11 november 2017

Nöjd i november

Det är märkligt! Jag har alltid tyckt att november är en så motsträvig månad. Mörkret, den ruggiga kylan, segheten i det som varken är höst eller vinter... Jag har bara velat gå i ide en stund och vakna igen när adventsbelysningen tänds och doften av glögg och pepparkakor breder ut sig över Norden.

I år är det alldeles annorlunda. Jag tycker mörkret och rusket är hanterligt, rent av riktigt mysigt:

Jag tänder brasa i kakelugnen.
Jag tänder de små lyktorna på bordet.
Jag sveper in mig i yllefilten och drar stickasockor på fötterna.
Jag brygger te och njuter av värmen som sprids i kroppen.
Jag riktar blicken mot högen av böcker och väljer den som för stunden lockar.
Jag bokar biljetter till konserter och teaterföreställningar.
Jag tar mig tid att sitta länge i soffhörnan med familjen.
Jag ser till att träffa vänner.
Jag går korta promenader när det är som ljusast mitt på dagen.
Jag ser den lysande gröna mossan mot de grå stenarna.

Häromdagen insåg jag att hemligheten bakom min nöjd-i-november-känsla kanske ligger i att jag för en gångs skull inte längtar till något "annat". Jag är tillfreds med det som är just nu och just här. Det finns en vila i november och jag vilar i den. Kanske vilar jag också mer än någonsin förr i mig själv? Kanske är jag verkligen mera närvarande än förr? Möjligen är det här kopplat till att jag åter landat i kroppen, efter år av tankar och känslor som snurrat på övervarv och med centrifugalkraft slungat mig bort från mitt innersta. Möjligen.

Hursomhelst. I år är jag nöjd i november. Jag njuter. Och jag vet ju att det där andra, det ljusa och varma, det kommer tids nog.

3 oktober 2017

Power Shift 2017

Under förra helgen hade jag möjlighet att för första gången delta i evenemanget Power Shift, som ordnades för fjärde gången av organisationen 350 Suomi, den finländska grenen av globala gräsrotsrörelsen 350.org. Hela 350-rörelsen handlar om att aktivt bromsa och motverka klimatförändringen. I praktiken innebär det att minska våra CO2-utsläpp till under 350 ppm (från den nuvarande nivån 400 ppm) och samtidigt utveckla vårt fossilberoende samhälle till ett tryggt och jämlikt sådant. Mer om organisationen kan du läsa till exempel här och här. 


Power Shift samlar alltså människor som vill agera i klimatfrågan. Under evenemangen lär man sig mera om vad klimatförändringen innebär i teori och praktik, skapar nätverk för förändring, får inspiration och verktyg samt utbyter idéer. Temat för årets finländska Power Shift var "Nordiskt samarbete och klimatåtgärder" och det var med stor förväntan jag i lördags styrde stegen mot Ås ungdomsgård i Helsingfors.

Det vilade något absurt över själva valet av lokal - ett före detta bårhus. Ovanför ingången finns nämligen ett latinskt uttryck hugget i sten: statutum est hominibus mori, vilket jag med mina hemsnickrade kunskaper i latin förstår ungefär som att det är människans lott att en gång dö. Galghumor eller sammanträffande - oavsett en text som stämde till eftertanke. Tack och lov var stämningen innanför dörrarna allt annat än gravallvarlig. Något av det skönaste med de två dagarna på Power Shift var alla skratt, all värme och alla humoristiska kommentarer. Mitt i det pågående klimateländet.

Visst, läget är alarmerande, för att uttrycka det milt. På Grönland syns klimatförändringen redan i kulturen. Människors sätt att leva påverkas dramatiskt av att djur och natur inte längre följer etablerade mönster. Jakten och fisket, ursprungsbefolkningens sätt att leva i samklang med naturen, är hotade. Samtidigt är Finland värd för Arktiska samarbetet och arbetar hårt för att klimatfrågan ska synas på agendan. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att våra politiker talar med kluven tunga i den här frågan. Man vill äta kakan och ha den kvar; vara först när Arktis ligger isfritt, bygga en Ishavsbana, vara med i stödfunktionerna kring en eventuell oljeutvinning. Och rädda klimatet.

Nå, nu var det inte teorin som blev den stora behållningen av mina två dagar på Power Shift, utan praktiken. Genom arbetet i workshopen kring Omställningsrörelsen i Svenskfinland fick jag ett utökat nätverk, massor av fin inspiration och redskap för att arbeta med omställning av min egen vardag. Och igen en gång kretsar mina tankar så mycket kring mat - den är nyckeln till så många andra frågor - och kommunikation! Att vi skapar rum för berättelserna om det goda arbete som pågår runt om i våra landsändor. Att människor ventilerar sina idéer och stöttar varandra, drar åt samma håll och puffar på där det behövs. Att jag gör mitt bästa och det räcker till - jag behöver inte vara överallt och ingenstans, bara leva i enlighet med mina värderingar här och nu, så gott jag förmår.




Även arbetet i den dramaworkshop som Panu Pihkala och Anna Lehtonen höll på temat klimatångest var otroligt givande. För min del kan den processen sammanfattas i en rörelse från känslan ORO till upplevelsen TRÖSTERIKT. Att vi människor när vi öppnar oss och verkligen ser varandra kan skapa otroligt fina gemenskaper, som tillsammans över tid kan göra världen till en mera hållbar plats. De skapande processerna har ju en otrolig potential. De går "förbi" de rationella hindren och talar direkt till hjärtat. Och bara det är viktigt och ger så mycket energi och handlingskraft åt en change maker.


Panu Pihkala talade dessutom insiktsfullt om hur den som engagerar sig i de här frågorna också bryter en tystnadskultur, ifrågasätter det rådande systemet och därmed möter sociala motstånd av olika slag. Det gäller att söka sig näring och finna sin gemenskap, att komma ihåg syret till sig själv, innan man kan bidra med något gott för andra.

Inre hållbarhet är därigenom en förutsättning för yttre hållbarhet. Just detta var ett tema som Gisela Linde också talade om - då under rubriken inre omställning - och det på ett sätt som gav åtminstone mig mycket vatten på min kvarn. Jag tror fullt och fast på den text som avslutade föreläsningen: "It needs to start in the human heart" - dock är det väl det som är både det enkla och det svåra med förändringen... 

"Att förändra världen = att förändra oss själva" har jag skrivit i min röda anteckningsbok. Kanske var det ändå det som blev det viktigaste jag bar med mig hem på söndag kväll. Måhända med ett litet tillägg; tillsammans. Vi behöver förändra oss själva och världen, tillsammans.




29 september 2017

När det skaver i hjärtat.

Jag hör siffrorna. Jag till och med ser dem på en power point längst fram i salen. Ändå tar det en bra stund innan de träffar mig med full kraft. När de väl gjort det kan jag inte göra mig fri - det skaver i hjärtat. Statistiken följer mig långt efter att Harry Lunabba (forskare i socialpolitik vid Soc & Kom) avslutat sin föreläsning om barnskyddet.

Jag får veta att det år 2015 (vilket är det år vi hittills har senaste samlade statistiken för) gjordes barnskyddsanmälningar om 66.646 barn i vårt land. Som en liten referenspunkt kan det vara bra att veta att det samma år föddes 55.472 barn i vårt land.

17.644 barn var placerade utom hemmet för en kortare eller längre tid.
10.501 barn var omhändertagna.
3.733 barn placerades i brådskande ordning, eftersom de ansågs befinna sig i omedelbar fara eller i behov av brådskande placering och vård utom hemmet.

Statistiken för 2016 och 2017 har vi inte ännu, men det finns dessvärre anledning att tro att kurvan igen pekar uppåt och att utsattheten bland barnen i vårt välfärdsland ökar. Mental ohälsa, missbruk och våld anges som topp tre i orsakerna till varför barn omhändertas. Den som är intresserad kan läsa den här artikeln:


Under den dryga vecka som gått sedan föreläsningen har jag burit på mitt skavande hjärta. Det är något som inte stämmer i dagens Finland. Vi är bäst i test (PISA) och vår nordiska välfärdsmodell går på export - eller lyfts åtminstone gärna fram i festtal och marknadsföring... Vi har nya läroplaner och ministerierna pumpar pengar i nya spetsprojekt. Vår statsminister grundar en Helsinki Graduate School of Economics med (åtminstone) 15 professurer och verkar nu anse att "political decisions should be made based on experts' assessments of their impact on the economy and society" (YLE 19.9 2017).

Vågar man hoppas på att han ännu tar till sig forskarnas röster om den ökande ojämlikheten bland familjerna i vårt land? Vågar man hoppas att han inser att det också skulle behövas ett institut som jobbar med att bevara och utveckla modeller där alla våra barn faktiskt får en hyfsad start i livet? Vågar man hoppas att han och andra beslutsfattare förstår att framtiden ligger i barnens händer?

Jag kan inte annat än hoppas att det skaver i hjärtat på tillräckligt många personer med kunskap, makt och pengar för att vi tillsammans ska lyckas svänga kurvorna neråt igen.