den påminner mej om mina farföräldrars köksradio, ur vilken jag i barndomen bland annat hörde fantasifulla programkoncept från Radio Botnia. kanske är det just det som gör mej extra glad? eller det faktum att den nu bidrar till att återuppliva radiomänniskan inom mig - hon som glömdes bort när alla poddar och paddor vällde in i tillvaron.
det är någonting överraskande gemytligt med att ha en köksradio på fönsterbänken. att under en mulen sommardag som idag kunna lyssna på måfå till de program som erbjuds. att inte så medvetet välja och planera, utan bara drabbas och få fördjupa sig i ämnen man inte visste man var intresserad av. som svensk cybersäkerhet, till exempel... vem hade väl trott att jag skulle haka på det, innan jag idag lyssnade på Studio Ett i ett lätt knastrande Sveriges Radios P1. (lätt knastrande, eftersom jag ännu tydligen inte hittat den ultimata radioplatsen i rätt vinkel tillräckligt nära fönstret eller kanske bara inte riktat antennen exakt rätt mot Vännäs för att få upp P1 brusfritt, men det lär väl lösa sig... eller kanske var det bara någon molnfront över Bottenviken som kom emellan?)
nu sitter jag här på kvällskvisten och grunnar på att den här köksradion är så värdefull just genom sin begränsning. jag kan inte klicka runt hejvilt som på nätet eller pausa mitt i ett program - det som gäller är den kanal som är inställd och det program som pågår. och det där lite långsamma, färdigserverade tempot bidrar till någon form av lugn och fördjupning hos mig. jag både får och måste återerövra det verkliga lyssnandet, som jag ofta tappar bort när det är lite högt tempo i vardagen. det här är en form av frivillig enkelhet jag verkligen mår gott av - slow i en nygammal tappning.
en minnesvärd sommardag i nådens år 2017, således. äntligen har vi radiosikt* igen efter nästan ett decennium av radioskugga i vårt kök!
*radiosikt är alltså motsatsen till radioskugga, lärde jag mig idag. är det inte ett helt underbart ord?
