Det är en av årets första dagar. Utanför mitt fönster faller små fjäderlätta flingor. Trädens mörka grenar har plötsligt fått skarpare konturer.
Jag sitter i mitt refugium - min tillflyktsort och mitt kreativa rum. I en gammal gårdsbastu som fått nytt liv. Här inne sprakar det i den lilla Porin Matti-kaminen. Ljuset som silar genom de gamla handblåsta fönsterglasen är mjukt och klart. Kanske är det bastuanden som ännu svävar här och gör att det känns så gott att vara?
Föremålen som omger mig bär nästan alla på en historia. Mitt skrivbord stod en gång i ett av rummen på traktens glasbruk. I min skrivbordslampas sken läste gammelmorfar sina böcker och skrev sina brev. Plåten framför kaminen är gjord av en gammal takplåt, som fraktades hit från Amerika i början av förra seklet. I den här bokhyllan har jag samlat böcker - akademiska och skönlitterära - sedan jag flyttade hemifrån. Mellan pärmarna finns både sådant som utmanat mig i tanken och låtit mig resa jorden runt flera gånger om och sådant som helt enkelt bara satt ord på den kunskap jag redan bar inom mig. Som en liten påminnelse till mig själv den nygamla tavlan - om vikten av att odla tro, tilltro, tillit. Och inflätat i allt detta gamla finns den nya tekniken, den nya tiden, det nya som är jag i en tid av förändring.
Ett ögonkast bort finns de människor som betyder mest i mitt liv. Mitt liv sammanflätat med andras liv - nu som då. Min värld och mitt värv som delar i en större helhet, som en tråd i väven.
Det är lätt att var ödmjuk.
Det är lätt att vara tacksam.
Det är lätt att vara förväntansfull.
I mitt refugium finns det möjlighet för mig att både Vara och Bli. Här känns det lätt att säga välkommen till 2017!
