Om att leva som man lär - eller är?

En dag gick det bara inte längre. Jag kunde inte fortsätta i ekorrhjulet. Jag måste stiga av.

Visst hade jag känt på mig - länge! - att någonting var fel. Symptom som knackade på allt oftare: sömnsvårigheter, hjärtklappning, yrsel, mood swings, magproblem... Någonstans inom mig visste jag ju att jag både ville och behövde bromsa, stanna upp, ta en time out, ändra riktning i livet. Få perspektiv på ett ohållbart system.

Det var bara det att jag så gärna ville både äta kakan och ha den kvar. Att det aldrig var riktigt läge. Att jag alltid hade något intressant på gång. Att det alltid kändes som att jag kanske kunde tänja gummibandet lite till och göra den där förändringen i ett ospecificerat "sen".

Det gick faktiskt så långt att jag fick en panikångestattack. Först efter det kom dagen då jag med gråten i halsen och lugnet i själen förstod att det var dags att ta paus. På riktigt! Att låta sjukskriva mig är ett av mina svåraste beslut hittills i livet. Jag anar att det också är ett av de bästa.

Så det blev tyst. Alldeles ovanligt och obekvämt tyst. Både på jobbet, i livet och här på bloggen. Det blev slutet på något och början på något annat, förhoppningsvis någonting riktigt hållbart. Det blev en helt ny puls.

För tillfället ser mina dagar ut ungefär såhär: Jag sover och vilar. Jag promenerar i naturen. Jag läser romaner. Jag yogar och mediterar. Jag presterar så litet som jag kan. Jag är snäll mot mig själv så mycket som jag kan. Jag känner efter vad jag behöver för att återhämta mig.

I morse kände jag till exempel att jag behövde en date med mej själv, helst i en miljö som andas "ljus och kärlek". Det blev en skön stund på det här underbara stället, Café Skorpan. 

Jag försöker inte ens leva som jag lär just nu.
Jag försöker bara leva som jag är.

REKOlunch = resiliens

Igår ordnade Jakobstadsnejdens ekomarthor en sopplunch på orangeriet i Aspegrens trädgård. Detta som en del av omställningsveckan Transition Week Ostrobothnias program. Veckan är ett samarbete mellan många olika aktörer, främst Slow Food Ostrobothnia och Föreningsfestivalen. Ekomarthorna tackade ivrigt ja till att medverka med en pop up-restaurang, eftersom vi i vår marthakrets intresserar oss för en hel del av de saker som omställningsrörelsen handlar om. Hela vår verksamhet handlar ju om hur vi kan leva mera hållbart i den lokala vardagen - och mat står verkligen i centrum för många av både ekomarthornas aktiviteter, omställningstänket och utgör en hörnsten i hela martharörelsens filosofi.

Om man vill lämna ett lite mindre ekologiskt fotavtryck på den här jorden är lokalproducerad mat ett bra sätt att börja! Eftersom REKO-konceptet kommer från Jakobstad ville vi gärna bjuda på en "omställningslunch" bestående huvudsakligen av livsmedel inhandlade i den egna REKO-ringen. Lite som en hyllning till det här lokalproducerade konceptet, som bidrar både till att bygga sociala nätverk mellan både producenter och konsumenter, till att skapa en fungerande ekonomi kring lokalproducerad mat i regionen och till att öka matsäkerheten i regionen. I sann marthaanda planerade vi en meny utgående från lokala råvaror i säsong, organiserade uppköp och förberedelser och skred till verket. Våra lokala REKO-producenterna var underbart tillmötesgående både i fråga om varor, leverans och prissättning, så ett stort tack till dem!

Vi siktade på 60 lunchgäster och som av bilden synes fick vi fullt hus, trots mycket sparsam marknadsföring av lunchen. Härligt! Vi beslöt oss för att servera lunchen till självkostnadspris och donera ett eventuellt överskott till Kvinnojouren i Jakobstad. Som det ser ut nu kommer vi att kunna stöda den här viktiga aktören med ett par hundralappar.

Menyn bestod av skördesoppa och hembakt bröd, samt kaffe med rulltårta till efterrätt. Eftersom många gäster igår frågade efter våra recept, kommer de nu här:
 

SKÖRDESOPPA - receptet är ett äkta martharecept och finns här!

ENKELT LANTBRÖD (1 stort bröd)
25 g jäst
1 msk honung
2 tsk salt
5 dl ljummet vatten
3 dl grahamsmjöl
7 dl speltmjöl (hälften fint, hälften grovt)
ca 1-2 dl mjöl till utbakningen 

Smula jästen i dagbunke. Strö över salt och klicka i honung. Slå över en del av vattnet och rör tills jästen löst sig. Häll i resten av vattnet, balnda ner mjölerna. Arbeta ihop med trägaffel, degen ska vara rätt lös. Låt jäsa en timme med duk över. Ta upp och arbeta in 1-2 dl mjöl och knåda några minuter. Tippa upp degen och forma med mjölade händer degen till ett stort bröd. kär några snitt i ytan. Låt jäsa 20 minuter på plåten. Grädda i 250 grader 15 minuter, sänk sedan värmen till 200 grader och grädda ytterligare 40-50 minuter. Låt brödet svalna på galler. Skär inte upp förrän det svalnat helt. 

Receptet är hämtat ur "Kärlek, oliver och timjan" av Anna och Fanny Bergenström.

MÜSLIBRÖD (1 långpanna)
10 dl fullkornsspeltmjöl
4 dl müsli
2 tsk matsoda
1 tsk salt
1 dl mörk sirap
7 dl piimä
russin

Blanda alla torra ingredienser väl. Rör ner russin, sirap och piimä. Bred ut på bakplåtspapper i långpanna. grädda 45-55 minuter i 175 grader. Ät brödet färskt - gärna samma dag - eller dela i portionsbitar och frys ner det. 

BOVETEFRALLOR (20 stycken medelstora frallor, glutenfria)
50 g jäst
9 dl kallt vatten
1,5 tsk salt
7 dl bovetemjöl
4 dl rismjöl
1 dl psylliumfröskal

Blanda jäst och vatten tills jästen löst upp sig. Rör ner salt och psylliumfröskal blandat med mjölet. arbeta ihop degen och låt den sedan svälla tio minuter. Baka ut till semlor. Låt jäsa 90 minuter. Grädda i 225 grader, cirka 20 minuter. Låt bröden svalna helt innan du skär upp dem.

LINGONRULLTÅRTA
4 ägg 
2 dl socker 
1 dl rågmjöl 
0,75 dl potatismjöl 
1 tsk bakpulver 

Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Blanda rågmjöl med potatismjöl och bakpulver. Sikta ner mjölblandningen i äggsmeten och rör om med en slickepott. Grädda 6-7 minuter i 225 grader. Stjälp upp på sockrat bakplåtspapper för att svalna.

Fyllning:
2 dl vispgrädde 
1 tsk vaniljsocker
0,5 dl socker 
1 burk kvarg (eller 250 g avrunnen yoghurt) 
2,5-3 dl lingon 

Vispa grädde med vaniljsocker till ett fast skum. Rör ner socker, kvarg och lingon. Fördela fyllningen på den kalla rulltårtsbottnen och rulla ihop tårtan.

Den yngre generationen kökshjälpare valde att på eget bevåg göra diverse skyltar för att pryda lunchlokalen. Den här tycker jag var särskilt fin:

Efter att gästerna gått hem, disken var diskad och orangeriet städat, kunde jag konstatera att den här dagen gav mig något vida mer värdefullt än mat i magen och "klirr" i välgörenhetskassan. Den gav mig gemenskap och glädje, en känsla av att på talkoanda kan man bygga nästan vad som helst! Det är fantastiskt vad som är möjligt när man väljer "ti arbeit ilag" - att arbeta tillsammans. Och därigenom blev REKOlunchen ett tydligt exempel på det som omställningsrörelsen i grund och botten handlar om, nämligen att skapa en lokal resiliens som gör att samhället klarar av att bemöta de utmaningar som klimatförändringen och det postfossila samhället obevekligt kommer att ställa oss inför. Den där resiliensen - jag misstänker att den egentligen till sitt innersta väsen är helt och hållet relationell... Och jag anar att den byggs där "jag, mig och mitt" får stå åt sidan för "vi, oss och vårt"!

EKOmarthornas REKOlunch

Imorgon klockan 12-14 ordnar ekomarthorna en sopplunch på orangeriet i Aspegrens trädgård. Det serveras soppa med hembakt bröd, kaffe och kaka, till självkostnadspris. Råvarorna kommer i huvudsak från Jakobstads REKOring och vi vill på detta sätt lyfta fram den fantastiska REKOkulturen som en del av Transition Week Ostrobothnia. Varmt välkommen!

Solutions - en glimt

Jag är ännu omtumlad. Lite oklar över vad jag varit med om och vart det kommer leda mig. Helt klar över att detta är en av vändpunkterna i mitt professionella liv.

I fredags gick Jordnäras inspirationsdag SOLUTIONS FOR A BROKEN WORLD med Daniel Hansson av stapeln. Dagarna innan hade varit stressiga, men nu var jag fylld av ett stort lugn och av förväntan. Jag bara kände inombords att något fint var på gång. Så blev det också! Ett magiskt morgonljus lyste över den gamla prästgårdsbacken, trädgården sprakade av höstfärger och luften var sådär klar och hög som den bara är i slutet av september. Och inne i huvudbyggnaden - dessa urgamla rum med behagliga proportioner, rofyllda färger och gedigna material, utsikten över odlingarna. Människorna som droppade in en efter en: värmen i leenden och handskakningar, innerligheten och den trevande nyfikenheten. Och småningom doften av kaffe nerifrån köket. Det bådade gott... Det bådade kreativt lugn och tankeflöde.

 

Daniel inledde med att berätta om sin egen resa, hur hans perspektiv förändrades i ett omvälvande möte med de urgamla cedrarna i vildmarken i Idaho. Han talade om människan som relationell varelse. Han talade om djup återkoppling, till naturen och till varandra. Och i mitt huvud ekade nyligen citerade ord av min favoritfilosof Martin Buber: "I consider a tree"... Och kanske är det i mötet med träden som allt kan förändras?

 

Sedan följde en både informativ och engagerande föreläsning med inslag av film, filosofi och fakta. Referenser till da Vinci och Spinoza, till konsten och vetenskapen. En föreläsning som fick mig (som betraktar hermeneutiken som ett fundament för det mesta jag gjort i forskningsväg hittills) att se begreppen hel och helhet i ett alldeles nytt ljus. Att se deras värde i arbetet för en hållbar värld. Och varvat med det: berättelserna och bilderna, diskussionerna och de praktiska övningarna. Däremellan Rosenlunds husmanskost till lunch, en nypa frisk luft och solsken.

 

Och så nonstop tankeflöde, dialog, process i mindre grupper. Vi arbetade med stora papper och färgrika pennor i kreativa övningar för att öva upp vårt systemtänkande och den analytiska helhetssynen gällande teman som låg oss själva nära. Vi drog pilar och dubbelpilar, försökte finna hävstångspunkter. Vi diskuterade oss fram till både "roten till det onda" och "roten till det goda" (min tolkning) och upptäckte länkar mellan fenomen som förstör och/eller förändrar. Allt i syfte att byta perspektiv och upptäcka var förändringspotentialen ligger. Vi jobbade intensivt fram tills vi var tvungna att avrunda och lite motvilligt söka oss hemåt, var och en till sitt. 

Det är förstås alldeles omöjligt att fånga en transformativ process av det här slaget i ord i ett inlägg på en blogg. I mig bultar skildringen av det där mötet med vildmarken starkt. Insikten om hökblickens nödvändighet, cedrarnas långa perspektiv, naturens system som fundamental princip. Och proportionerna: hur väger vi ekologiska, sociala och ekonomiska värden och förstår dem i förhållande till varandra. Vad väger tyngst och skapar hållbarhet i mitt eget liv? Vilket är klimatförändringens verkliga pris - i euro och cent, i eskalerande klyftor, i förlorade ekosystemtjänster? Och var finns de där zonerna där verklig förändring är möjlig, där en liten knuff i rätt riktning kan göra stor skillnad? Jag anar konturer men har inte grunnat klart än.

Länst in i hjärteroten finns också glädjen och värmen i människomötena jag fick uppleva. Ett rum fyllt av grönskimrande vänner, som en av deltagarna så poetiskt kallade det! Jag vet att det över tid kan komma mycket gott ur sådana gemenskaper... Och ju mer tiden går, desto mer övertygad blir jag om att det är relationerna som är den springande punkten i allt verkningsfullt miljöarbete. Relationerna till oss själva, varandra och naturen - om de blir integrerade och återknutna - då finns det hopp om ett hållbart liv i en hållbar värld!