna då vi förvarat dem i vår matkällare. Augusti är sockerärter, morötter, kryddor och potatis. Augusti är gurkor i överflöd i växthuset, fast de första kom redan i början av juli.


Den här veckan har vi plockat, förvällt och fryst in en del av våra brytbönor. Vi har också skördat våra första egna tomater i växthuset - tre stycken små söta cocktailtomater. De andra sorterna är till största delen ännu alldeles gröna, så vi får hoppas på både sol och värme i september. Annars blir det stekta gröna tomater på menyn...


Vi njuter av vår härliga squash, som förstås måste ätas mer eller mindre direkt. En fullstor pumpa har vi lyckats få hittills, fler är på gång. Dem hoppas vi till största delen kunna lagra. Vi plockar björnbär i mängder och funderar på att plantera en buske till inför nästa säsong. Det mesta med odling och augusti känns otroligt bra. Rikt på något sätt - och då tänker jag inte ekonomi.


Ändå får jag erkänna att den här odlingssommaren varit utmanande. Allting har verkligen inte gått som i Strömsö ;) Regnet och kylan har gjort att det känns som att vissa grödor växer extremt långsamt och somligt inte alls. Våra morötter är ännu irriterande späda, och kålen blev tyvärr en total flopp detta år. Och nu har potatisen drabbats av knäpparlarver och tomatplantorna av usligt bladmögel! Jag vet inte om vi borde ta vara på hela skörden innan det blir värre eller härda ut och hoppas på att angreppen avtar...

Jag håller verkligen med Farbror Gröns tankar häromveckan - att träda in i odlandet gör något med en, kanske just för att där finns dessa utmaningar. Odlandet kräver kunskap, envetet arbete och mycket tålamod. Det ökar ödmjukheten inför vädrets makter och späder för min del också på funderingarna om klimatförändringens inverkan. Det ökar respekten för det fantastiska arbete alla våra proffsodlare gör - de som till skillnad från oss hobbyodlare faktiskt förser så många människor med mat för dagen, året om! Odlandet gör oss också kreativa, särskilt om vi väljer att rätta menyn efter de grödor som klarat sig fram till skörd. Och det är en speciell form av närvaro i det där korta ögonblicket när rosenbönan blommar.


För min del är odlandet lärorikt också för att det påminner mig om att "människan spår och Gud rår" - eller något i den stilen. Jag drömmer, köper frö, förodlar och skolar om. Jag ritar fina skisser och planerar. Jag vattnar och rensar och gödslar och pysslar med våra plantor. Och ändå - jag har egentligen inte så stor kontroll som jag inbillar mig över hur skörden sist och slutligen blir. Det är en paradoxal känsla av frustration och lättnad, att allt inte hänger på mig. Vare sig det nu går som i Strömsö - eller inte.

onsdag 17 augusti 2016

Solutions for a broken world

Sommar, sommar... Så fort den flyger förbi! Men det goda med den saken är att Jordnäras workshop med Daniel Hansson den 30.9 nu närmar sig med stormsteg ;) 

Daniel är filmaren, föreläsaren och forskaren som för tillfället jobbar med hållbarhetstänk bland gymnasieungdomar i Strängnäs i Sverige. Dessutom sysslar han med konstbaserade projekt inom Terra Religata, som du kan klicka in på här. I sitt arbete utgår han bland annat från erfarenheterna han fått när han levt med Lakotaindianer i Idaho, USA. Deras visdom och helhetstänkande kan vi låta oss inspireras av för att hantera de komplexa hållbarhetsfrågorna på ett verkningsfullt sätt. Daniel kommer under workshopen i Jakobstad att ge oss redskap för att utveckla vårt tänkande och våra handlingar i en mera hållbar riktning och dagen riktar sig till alla som är intresserade av förändringsprocesser i allmänhet och hållbarhetsfrågor i synnerhet.

Vi har valt att arrangera eventet i den fantastiska miljön på Rosenlunds prästgård (www.rosenlund.fi). I priset för workshopen ingår kaffe och en lunch gjord på lokala råvaror i säsong. Om vädret tillåter gör vi också en kort rundvandring i prosten Aspegrens trädgård och får höra mer om hur han revolutionerade odlandet i våra trakter på 1700-talet och jobbade stenhårt för den förändring han såg var både nödvändig och möjlig. Jag kan inte låta bli att tänka att vi kan hämta kraft ur det tänket då för vårt eget tänk nu - de utmaningar vi står inför kräver minst lika mycket engagemang och sisu som prosten och hans vänner hade på sin tid!

Mer info får du på eventets sida på Facebook och anmälan gör du genom att kontakta oss på Jordnära (info@jordnara.fi). Vi ser fram emot en inspirerande dag!

 

onsdag 20 juli 2016

Reflektioner från ett nöjesfält

 

Någonstans mellan en joyride och en thunderbird slår det mig. Det är kanske balansen mellan rysligt och roligt som är hela grejen?

På nöjesfältet överträffar vi oss själva: vi låter oss själva föras med i de vansinnigaste av attraktioner, vi åker upp och ner och snurrar snabbt, vi överlåter oss och litar på att det roliga kommer överväga det rysliga. Eller vi gör en sannolikhetskalkyl och hoppas den håller.... Själv avstår jag gärna upp och ner och högsta höjden, även om det ska säjas att jag en gång i historien låtit mig själv uppleva det fria fallet på Gröna Lund - 80 meter isande skräck i några sekunder och ett livslångt löfte om att aldrig göra om det.

Ute i världen är den isande skräcken dessvärre inte lika snabbt övergående och balansen mellan rysligt och roligt väger på många platser just nu åt helt fel håll. Stundtals tycker jag mig ironiskt nog bevittna just ett fritt fall.... Under den senaste veckan har mina vänner i Nice tvingats uppleva att en lastbil kan radera liv och trygghet och glädje på samma tid som ett åk i en bergochdalbana. Mina bekanta i Turkiet har på några dagar sett ett misslyckat kuppförsök med påföljande haveri inom rättsväsende, utbildningsväsende och fri media. Deras vardag står på spel. Deras mänskliga rättigheter är satta på undantag. Deras framtid är oviss. Om nu inte livslångt, så under överskådlig tid.

I jämförelse är mitt bultande hjärta och pirr i magen inför åket i en thunderbird ingenting. Absolut ingenting.

På nöjesfältet krymper vi alla världen för en stund och lever här och nu. Också jag skriker och skrattar och låter mig roas. Också jag gläds av att dela dessa ögonblick med mina nära. Men jag har oändligt svårt att glömma världen utanför. Dess elände finns kvar som ett isande stråk i värmen. Kanske är det en udda form av empati jag bär på? Att hela tiden känna dessa lager på lager, känna att min del är bara en i den större helheten. Att mitt välbefinnande hänger ihop med världens.

Vi behöver vår kraftpark ibland. Vi behöver få åka i hisnande attraktioner med våra älskade. Vi behöver få överträffa oss själva och lära oss själva och våra barn att mod inte är något du har, utan något du är. Och den lilla eller stora människa som fått märka att hon törs lite mer än hon vågar, hon bär den upplevelsen med sig ut i livet. Det får bara inte stanna där. Nöjesfältets upplevelser behöver vi bära med oss ut i livet och använda dem för att stå upp för allas rätt till ett gott liv.

För det som hände i Nice och Ankara och kommer att hända igen på andra oroliga platser i världen framöver. Och dessa rysligheter är ingen naturlag - de är en kulturlag... Den lagen handlar om möjligheter: till mat för dagen, utbildning, dräglig inkomst. Den handlar om rätt att vara den man är, skapa sitt eget liv i frihet och trygghet. Den handlar om en verklighet som kan ändras, i det lilla och i det stora, av oss gemensamt.

Jag önskar så att fler av oss ville ta en tur i vårt mentala pariserhjul, se lite längre bort, upptäcka att vi alla hänger ihop på den här planeten. Att fler av de tusentals människor som besöker parken denna sommar skulle använda en liten gnutta av sin energi till att också arbeta för att vända balansen mellan rysligt och roligt i det globala perspektivet. Jag blundar och jag önskar - och tar en klunk KultaKatriina ur min mugg. Det kaffet är varken eko eller reko, men det är gott och det var min mammas label, långt innan labels var en grej. Den klunken påminner mig om att störst av allt är kärleken. Och kärlek lär behövas för att få till en ny twist på världen!