Det är fredagsmorgon i mitt digitala sociala flöde: Vänner som förtvivlar över kylan, regnet och blåsten. Vänner som förtvivlar över ledarskapet i det stora landet i väster och dess beslut att verkligen lämna avtalet från Paris. Vänner som förtvivlar över vår business as usual: det hopplöst omedvetna shoppandet, resandet, ätandet som raserar betingelserna för kommande generationers liv på den här planeten.
Själv råkar jag ha en sådan där dag när jag tänker att allt är möjligt. Att vi (äntligen!) lever i ett momentum. Aldrig förr har så många varit medvetna om att vi står vid randen av en klimatkollaps. Aldrig förr har så många engagerat sig i omställningsfrågor - lokalt och globalt. Aldrig förr har så många gräsrötter och så många med makt (politisk och ekonomisk) uttalat sin vilja att bidra till en mera hållbar värld. I smått och i stort. En handling i taget.
I mig frodas tilliten och hoppet denna fredagsmorgon. Jag ser all gryende medvetenhet, alla uppstickande initiativ till att förändra systemen (gällande mat, energi, prylar, byggande och transporter), alla människor som sätter själ och hjärta i att odla tolerans, generositet och värme. Jag ser REKO-ringar och energikluster. Jag ser unga människor som säjer att de söker mera mening med sitt liv än en påklistrad identitet som konsument av "de rätta" attributen. Jag ser barn som med stor iver sår frön och sätter potatis. Jag ser människor som tänder brasor och brygger te, som samlas och delar sitt liv med varandra.
Och jag tänker att det är ljus och det är värme. Att det bara gäller att hålla alla lågorna vid liv. Att om vi lyckas möjliggöra varandra kommer vi att möjliggöra transformationen. Också i plus två grader, regn och noolan.
