Det är märkligt! Jag har alltid tyckt att november är en så motsträvig månad. Mörkret, den ruggiga kylan, segheten i det som varken är höst eller vinter... Jag har bara velat gå i ide en stund och vakna igen när adventsbelysningen tänds och doften av glögg och pepparkakor breder ut sig över Norden.
I år är det alldeles annorlunda. Jag tycker mörkret och rusket är hanterligt, rent av riktigt mysigt:
Jag tänder brasa i kakelugnen.
Jag tänder de små lyktorna på bordet.
Jag sveper in mig i yllefilten och drar stickasockor på fötterna.
Jag brygger te och njuter av värmen som sprids i kroppen.
Jag riktar blicken mot högen av böcker och väljer den som för stunden lockar.
Jag bokar biljetter till konserter och teaterföreställningar.
Jag tar mig tid att sitta länge i soffhörnan med familjen.
Jag ser till att träffa vänner.
Jag går korta promenader när det är som ljusast mitt på dagen.
Jag ser den lysande gröna mossan mot de grå stenarna.
Häromdagen insåg jag att hemligheten bakom min nöjd-i-november-känsla kanske ligger i att jag för en gångs skull inte längtar till något "annat". Jag är tillfreds med det som är just nu och just här. Det finns en vila i november och jag vilar i den. Kanske vilar jag också mer än någonsin förr i mig själv? Kanske är jag verkligen mera närvarande än förr? Möjligen är det här kopplat till att jag åter landat i kroppen, efter år av tankar och känslor som snurrat på övervarv och med centrifugalkraft slungat mig bort från mitt innersta. Möjligen.
Hursomhelst. I år är jag nöjd i november. Jag njuter. Och jag vet ju att det där andra, det ljusa och varma, det kommer tids nog.
