Dagens REKO

Ni ser ju själva - dagens låda är helt fenomenal!

Nypotatis, vanliga och gula morötter, rödbetor, fänkål, tomater, grönkål, broccoli, blomkål, kålrabbi, lök och purjo. "Tå ti riik sko veta hor ti fati måår" skulle min faffa antagligen ha sagt i det här läget... Nu lever vi gott och färgglatt en vecka igen. Och allt är närodlat på Backlunds trädgård i Nykarleby, skördat idag.

Jag bara älskar det här konceptet! Mer info om REKO hittar du här.

 

Skickat via Blogsy

Efterdyningar

I efterdyningarna av helgens Jeppis Pride tvinnar sig tanketrådarna.

Jag gläder mig åt den fina paraden som samlade 2000 personer och massor av åskådare. Den stämning som rådde kommer att värma mitt hjärta länge. Den handlade, tror jag, om helt vanliga stadsbors behov av att visa tolerans, medmänsklighet, solidaritet. Om en grundläggande insikt om att vi alla bidragit till att konstruera ett strukturellt utanförskap, som drabbat enskilda människor (i detta fall människor med "annan" sexuell läggning) på ett sätt som inte är försvarbart. Och nu en stark vilja att säja: Vi är olika, men lika värda. Vi kan leva tillsammans, gå sida vid sida, dela den här världen och det här livet.

Samtidigt sörjer jag klavertrampen från olika håll. Både i sociala medier och i pressen. Människor som låter sig själva bli fräcka, intoleranta, ironiserande, kategoriserande. Som åter en gång befäster klyftor och konflikter, skapar avstånd och bryter den tunna tråd av förtroende som kanske, kanske kunde spinnas mellan människor. Så onödigt. Så insiktslöst.

För tolerans kan aldrig någonsin växa genom intolerans. Bara genom strävan till dialog, öppenhet, lyssnande. Förvisso också genom tydlighet i fråga om den egna ståndpunkten. Ibland genom höga vågor av diskussion om sak, men aldrig aldrig genom personliga påhopp.

Och frågan som dröjer sig kvar är: Varför så svårt att leva och låta andra leva?

Regnbågsgudtjänst

Vi sitter under bar himmel, med sommarvinden mot huden och kvällssolens sneda strålar över oss. Vi är medelålders, barn och äldre. Korta, långa, smala, tjocka. Blonda och brunetter. Mammor, pappor, barn, syskon, vänner, HBTQ och straighta. Kyrkliga och okyrkliga. Fast egentligen är det helt ovidkommande vilka etiketter vi bär. Vi är där i gemenskap. Med Gud och med varandra.

Jag skulle ju önska att varje gudstjänst bar alla regnbågens färger. Att alla kände sig välkomna i kyrkan, alltid. Men som det är nu, visst behövs en regnbågsgudstjänst! Visst behövs det musik och bön och text som berättar om kärlek större än konventioner och fördomar. Visst behöver vi höra att vi är värdefulla och önskade precis så som vi är. Visst tåras mina ögon när prästen lyfter kärleksbudet. Den predikan blir en gärning som talar högre än alla ord. För vi behöver alla bli påminda om inte fördöma. Inte stänga ute. Inte heller låtsas som ingenting.

Först där och då går det upp för mig hur tungt utanförskapet måste vara att bära. Hur många som mått och fortfarande mår dåligt av att inte rymmas med eller bli bekräftade. Hur många som flytt nejden och kyrkan för att få livsutrymme och frisk luft att andas. Bara för att deras kärlek inte passat in i lådor och boxar.

Gårdagens gudstjänst bar budskap om respekt och förståelse, om tolerans och ödmjukhet. Och den kyrkan är min. Den tron är min. Att vi lär oss se, lyssna, bekräfta. Lär oss möta varandra som Du istället för Det.

 

Skickat via Blogsy

#tvattlina

Så vackert det är med alla regnbågens färger på tvättlinan! Såsom det borde få vara i livet. Det är Jeppis Pride och det är läge att hänga sin tvätt, gå i regnbågsgudstjänst eller prideparad. För mångfald. För tolerans. För tro, för hopp och för kärlek.

 

Skickat via Blogsy