Ekofastan och dess fina slogan är en liten men betydelsefull strimma av hopp i det tröstlösa bruset av köphets, tillväxtmantran och fixering vid allt som är nytt och stort och pråligt. Kanske också det mest radikala av budskap i en värld där allt verkar ha ett pris, men ingenting ett värde?
Jag tänker på raderna jag läser om och om igen - mina favoritstycken ur boken "Att leva helhjärtat" (om Franciskus av Assisi). Vad om det vi egentligen behöver är mindre av det yttre och mer av det inre? Att lämna allt det materiella bakom sig för att följa den inre rösten. Att sluta samla skatter på jorden... Kanske är jag ännu inte riktigt där, men jag jobbar på det. En ekofasta i taget.
