Det stora grå november påminner mig om vikten av att vila. Precis som naturen. Att gå i ide en liten smula. Bara vara i det som är.
Att se detaljerna, de små skiftningarna, skönheten i det som skalas av. Att röra mig i de invanda rutinerna som låter mig slappna av. Inte ständigt skapa nytt, tänka vidare, sträcka mig längre. Att istället skapa utrymme för att blicka inåt. Se det som finns under ytan. Hos mig själv och andra.
Femtio nyanser av grått. Diset. Duggregnet. Kravlösheten. Där samlar jag kraft. Bearbetar, mediterar, accepterar. Utan distraktioner. Är i det som är. Här.
