Adventskalender 2016

Världen där ute är upp och ner, med oroliga nyheter i flödet. Klimatet, demokratin - läs en statsminister som helt förefaller tappat omdömet, den globala rättvisan, för att nu nämna några... Tack och lov finns det ljusglimtar i det lilla livet här hemma. I vårt fönster lyser tro, hopp och kärlek - Jakobstads traditionella julsymboler. Det känns onekligen som om både vi och omvärlden behöver extra mycket av just de varorna nu!

Imorgon är det dags att öppna första luckan i adventskalendern. Hos oss har vi i år valt att göra en alternativ variant som ser ut såhär:

 

Familjens fyra medlemmar fick en bunt papperslappar var och uppgiften var att skriva ner aktiviteter som vi ville göra tillsammans nu i advent. Tanken var att det skulle vara enkla, lätt genomförda saker. Ingen fick smygkika på vad de andra skrivit och ingen fick avslöja vad de själva skrivit. Lapparna åkte sedan ner i vår gamla fickbeprydda adventskalender i helt random ordning. Överraskningsfaktorn borde alltså vara rätt stor när det blir dags för öppning!

Vår tanke var dels att kalendern skulle vara en grej där alla är delaktiga, dels att den ska fokusera på gemenskap och glädje (snarare än choklad eller prylar). Själv är jag oerhört trött på den materiella julen och jag önskar att mina barn ska koppla ihop advent med annat än blingbling och söta smaker. Allra helst vill jag att de ska se tiden före och kring jul som en tid av omsorg om det som ger en bra känsla inombords och om dem som har det sämre ställt än vi.

För er som ännu söker kalenderinspiration vill jag också rekommendera följande två kalendrar, som jag tycker är genialiska:

Den alternativa kalendern här nedan fokuserar mycket på att göra någonting gott i advent. Underbart koncept, både för den som ger och den som får. Och dessutom sprider den säkert många goda ringar på vattnet...

 

Ett annat bra koncept är "Renskalendern" som hjälper dej att bli av med överflödiga prylar, som du istället kan skänka till någon som behöver dem bättre. Den hittar du som ett evenemang på Facebook: https://www.facebook.com/events/224152308009253??ti=ia

Bara kreativiteten sätter stopp för vad vi kan göra av adventskalendertraditionen... Själv har jag en kalender för inre hållbarhet under konstruktion. Blir den klar tills imorgon så ska ni få se den här på bloggen!

Evighetsprojektet...

Ute skymmer det. Det duggar småregn och vinden viner runt husknuten. Inne sitter jag och myser. Jag har tänt ljus, satt i en CD med adventsmusik i stereon - bara en sån sak ;)

Jag har dessutom plockat fram min evighetsstickning - en kofta i tjock och härlig ekoull - som jag nu börjar om med för tredje gången. Första gången blev jag inte nöjd med formen, andra gången tog garnet slut i förtid (och tillverkaren Marks&Kattens har tyvärr lagt ner produktionen)... Nu är det tredje gången gillt och jag designar om det hela till ett tröjprojekt och stickar prima vista dvs efter egen spontan beskrivning. Tala om att det är vägen som är mödan värd!

I takt med att jag låter händerna utföra sitt välbekanta värv sprider sig lugnet inombords. I den här tröjan stickar jag in Lifvet, så som det är just nu. Allt det fina och allt det svåra. Och när kylan kommer är jag rustad, till kropp och själ. Hantverk med många dimensioner. Klart mer meningsbärande än tröjan från lågpriskedjan.

Långsamhetens lov kan sjungas på många sätt, men kanske är detta mitt eget bidrag till en slow sustainable story?

Stilla stund

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag funderar en del på detta med tid och tempo. I dem ligger åtminstone för mig nycklarna till att leva hållbart, både till det inre och till det yttre. Riktigt konkret har jag de senaste veckorna ju kunnat leva i en helt annan lunk än den vanliga och en av de saker jag praktiserat regelbundet är en stilla stund. Tio minuter varje dag har jag satt mig ner, tänt ett ljus eller gjort en brasa i kakelugnen, landat i kroppen genom att bli medveten om andningen. Jag har tränat på att bara vara i det som är. Och det oavsett om "det som är" har varit trevligt eller jobbigt. Jag kallar det för stilla stund, någon annan kanske skulle säja meditation eller kontemplation. Kärt barn har många namn.

Min erfarenhet är att den stilla stunden fungerat som ett slags ankare, som något som hjälper mig att inte slitas iväg med vågorna när det stormar runtomkring. Den har har också hjälpt mig att fokusera på det som ger mig kraft till återhämtning och att släppa taget om en del av det där som så lätt stjäl både tid och energi - ofta i onödan. Kanske kan man kalla det för att jag blivit mera grundad, rotad, jordad. 

Faktum är att meditation rent konkret kan bidra till att hjärnan läker efter att man drabbats av utmattning. Allt mera forskning tyder på det. Ett intressant klipp där psykiatern Åsa Nilsonne förklarar mera om den saken finner du här. Studie efter studie har de senaste åren visat att meditation påverkar hjärnan på en rad positiva sätt och bidrar till att hjärnan reparerar sig efter långvarig stress. Meditation minskar också oro, ångest och depression - och ökar känslor av lugn, glädje och empati, bland annat.

Själv har jag länge varit intresserad av kontemplation (som på många sätt är den kristna traditionens motsvarighet till meditation) och under de senaste veckorna har jag pånytt läst den här lilla skriften med stor behållning:

 

Jag har igen hittat små guldkorn i texten. Generationer före oss har insett betydelsen av tystnad, stillhet, lyssnande. För mig känns det väldigt naturligt att relatera till den traditionen och hämta näring ur den. Att vara närvarande i något bortanför vardagslunken.

Och jag undrar om inte vi i vår brusande, rusande, rastlösa kultur kanske tappat bort någonting riktigt viktigt? Att vi tappat bort den stilla stunden som ett livsviktigt element, som vi behöver för att må bra. Att vi glömt att Det Goda Livet betyder balans mellan aktivitet och vila, brus och tystnad, rörelse och stillhet. Mellan riktning utåt och inåt, mellan yta och djup. Och att vi därigenom som kultur förlorat den djupa kontakten inåt till oss själva och utåt till det som är större än oss själva. Kanske är det individualismens och materialismens yttersta konsekvens - att vi förlorar kontakten, i flera riktningar.

För mig är den stilla stunden just nu den viktigaste etappen på hållbarhetsresan. När jag sitter där förankras jag nämligen i det som ligger bortom materiell konsumtion, yttre identitet och pråliga slipade fasader. Jag återknyter till det som är viktigt på riktigt, till det som bara är - och jag vilar i det. I den stilla stunden blir det mycket tydligt för mig hur jag vill leva, vad jag vill göra av min tid här på jorden. Tack vare den stilla stunden får jag perspektiv och balans och näring för att jobba för hållbarhet i ett större sammanhang och över tid. Och jag kommer gång på gång tillbaka till det som är mitt hjärtebarn: att försöka gå med litet fotavtryck på den här jorden och att jobba för att andra också ska vilja göra det.

Att sådana tankar, en morgon i november. Efter en stilla stund...

En vackrare värld

Efter en historisk vecka med världsnyheter som ruskat om och skapat oro och osäkerhet bara måste jag få sätta upp den här lilla fina filmen! Den, och några andra klipp och texter av Charles Eisenstein, har nämligen under de senaste dagarna gett mig tilliten åter.

Jag hade verkligen önskat att vi få se en demokratisk kvinna väljas till världens mäktigaste post på onsdagsmorgonen... Nu blev det inte så - och vi har ingen aning om vilka följderna kommer att vara. Med tanke på alla människor som under kampanjen utstått hat, förnedring, förlöjligande bävar jag. Med tanke på miljön och den globala rättvisan och världsfreden bävar jag. Med tanke på det uppväxande släktets tillit till att världens ledare vill dem gott bävar jag.

Jag kan inte annat än önska att den kommande presidentens hjärta ska mjukna. Att han ska inse att allt det onda vi riktar mot någon eller något utanför oss alltid kommer tillbaka. Att han ska förstå att det finns en annan väg. Att han ska omges av människor som hjälper honom att utveckla sin ödmjukhet och vishet. Att han ska förstå sitt ansvar inför världen och framtiden. Att han ska upptäcka naturens skönhet - och vilja bevara den. Att han ska bli en helhjärtad människa. 

I väntan på att det ska ske kan jag ändå inte sitta här och rulla tummarna - det kan inte du heller, för den delen! Ingen av oss kan avsäga oss ansvar eller passivt förlita oss på hopp. Ingen av oss kan lämna över Livet och Planeten i andras händer. Var och en av oss måste göra det goda vi själva kan, i det lilla och i det stora, för att skapa den förändring vi vill se i världen. Varje dag.

Idag tänder jag mitt ljus och stillar mig inför bilden av en det sköna och sorgliga. Och jag anar konturerna av en vackrare värld.

Kuriren-artikel

I förra veckan kom senaste numret av den finlandssvenska veckotidningen Kuriren ut. Där ingår en artikel om mitt bloggande och mitt hållbarhetstänk. När intervjun skulle göras stod jag på utmattningens brant. Det kändes snudd på förmätet att tala offentligt om inre och yttre hållbarhet.

När jag läser artikeln nu är jag oerhört glad att den ändå blev gjord. Själva intervjun blåste på den glöd som redan fanns inom mig. Den bidrog till att jag såg var det verkliga hållbarhetsunderskottet fanns i mitt eget liv där och då - och till att jag faktiskt vågade stå upp för mitt eget välmående genom att sjukskriva mig från ett arbetsliv som bara var för mycket. När jag satt där och formulerade mina tankar stod det klart för mig hur jag behövde gå tillväga för att komma på rätt kurs igen. Jag visste innerst inne också att jag inte behövde vara en "grön mönstermänniska" för att få tänka högt i hållbarhetsfrågorna. Att good enough är good enough.

Det jag gjort de senaste veckorna är att jag börjat omsätta mitt hållbarhetstänk på ett nytt och väldigt grundläggande sätt i min vardag. Genom att stiga av ekorrhjulet har jag kunnat bereda rum för att vattna och nära det frö till återhämtning som finns där allra längst in. Jag har fått perspektiv på både ett och annat i livet och (kanske främst) i arbetslivet. I takt med att krafterna återvänder upptäcker jag också hur jag vill bygga upp en ny vardag, som genomsyras av mina grundläggande värderingar. Jag anar en ny rytm, ett annat tempo, ett fokus på det som betyder mest för mig.

Den där rubriken är nog inte alls så tokig ändå - utmaningen för oss alla är ju faktiskt att få ihop det hållbara i teori och praktik! Jag ska be att få återkomma med en rapport om den saken.

Viktigaste filmen!

Om jag bara kunde, skulle jag göra så att varenda människa i hela världen skulle sätta sig framför skärmen och se den här filmen! Sätta sig ner och ta in varenda bild, vartenda ord. Låta sig drabbas av insikt.

Om jag kunde skulle jag be var och en lämna det petiga, kritiska ifrågasättandet åt sidan för en stund. Låta förnekelserna och bortförklaringarna vara, inte förirra sig och slösa energi på hårklyverier. Det gagnar i förlängningen bara dem som vill fortsätta spela sitt riskfyllda spel på planetens bekostnad.

För den stora bilden är fullständigt klar. Vi har ett problem. Vi måste göra något åt det. Nu!

Och "Before the Flood" stryker oss verkligen inte medhårs... I slutet av filmen blir det obehagligt mörkt och tyst. Det skaver, och det är precis som det ska göra. Bara på den grunden kan vi bygga något bättre på riktigt - och filmen visar riktning också på den punkten.

Se den! Så kan vi diskutera efteråt...

Det gröna livet...

Det är fredag och jag känner för att skriva några rader. En liten hälsning från min lugna bubbla.

Idag har det gått fyra veckor sedan jag blev sjukskriven. Fyra veckor med både tårar och tacksamhet. Jag sticker inte alls under stol med att vissa stunder varit - är! - riktigt jobbiga. Det är mycket gammalt skräp som ska rensas ut: trötthet och stress, förstås, men också sorg och ilska och frustration... Över sådant som varit. Över sådant jag varit. Typ plikttrogen, ansvarstagande, osviklig och ambitiös. En som orkat och gått på ren sisu, också när varningslamporna blinkat ilsket rött.

Å andra sidan: jag känner sådan tacksamhet för alla otroligt fina stunder (och de är fler än de tunga) dessa veckor. Stunder då jag har kunnat njuta av lugnet inombords, känna glädje, en gnutta iver, rent av finna tillförsikt igen. Känt någonting helt nytt spira. Jag börjar upptäcka vissa mönster i återhämtningen.

Naturen är bra, stirra på horisonten är bra. Ensam eller i sällskap av en god vän.

Stilla stund är bra. Tända ljus. Andas. Sluta ögonen. Låta sinnet finna ro. Ensam, helst. Med eller utan musik. Med eller utan ord. Morgon eller kväll, helst båda. Låta tanketjattret tystna, fokusera ingenting eller någonting. En dag den här veckan lät jag till exempel tanken gå till regnbågsprofetian. Den känns värd att ägna en tanke i dessa tider.

 

Det är märkligt, men inombords finns det också mycket värme just nu, vid sidan av allt det jobbiga. Jag känner mej buren, mitt i bräckligheten. Jag är helt överväldigad av den omtanke möter från människor i min omgivning. Både dem jag möter IRL och dem jag möter digitalt. Antalet läsare av det förra inlägget vittnar också om att vi är många som berörs av detta med utmattning. Att det är viktigt att vi talar och skriver om hur det är när allt inte går som i Strömsö... 

Kanske är det först när vi på djupet möter oss själva och tar konsekvenserna av det mötet, som den verkliga hållbarheten byggs? Det tog mig länge att öppet erkänna min stora trötthet. Länge var jag den som orkade, som höll ut och höll ihop. Nu övar jag mig på att vara så som jag är - och det ligger en förunderlig styrka i att våga släppa taget. I allt detta ligger också mötet med varandra; att ärligt säga hur vi har det, att inte bygga fejkade fasader, att möta varandras erfarenheter med respekt och värme.

Där någonstans börjar det (nya) gröna livet för min del.