Långsamt mode

lite på Stockholmstemat, faktiskt. och därtill en fortsättning på det där med livstempot i gårdagens inlägg. idag finner jag mej själv funderandes på temat långsamt mode (slow fashion).

hela den konventionella modevärlden snurrar ju kring tanken på snabba förändringar. den bygger på våra behov av att passa in eller sticka ut i lagom doser. på att skapa oss identitet - istället för att bara vara de människor vi är. den är ett fruktansvärt exempel på slöseri med resurser, både i fråga om vatten, energi och kemikalier. arbetsförhållandena för många av dem som producerar snabba kläder åt oss i västvärlden är undermåliga. den billiga toppen på lågpriskedjan har egentligen betalts genom någon annans arbete - troligen en kvinna eller ett barn i ett land där lagstiftningen inte riktigt når upp till nordisk standard, om man säjer så... den dyra toppen i fina affären kanske (men bara kanske) har kommit till under bättre förhållanden, men bidrar förmodligen samtidigt till den globala konsumtionshysterin och göder ofta redan välbärgade aktieägares plånbok.

det är svårt att se hela bilden. vem vet hur sanningen om modeindustrin ser ut? samtidigt finns det redan idag transparenta och hållbara alternativ. genom att lära oss mera om långsamt mode och kanske till och med sträva efter att följa den filosofin kan vi bidra en gnutta till att omforma modevärlden. genom att hantera våra klädbehov på ett genomtänkt sätt kan vi se till att de mer hållbara alternativen får luft under vingarna. själv försöker jag just nu i första hand köpa färre plagg, i andra hand välja kläder av ekologiska eller naturmaterial (linne, hampa, ull) och märken som tydligt redovisar en etiskt hållbar produktion. det är mitt första steg på det långsamma modets väg.

här kan du läsa och lära mer om alternativet Slow Fashioned. gör det! och sen undrar jag: vilket blir ditt första steg?

Om tidsperspektiv

The Secret Powers of Time


letade forskningsartiklar och hamnade på en föreläsning om tid. se och begrunda! Då, Nu eller Sen?

Minisemester: grön

I helgen hade jag glädjen att tillbringa en stor del av min tid i Stockholm, närmare bestämt på Söder. Vilken kick! Nu ska det inte stickas under stol med att en utvakad själ som jag inte har alltför höga krav på livet. En hel natts sömn och lite egen tid i skön miljö räcker långt. Men också: Jag är alldeles tagen av den ekorekofaktor som för närvande präglar kvarteren söder om Slussen.

För det första: Maten. Möjligheten att handla och äta ekologiskt, vegetariskt, fair trade. Jag kan inte annat än önska att någon ville öppna en filial till Cajsa Warg i Jakobstad. Dofterna, de vackra hyllorna, bara vetskapen om att allt i butiken är genomtänkt och utgallrat med tanke på att det ska vara gott, klokt, sunt... Helt fantastiskt. Vill man ägna sej åt grön buffé med vacker utsikt över mot Djurgården kan man gärna söka sej till Hermans på Fjällgatan 23 B. Raw food-efterrätterna är i en klass för sej och bör icke försakas.

För det andra: Kläderna och skorna. Second hand finns det gott om, därtill många små affärer med vad jag skulle kalla slow fashion. Inte alltid ekologiska eller fair trade, men dock naturmaterial och genomtänkt produktion. Fortfarande är det svårt att få tag i helt ekologiska kläder och skor, men jag anar nya möjligheter runt hörnet. Själv tänker jag att det allra viktigaste är att handla mindre, men bättre. Färre plagg, som håller längre och står sej i garderoben - oberoende av slit & släng och säsongsmode. Sen kan man välja vilken faktor man tycker känns okej för plånboken. En trevlig ny bekantskap är dock Pink India (som beaktar både arbetsförhållanden och miljöfrågor) och säljs på Götgatan 42. Även svenska KUS och Matilda Wendelboe känns fina och har båda webbutiker. Två nya skomärken med bra profil listar jag också: Naturalista och Think! ska jag fråga efter på hemmaplan när jag hinner.

Därtill otaliga små kvartersbutiker, hantverksbodar, ateljéer. Caféer där man bara kan slå sej ner och njuta av atmosfären och se folket ströva förbi. Det är inte utan att jag ägnar mej åt lite magiskt tänkande. Vi har ju faktiskt redan ett Södermalm i Jakobstad. Tänk om...

Grön inspiration

Somliga dagar känns mer gröna än andra. Somliga mindre. Då behövs en kick, lite vägkost för att hållas kvar på den inslagna vägen, utmanas och utvecklas som hållbar individ. Lite grön guldkant, helt enkelt.

Själv återfann jag nyligen webbmagasinet Living Green som är en lättsmält men inspirerande sida där jag finner nya trådar för den hållbara vardagen. Lite som en grön guide i damtidningsformat... Kändisar som väljer gröna alternativ, inlägg om skönhet, mode, kost och hälsa. Underavdelningarna är många, bloggarna likaså. Det är högt och lågt i salig (grön) röra.

Visst är det viktigt med seriösa och faktaspäckade referenser. Ibland. Samtidigt måste en hållbar livsstil få vara ett attraktivt val. I en brusande medievärld kanske det hållbara alternativet ibland mår bra av att paketeras i en form som får ett stänk av stjärnglans? Fortfarande saknar jag faktiskt magasinet EcoQueen som fanns för några år sen. Självklart är det problematiskt om konsumtion bara ersätts med grön konsumtion, om tekniken tvättas skenbart grön. Självklart handlar det om att vi behöver förändra vår livsstil i grunden och minska vår totala belastning av jordklotets resurser. Jag vill ändå tro att det går att behålla vardagslyxen inom ramen för en hållbar livsstil.

Så nu kastar jag ut frågan: Var får du dina gröna kickar ifrån?

Zombiehjärna

Jag och min hjärna jobbar i otakt idag. Jag ville sova inatt, men hjärnan ville på nåt sätt vara rastlöst vaken. Inte för att lösa några världsproblem eller så... Bara liksom vägra somna om efter att familjen gått på pottan, gosat ner sej i stora sängen, snarkat, gnisslat tänder och rört på sej sådär som dom gör på nätterna ibland.

Nu säjer hjärnan stop. Den vill inte alls läsa tenter eller förbereda föreläsningar. Den vill ha uppåt-tjack som kaffe och choklad. Den vill bläddra i trädgårdsböcker och ta en tupplur. Helst en lång.

Och jag får inkännande råd från vänner som vet berätta att detta går över. Att zombiehjärna inte är en kronisk diagnos, bara en visserligen plågsam men ändå övergående fas i många småbarnsföräldrars liv. Som kan förebyggas med varm mjölk och honung eller kamomillte eller varma sköna kvällsbad. Som kan lindras av goda samtal med människor med öppna hjärtan.

När fasen gått över kanske jag kan skriva en överlevnadsguide för andra drabbade? Under titeln "Hellre zombiehjärna än zombiehjärta"...

Odlariver

Utanför fönstret är det kompaktgrått idag. Ändå: Någonstans kvittrar fåglar och man nästan ser hur snön smälter - kristall för kristall. Äntligen har vi haft flera dygn med plusgrader och jag vågar börjar tro att våren är här! Det finns fler tecken. Som att småfolket och jag inledde odlingssäsongen häromkvällen.

Jag: "Vad skulle ni vilja odla i sommar?"
Småfolk 1: "Gurka. Jag tycker bara om gurka."
Småfolk 2: "Tomater. Fast dem är jag allergisk mot... Kanske morötter. Och potatis."
Jag: "Hmm. Nånting mer? Hur sku det vara med bönor?"
Småfolket i kör: "Jaaa! Bönor" (Se där: Vi har ju faktiskt indoktrinerat dem med att läsa "Castor odlar" (bönor) i flera år nu...)

Sagt och gjort. Vi sökte oss mot plantskolan där småfolket gick igång och genomsökte hyllorna på allehanda trevliga fröpåsar, medan jag själv försökte styra upp det hela till en rimlig omfattning. Min akilleshäl är nämligen att jag är bra på att köpa frön och så dem, lite sämre på att skola om och riktigt illa brukar det kunna gå i det skede de små stackars gröngölingarna ska härdas. Men det är en annan historia...

Väl hemma blev det sårumba och nu pryder årets första förodlingsomgång det gula skåpet i vardagsrummet. Det första vi gör när vi vaknar är kollar hur mycket fröna har växt över natten, vilket hittills förstås inte är så mycket :) Och jag ler inombords när jag ser vår lilla brokiga samling med grällorange gräddförpackningar, tömda glasslådor och ett urgammalt fulgrönt plastdrivhus som plötsligt blivit föremål för sånt intresse och omsorg. Shabby. Not so chic. Men odlarivern materialiserad. Våren ÄR verkligen här!

Sakta

Jag jobbar på att hinna ikapp mej själv. Inte på det traditionella viset. Snarare tvärtom, faktiskt.

De senaste åren har handlat mycket om att leverera. Trots trötthet. Trots sorg. Trots den allmänna ohågsenhet som kan bli konsekvensen av de två föregående. Länge levde jag med tanken om att situationen kunde lösas om jag bara blev ännu lite mera effektiv, strukturerad, organiserad. Och visst - det handlar ibland om att välja eller kanske framför allt välja bort. Om goda vardagsrutiner som lämnar rum och ork för det spontana. Om fokusering och koncentration.

Ändå märkte jag gradvis att min approach bara drev upp ett ännu högre tempo. Diskhögen, tvättkorgen, alla leksakerna på golvet. Texter, artiklar och föreläsningsunderlag. Kontakter hit och dit, alla människor jag ville och borde träffa. Alla böckerna jag ville läsa och filmerna jag ville se. Resorna jag ville göra. Det syntes ju aldrig något slut. Jag blev aldrig klar, hur mycket jag än stretade på. 

Så jag har tänkt om. Nu har jag börjat träna på att göra saker sakta. Att göra en sak i taget. Eller till och med inte göra dem alls, ibland. Att vara här och nu - inte ständigt steget före. Jag försöker använda vardagsbestyren som redskap: se färgerna och dofterna och smakerna i maten jag gör, vara närvarande i samtalen med mina vänner, känna vinden och det snöblandade regnet mot kinden.

Det går väl "sådär". Det är lätt att falla in i effektivitetstänkandet igen. Men kanske är summan av de goda energierna i universum faktiskt större om jag väljer långlunchen i stället för att sitta naglad framför PowerPoints och kurslitteratur? Och helt säkert mår min familj bättre av en mor och maka som läser saga eller spela chokospel eller bara är, hellre än en som har hushållsläget under total kontroll. Så jag "mårar åpå" som man säjer här i trakten. Sakta leder också någonstans.

Stilla veckan

Livets ytterligheter tränger sej på: intvinnad i glädjen över dotterns födelsedagsiver finns sorgetråden över en väns mor som gått bort. I villervallan i hjärtat ryms både tårarna och skratten.

Dagen idag bär minnen av varma kloka fina mödrar som fått lov att lämna i förtid. Kvinnor som öppnat sina hjärtan och berört många i sin vardagsvandring. Mitt mellan Förgängligheten och Evigheten. Tårarna bränner och det river i hjärtat. Ändå vet jag nånstans att sorgen över det vi mist ytterst vilar innesluten i glädjen över det vi fått.

Stilla veckan ligger framför. Jag tar det som en uppmaning att sänka tempot och läsa påskberättelsen med nya ögon. Också där finns glädjen och sorgen, livet och döden, ljuset och mörkret. Det ena aldrig utan det andra.