Kopplingar

Jag har underhållningsläst NEDKOPPLAD av Susan Maushart. Och lärt mej endel om den nya teknikens följder. Både för det uppväxande släktet "digitala infödingar" och för oss äldre "digitala invandrare". Fått mer vatten på min kvarn av självupplevd fragmentarisering, diskutabel multitasking och förödande tempohöjning. Forskarna är tämligen eniga, menar Maushart: vi blir mer splittrade, mindre fokuserade, mer ytliga och mindre reflekterande, mindre nära (fast med fler människor) i takt med alla skärmar vi umgås med...

Nu är inte detta någon tungläst forskningsöversikt. Snarare rakt tvärtom: det är som att läsa en tonårsmammas dagbok och roat skräckslagen inse att där kommer vi väl alla att småningom vara. Mitt i teknikrumban. Med svårigheter att hålla takten och förstå tonarten. I värsta fall med ökande mellanmänskliga avstånd i den närmaste kretsen.

Mausharts familj gör ett Experiment och lever utan skärmar (TV, spelkonsoler, mobiler, IPods och IPads) i ett halvår. På kuppen blir deras gemenskap tajtare: de äter, samtalar, spelar spel, läser böcker och allmänt bara ÄR tillsammans. Lite som Thoureau i WALDEN, fast anno 2009 och i Australien. När teknikdimmorna lättar börjar de uppenbarligen se varandra och umgås igen. Vackert så!

Själv vet jag inte om jag skulle kunna hålla en så lång teknikfasta. Däremot är jag övertygad om att mindre vore bättre. Mina medievanor har under de senaste åren förändrats: det blir allt mindre radio och TV, men i gengäld mera dator och Internet. Facebook och bloggosfären är nya, snabba inslag. Däremot står sej böckerna väl i konkurrensen. Det är nästan så att jag värnar mer om Långsam Läsning nu än någonsin tidigare. Både i fråga om facklitteratur, tidskrifter och skönlitteratur.

Om några dagar kopplar jag dock helt av från det virtuella livet för en dryg vecka. Jag åker neråt kontinenten och kopplar till det reella livet. Utforskar det långsamma och gröna. Och kanske återkommer med en reflektion. Au revoir!

Ett långt nu

Jag har en ny favoritsajt i den filosofiska fåran. Som fascinerar och förbryllar och får mej att tänka till. I detta fall på det här med tiden: The Long Now Foundation.

Jag fascineras av denna ambassadör för det långsiktiga perspektivet. Av mängden seriösa människor som så aktivt och mångbottnat arbetar med dessa frågor. Av att någon vill och vågar förmedla att det finns alternativa sätt att se på tid - mitt i vårt hetsigt accelererande flöde. De utmanar mej till att jobba vidare med min egen tidsförståelse och se över hur jag förhåller mej till tiderna i mitt eget liv.

På sistone har jag grunnat endel på bilden nedan.

Vilken rytm har vi i västvärlden? Vilka tempon väljer jag att följa i mitt liv? De snabba, ofta ytliga - eller de långsammare, med potential för mera djup? Själv finner jag som ni vet en vila i slow-rörelsen. Jag tror också att en hel del av de utmaningar vi ser runt om oss handlar just om tempon som kolliderar. Det konsumtionsinriktade tempot är sällan (eller kanske aldrig) förenligt med naturens eller kulturens tempo, till exempel.

Och sen är det namnet: Det Långa Nuet. Det finns en lyster och en lockelse, nästan någonting magiskt över det. Är det bara jag som drömmer om det? En obruten tidslinje. Som inte hackas sönder av teknologi eller information eller allmänt för många aktiviteter. Som bär rum för eftertanke, vila och närvaro. Ett riktigt långt nu.

Kompostliv

I vår har familjen fått tillökning. Häromveckan blev hon vår: Biolan 220. En snabbkomposterande fröken som förhoppningsvis kan bidra en gnutta till att göra vår vardag ännu mera hållbar. Sedan barnen växte upp till individer med egen vilja vid matbordet har mitt samvete tyngts av den mat vi slänger varje vecka. Sommartid har vi förstås komposterat skal av grönsaker och frukt i trädgårdskomposten. Nu får vi möjlighet att ta tillvara också grötrester, brödkanter, äggskal och annat smått och gott som ofrånkomligen blir över i hushållet. Året om!

På en månad har vår kompostfröken fått upp farten riktigt bra. Temperaturmätaren indikerar att nedbrytning pågår. Vi matar henne med rester och mutar henne med strö, rör om i geggan, ställer in luftreglaget och väntar med spänning på att vi ska få tömma henne på den första satsen kompost. Det lär bli om några veckor. Särskilt såhär i såningstider tänker jag att hon är en viktig symbol för både kretslopp och någon form av lokal logik. Att det är vackert att vi småningom inte behöver bära hem påsar med köpistorv, utan kan sköta jordförbättringen med egna medel.

Småfolk 1 hittade häromdagen feta maskar i en grop och uppmuntrades av sin far att mata kompostfröken med dem. Sagt och gjort. Jag vet inte vad maskarna tyckte om dealen, men dottern var nöjd. Småfolk 2 tycker att det är ett litet äventyr i sej att besöka kompostfröken med dagens dos av rester, tömma kärlet, kika ner och se hela härligheten. På köpet hoppas jag att de båda får med sej kretsloppstanken. I smått och kanske senare i stort.

Själv känner jag att det är naturligt att aldrig någonsin mata vår kompostfröken med e-koder eller besprutade skal, att ge henne bara äkta, giftfri vara. I komposten från henne ska ju nästa säsongs grödor odlas. Att kompostlivet har sitt eget tempo är också en glädje och en lärdom. Kompostfröken jobbar i egen stadig takt, hennes kompost ska eftermogna i lugn och ro. Därigenom hjälper hon mej att leva lite långsammare och att förstå att allt hänger ihop.

Kanske är kompostfilosofin också tillämpbar för oss människor? Om vi matar oss med bra saker, låter processer ta den tid de behöver så hinner vi mogna och bli till näring, för oss själv och för andra. Jag tror nästan det.

Food Inc

här en puff för en bra dokumentär om avigsidorna med "matindustrin" (som ju i sig är ett helt sjukt ord i sammanhanget). jag snubblade över den häromkvällen och fick vatten på min kvarn när det gäller fördelarna med småskaligt och lokalt och ekologiskt! reprisen går inkommande lördag 12.5 kl 12.35 på YLE1, annars kanske man kan leta fram den på nätet och ladda ner...

förvisso samma grundläggande fakta och filosofi som i Jonathan Safran Foers ÄTA DJUR och allt det Mats-Eric Nilsson skrivit i DÖDEN I GRYTAN, men de tål verkligen upprepas. och ju fler vi blir som frågar efter eller rättare sagt kräver (!) hållbar mat, desto bättre.

kanske invänder någon nu att "det där gäller ju USA och säkert har vi det bättre i Europa, speciellt i Skandinavien". tyvärr, jag är själv inte så säker längre. också här jagas lägsta pris och mesta vinst. också här är det stora bolag som spelar med större delen av matkakan. också här lever djur på små ytor och pumpas fulla med hormoner. också här besprutas grödor med sk. växtskyddsmedel som egentligen i klartext är gifter...

och oberoende, hur jag än vänder på steken, så kan jag inte bortse från att både min egen hälsa och miljön på jorden har fördel av att jag äter mindre, men bättre mat! så jag låter insikterna sjunka in och funderar vidare på hur vår familj ska ta ätandet till nästa nivå i hållbarhetstrappan.

De e mycke nu

Känner du igen dej?

Här är det mycket nu. Familj, jobb, trädgård, träning... Eftersom jag lovat mej själv att aldrig blogga om jag inte har något att säja och att bloggen inte ska bli ett stressmoment låter jag vänta med nästa "riktiga" inlägg.

Titta in nästa vecka och det blir något om permakultur, The Long Now Foundation eller slow science. Den som läser får se...