Earth Hour ikväll!

Dags att släcka lamporna! Ikväll lördag 29 mars klockan 20.30-21.30 är det igen dags för WWF:s globala event Earth Hour. Det hålls för att uppmärksamma klimatförändringen och engagera människor världen över i arbetet för att bromsa och förhoppningsvis en dag stoppa den.

WWF i Finland riktar detta år Earth Hour-blicken mot Arktis. Här kan du läsa mer om detta och samtidigt skriva under en petition till statsministern för att Finland ska satsa mer på solenergi.

Kärnkraftnejtack! - del två

den som vill engagera sig organiserat i kärnkraftsfrågan kan med fördel göra något av följande:

1. gå med i FB-gruppen Kärnkraftsfritt Bottenviken
2. bli medlem i föreningen Pro Hanhikivi eller följa dem följa på FB
3. engagera sig i Greenpeace i Finland, som arbetar för att avveckla kärnkraften, men också har ett brett grepp om andra angelägna miljöfrågor

jag tror att vi tillsammans kan bidra till att åtminstone INTE låta Projekt Pyhäjoki passera obemärkt förbi... det finns många nivåer vi kan bearbeta, från de lokala intressena till de nationella. kanske kan du vända dig till dem som styr i din kommun eller till ditt eget elbolag eller till de män och kvinnor som representerar dina intressen i riksdag och regering? ju fler som frågar och funderar och ber om klara ställningstaganden och transparens i beslutsprocessen, desto bättre.

i den principiella omröstning om Fennovoimas planer för uppförande av ett kärnkraftverk i Pyhäjoki som gjordes i riksdagen 1.7 2010 valde 121 ledamöter att rösta för. här kan du läsa vilka. 71 röstade mot och 2 röstade blankt. själv undrar jag hur många av dem som röstade för som står fast vid sin åsikt under de nu radikalt förändrade omständigheterna. i Österbotten har vi ett fint gammalt talesätt som på standardsvenska lyder ungefär "det är ingen dålig karl, som kan ändra sig". det är väl läge att plocka fram det nu?!

Kärnkraftnejtack! - del ett

som en fortsättning på föregående inlägg. vad kan den lilla människan göra när det gäller de stora besluten i kärnkraftsfrågan, närmare bestämt när det gäller Pyhäjoki? för det första: ställa några frågor, tycker jag.

för var och en som vill göra något konkret vill jag tipsa om möjligheten att ge direkt kundrespons till de företag som änsålänge står bakom projektet. på sidan http://pro.hanhikivi.net/fennovoiman-osakkaat-2/ kan man systematiskt be om en motivering. observera att jag INTE uppmanar till att spamma företagen, men väl till påtryckning genom att ställa några relevanta frågor. själv skriver jag till exempel såhär:

Som i övrigt nöjd kund till era (ekologiska) varor vill jag här passa på att ställa frågan om hur ni motiverar ert fortsatta engagemang i Fennovoimas kärnkraftsprojekt i Pyhäjoki? Anser ni det vara ekonomiskt, etiskt och ekologiskt försvarbart? I väntan på ett svar överväger jag att avstå från att köpa era varor/tjänster och uppmana andra till samma sak.

återstår att se om och i så fall hurudant svar jag får.  

under dagen har det kommit ett par "goda" nyheter. man kan tolka det som att Pyhäjokiprojektet har motvind. idag drog Kesko sig ur och Rosatom själva inser att endel projekt kan gå om intet pga av de västliga sanktionerna. i ÖT och VBL fanns notiser om hur vänsterns uttåg ur den finska regeringen kan tänkas stärka de grönas ställning, vilket indirekt förhoppningsvis kan bidra till att regeringens hantering av tillståndsfrågan tar en annan kurs.

den som vill uppdatera sig på diskussionen kan med fördel se förra fredagens A-talk här och begrunda hur argumenten för och emot håller. och by the way: Hanna Halmeenpää är definitivt den i gänget som kan detta med kommunikation. hon kan sin sak och köper inga floskler.

Om kärnkraft och sannolikhet...

det planeras ju ett kärnkraftverk här i närheten. jag har länge funderat på om och hur jag vill ta upp det ämnet här på bloggen. jag undrar nämligen verkligen hur dom som vill ha mer kärnkraft tänker. hela konceptet med kärnkraft är i mina ögon ett fullkomligt oetiskt vågspel, ett utslag av hybris med stora insatser och oanade konsekvenser för generationer framåt. och jag är helt övertygad om att kärnkraften inte är någon hållbar lösning på energifrågan.

såvitt jag förstår är majoriteten (läs 65 %) av finländarna mot kärnkraft, om vi nu vill tänka i demokratitermer. ändå förespråkar såväl kommunalpolitiker som riksdagsmän bygget av ett nytt kärnkraftverk. allt medan det senaste projektet (i Olkiluoto) utvecklas till ett evighetsbygge som spräcker alla vackra kostnadskalkyler med råge. man både kan och bör undra vilket det egentliga priset per kWh blir. någon billig energiform är det i varje fall inte fråga om. inte ens i planeringsskedet.

på sistone har Projekt Pyhäjoki fått märkliga, nästan farsartade inslag: vi väljer en annan leverantör än vi från början tänkte. vi väljer en i praktiken obeprövad reaktor. vi ser inga moraliska hinder för att samarbeta med ett företag som har uppenbara kopplingar till kärnvapentillverkning. vi tar in en rysk ägare när de finska, svenska och andra europeiska drar sig ur. med ena handen bojkottar vi ryska (ekonomiska) intressen pga krisen i Ukraina och med andra handen friar vi till samma ryska (geopolitiska) intressen. vi står och velar mellan öst och väst och ivrigast förefaller man märkligt nog försvara projektet på den politiska högerkanten. förunderligt när ett av huvudargumenten för bara några år sedan dessutom var att "det är säkrare med el från egna kärnkraftverk än från de ryska". vart tog nu den tanketråden vägen?

det som förundrar mig allra mest är ändå Den Stora Allmänna Tystnaden. Ett Kärnkraftsfritt Bottenviken jobbar bra, men här på östra sidan viken tiger vi fortsättningsvis rätt still. visst undrar vi och fundrar vi, kanske knyter vi till och med näven i byxfickan och luftar ilskan över köksbordet. men var är den synliga och offentliga debatten? var är torgprotesterna, namnlistorna och pinsen? har vi gett upp eller är vi rädda? eller har vi - hemska tanke - slutat bry oss?

humor är ju ett effektivt sätt att kommunicera. vilken är månne sannolikheten för att diskussionen tar fart om vi hjälps åt att sprida Tage Danielssons klassiska monolog?

Självförsörjande favoriter

I trädgården sveper morgonfrosten in i ett mjukt silverskimmer. Det är en soligt disig gryning med försiktiga småfåglar. Fjolårslöven säjer "inte ännu" och odlandet känns avlägset. Ändå börjar det bli dags att peta ner små frön i jorden. Jag har vaknat tidigt och låter nu den lugna stunden fyllas av trädgårdstankar.

Detta år ska jag förodla mindre, hade jag tänkt. Köpa färdigt drivna plantor. Men jag vet inte om jag kan låta bli... Nu klurar jag på jag nån gröda som kunde öka vår självförsörjningsfaktor lite extra. Något vi blir mätta av och något som inte tar alltför mycket plats. Bönor på höjden, förstås. Och rotsaker i djupsäng.

Men vad mer? Vad odlar ni läsare? Vilka är era självförsörjande favoriter?

Att våga - igen!

Vill bara puffa för att det verkar vara dags för Att våga-kurs hos Maria på Flemmingsbacken igen. Jag var där förra våren och det var en dag jag kommer bära med mig och inspireras av länge. Jag rekommenderar dagen varmt! Så många bra övningar, härlig miljö och fint tänk. Och Maria herself som lever som hon lär. Anmäl dig nu. Bums!

Mars: blygsam självförsörjning

Maten (som ju var temat för februari månads bloggande) den får jag återkomma till, för februari var så kort, så kort och gick så fort, så fort detta år. Swoosh och så blev det mars, halvvägs mot april. Eftersom jag försöker leva som jag lär - varav en av huvudpunkterna är att leva ett lugnare liv - stressar jag inte fram några inlägg här på bloggen. De kommer när de kommer, som ni säkert märkt. Nu i mars får temat mat en liten twist - nämligen självförsörjning. Och då handlar det förstås om odling av mat!

Jag vill först säja att graden av självförsörjning i vår familj är blygsam, men stadigt ökande. Här praktiserar jag ett slags "good enough"-tänkande: hellre något än inget alls. Inga skyhöga ribbor eller utopiska mål. Eftersom vi bor i hus i stan med en tomt på cirka 1000 m2 får vi inse att total självförsörjning inte är att tänka på. Däremot är det "många bäckar små" och en strävan att se odlandet som en avkopplande hobby, ett kreativt rum. Och - inte minst! - en välbehövlig kontrast till det myckna sittandet framför datorer i jobbvardagen. Odlingsfilosofi är enkelt uttryckt "lite av allt". Just nu är det fyra platser i trädgården vi odlar på: köksträdgården, djupsängen, kryddgården och potatislandet. Och så har vi ju ett tomattält - fjolårets nödlösning när tomaterna, paprikorna, gurkorna behövde ett växthus vi aldrig hann bygga.

Under sensommaren är familjen numera rätt självgående på sallat, ruccola, mangold, grönkål och spenat. Vi odlar bondbönor och brytbönor, ärter och olika kryddor. Våra rotsaker nöjt vi förra året av långt in på hösten och potatisarna finns det faktiskt kvar lite av ännu. Sen experimenterar vi med sparris och tomater, gurka och paprika. Hittills inte särskilt framgångsrikt, dock. Inför kommande säsong hoppas jag därför att vi får till ett riktigt växthus. Jag drömmer om egen inkokt tomatsås och inlagda gurkor. Och så planerar jag odla lök och vitlök.

Hela poängen med självförsörjning handlar kanske mer om mening än om mat? Att "skapa" min egen mat gör mej tillfreds. Odlandet för mej närmare Moder Jord på ett sätt som få andra sysslor gör - jag blir rotad och sänker livstempot, återfår ett längre perspektiv. Tacksamheten för det arbete alla odlare gör växer. Liksom respekten för grödorna, som tas tillvara med omsorg. Att vi sänker maträkningen, att vi äter mer vegetariskt och att maten smakar godare är liksom bara sidoeffekter...

Konferenstankar

Just nu är jag på jobbresa. På nordisk pedagogikkonferens med temat Education for Sustainable Development. Förutom att jag får träffa många fina och kunniga människor, ger konferensen inspiration till att jobba mer aktivt för hållbarhetsfrågorna också i mitt jobbsammanhang.

Den avgjort mest intressanta sessionen problematiserar hela den västerländska synen på kunskap och utbildning. Vårt rationella grepp och vår teknikfixering verkar inte vara nån fungerande väg till hållbarhet. Kanske behöver vi ett bredare kunskapsbegrepp, ett som rymmer både känsla och förnuft? Kanske är vår uppdelning i kultur och natur i själva verket en av rötterna till vårt nuvarande beklämmande miljöläge? Kan vi rentav lära oss något av människor med en annan världsbild än den västerländska? Dem som vi vanligtvis så gärna exporterar vår kunskap och vår utbildning (och ökande ohållbarhet) till?

Och eftersom jag själv är involverad i lärarutbildning tänker jag: hur hanterar vi hållbarhetsfrågorna där? Hanterar vi dem överhuvudtaget? Får blivande lärare, alla kategorier, några bra "tänk" och verktyg för att jobba med hållbarhet? Vilka värden uttrycker vi egentligen som utbildning? Uppmärksammas detta annat än marginellt, i form av en enstaka kurs i miljöpedagogik eller utepedagogik?

Och den krassa sanningen är: Mitt universitet skriver ingenting om hållbarhet i sin strategi för åren 2010-2019. På pedagogiska fakultetens hemsida står det ingenting om detta. Inte i beskrivningarna av utbildningsprogrammen heller. Hur kan det komma sig - vi har ju ändå haft ett helt UNESCO-decennium för utbildning om hållbar utveckling nu... Är hållbarheten förgivettagen? Eller bortglömd? Eller avsiktligen inte framskriven? Många frågor där, mycket att gå vidare med och jobba för!

Fast det svåra är ju att leva som man lär. På konferensen dricks det buteljerat vatten och kaffe ur pappersmugg. Det delas ut flashiga trycksaker i tjockt glossigt papper, som inte är miljömärkt. Det är däremot tygkassen vi får, den som de flesta av oss de facto kunde klara oss utan. Många har nog flugit hit. Själv bor jag på ett hotell som har inplastade plastmuggar och småtvålar i badrummet. Mitt hotellfönster är otätat och jag vill helst inte tänka på hur mycket el som läcker rakt ut från elementet. Men till frukost serveras det fair trade kaffe, det är alltid något.

Sammanfattningsvis. Jag kommer att åka härifrån med ett förändrat mindset. Med påfyllning. Utmanad till förändring. Och det är när jag ser konsten, Patrick Huses utställning, som jag känner hopp. Där finns något. I bilderna, i kommunikationen, i respekten för vardagsvärldens meningsskapande. Det är i vardagen vi lever våra hållbara liv så som vi lär.

 

Skickat via Blogsy