Blogsytest

Jag är visserligen en sann Ugly Blog-anhängare och få (om ens nån) kan ha missat att jag prioriterar ord framom bilder här på bloggen. Men ibland blir det liksom lite magert utan bild, till och med för min smak, så nu ska jag utveckla mej själv lite. Jag ska försöka få till en fungerande bildhantering, speciellt för mitt bloggande via padda. Därför testar jag nu Blogsy. Det blir antagligen en lagom utmaning för mej, som är rätt ointresserad av tekniska rackerier, att få ihop de olika formaten. Men skam den som ger sej. Gårdagens inlägg om tomaternas tält ville sej inte riktigt bildmässigt, men nu ska den bilden hoppeligen vara uppe ;)

 

Skickat via Blogsy

En hållbar dag

Idag är en sån dag när jag får en plötslig glimt av det hållbara livet. En sån dag när saker liksom bara stämmer. Jag har sovit gott och jag får börja dagen med en länk i nyregnad syrestinn luft. Det är halvtidigt, resten av familjen sover. Omgivningen också: jag är nästan ensam längs vägarna. I Stora Uppförsbacken står ett gäng kossor och betar gräs. De är ekologiskt lyckligt lottade, råkar jag veta.

Efter frukosten enas familjen om städdag - helt på riktigt. Vi lyckas reda upp bland alla grejer och putsa bort både Fäbodasand och dammråttor från golven. Småfolket återfinner borttappade skatter och mappar in högar av sommarens konstnärliga produktion. Det doftar tallsåpa och plötsligt ser vårt hem nästan lite genomtänkt och harmoniskt ut. Det känns ovant, men fint.

 

 

Jag plockar fram min roman och inser att jag faktiskt unnat mej en hel hög med romaner denna semester. En bok i veckan. Vilka resor jag gör! Alldeles utan yttre fotavtryck, men med djupa avtryck i mitt inre. Just nu tidigt 1900-tal i Sydrhodesia och England. Andra liv, andra länder, andra kvinnoöden. Speglar att se mitt eget liv i. För att uppskatta det liv jag lever, men också få inspiration att ta nya steg, utvecklas, växa. Höja mej över mina vardagliga futtiga stressmoment, min habegär och de attribut jag ibland tror är villkor för ett gott liv. Se dem med nya ögon. Ibland inte se dem alls.

Och barnen leker för en stund i harmoni och fantasi, sambon handlar återbruksmaterial till det som ska bli kaninens utebur. Snart ska jag dricka mitt kaffe med choklad. Kanske elda i kakelugnen. Till kvällen göra enkel mat på bra råvaror, ekologiska och närproducerade. Titta till våra odlingar och kanske skörda lite hallon. Vi får se.

Jag njuter av dagen. Och bär med mej dess hållbarhetsfaktorer. Det är inte rocket science. Det är ekonomi och ekologi och socialt och kulturellt. Omsatt i min egen vardag.

 

Skickat via Blogsy

Tomater i tält

Jahapp, så var trubblet med tomaterna löst! Våra tomater (och gurkor och paprikor) bor numera i tält, plasttält. Praktiskt. Prisvärt. Snabbfixat. Fast med estetiken är det väl lite sådär, det beror ju på vilka preferenser man har. Mest skeptisk är jag dock till plasten... Den är så långt från wabi sabi man kan komma. Den luktar kemikalier och jag undrar om dunsterna blir en del av tomaterna sen? Hoppas inte  det!

Men vi gjorde vår Kajsa Wargh och tog vad vi hade: gamla störar, en rulle byggplast, några lecablock. Och nödlösningen verkar funka. Nu växer plantorna fantastiskt bra i en blandning av kompost, jord och gräsklipp. Återstår att strö lite vedaska runt fötterna på tomaterna - det lär de nämligen gilla.

Dessutom: det blommar alldeles galet guldgult mot byggplasten. Om alla små blommor verkligen blir gurkor och tomater kommer vi att få äta tomatsoppa och gurksallad hela hösten.

För mej är tomaternas tält en träning i att tänka funktion före form. Det utmanar mej att hantera dissonansen, att inse att livet inte behöver - kanske inte ens kan eller ska - handla om att alltid hitta det perfekta alternativet. Kanske behövde jag just detta lilla för att landa i det verkliga? För att peta på bubblan av alla sköna hem och lantliv och tidlösa skönheter?



Döm själva. Jag bara konstaterar att man får dom tomattält man behöver för att utvecklas som människa!

Tomater i trubbel

jag har råkat ut för trubbel i trädgården. det gäller tomaterna. de med omsorg framodlade från frö, lyckligen omskolade och avhärdade. och sedan framdrivna i diverse hinkar och pytsar, nu tillfälligt inhysta i lilla drivhuset och i olika rabatter. de behöver hjälp, som av bilden synes.

tanken var egentligen att de småningom skulle få flytta in i ett sprillans nytt växthus. nu har det dock slumpat sej så att Projekt Växthus inte blir förverkligat denna sommar. och när det nu dessutom slumpat sej så att sommaren är kylig och solfattig står jag rådvill (och lite skuldtyngd) inför mina kära plantor. somliga blommar redan villigt, men jag ser ju på dem att de vill ha större ytor att röra sig på, mera sol, mera näring, mera varm och fuktig luft. bättre omständigheter, helt enkelt. om det ska bli några tomater att äta.

så jag spånar på olika alternativ. tillfällig tomatodling i plasttunnel? byggämbar i rad mot södervägg? ockupering av döttrarnas lekstuga? samma dilemma gäller för övrigt mina plantor av gurka, chili och paprika. men rädda det som räddas kan, om det nu kan utan solens hjälp, tänker jag.

är det alltså någon av er läsare som har erfarenheter av tomattrubbel, så hör gärna av er! nu är goda råd dyra...

Bästa bären!

tack vare ett väder som i varje fall liknade sommar togs det idag en familjetur till blåbärsskogen. i ett par timmar hade vi en "all inclusive" med strålande sol, skogens sus, blåbär i mängd och kaffekorg. helt oslagbart!

på en liten stund boostade vi immunförsvaren på plats med färska soldränkta bär och skogens egen aromaterapi. samt fyllde de medhavda före detta glassbyttorna till bredden. vårt frysta förråd börjar nu anta ansenliga proportioner - det måste vara något med samlargenen - och jag gläder mej.

för blåbär är rena dunderkuren: proppfulla med vitaminerna C, B och E, samt diverse mineraler och fenolföreningar. forskning har visat att blåbär är bra för hjärtat, skyddar mot cancer och diabetes, degenerativa och inflammatoriska sjukdomar. dessutom helt gratis och utan biverkningar, förstås.

så ut i skogen, gott folk! det gör gott för kropp & knopp.

Ved, skog och tjära

Hos oss är det ved som gäller idag. Det sprakar inomhus och spikas utomhus. Jag eldar brasa i kakelugnen medan sambon bygger vedbod. Och jag tänker att den är en rikedom, denna ved som vi tar så för given.

Eldandet innebär vardagslyx och avkoppling, ett sätt att varva ner och finna ro. Själva vedarbetet är konkret och synligt i motsats till det tankearbete jag gör på jobbet. Jag gillar faktiskt att bära och stapla. Ett arbete med sin egen rytm och logik och balans. Veden är också självförsörjning i liten skala, åtminstone om det råkar bli elavbrott är den verkligt bra att ha.

Dessutom kopplar veden mej till stora skogen. Den som min morfar och hans släkt brukat genom seklerna. Häromkvällen fann jag en skrift om tjärdalarna i trakten. Påmindes om hur skogen och tjäran blev nyckeln till ett bättre liv, blev något som gav tillskott till den magra självhushållningen i de skogrika byarna längs med ån. Hur tjäran byggde broar ut i världen. Med mycken möda och stort besvär, dock.

Så tänker jag medan brasan brinner ner och sambon övergår till att servera glassportioner till barnen. Regnig semesterdag i ett nötskal.

Sommarsmultron

halvvägs in i semestern bestämmer jag mej för ett blogginlägg. om de ögonblick som glimrar lite extra i sommartillvaron, någonstans mitt i detta halvmulna med plus femton grader. jag skärper mej en aning och samlar mina magiska stunder som smultron på ett strå.

det är eftermiddagen på stranden. också den mulna och blåsiga då vi flyger drake och klättrar i träd. då vi vandrar på urtida klippor och fikar saft och surskorpor med smör. och det är turen på tumanhand i lilla skogen bakom stugan i Esse då min underbara yngsta upptäcker spindelnät och räknar blåbär med samma intensitet. då vi funderar på vilken backe hennes mommo åkte skidor i som barn, på vem som byggde stenmurarna runt åkern intill, på om det faktiskt kan komma en riktig björn lufsande här. samt klurar ut hur man hittar tillbaks samma väg som man kom i en skog, även om den är liten. och det är stunderna när kaffet ännu är lagom varmt och jag ostört läser några sidor roman, reser i tid och rum och i mitt inre.

tack vare vårt beslut om en "hemester" upptäcker jag vilka små byggstenar min sommarkänsla egentligen byggs av. stunderna med släktingar och vänner på besök i nejden. samtalen som får ta den tid de behöver och kopplingarna till mina rötter, min bakgrund och dem som gjorde att jag blev den jag blev. de sena kvällarna med magiskt ljus och kravlös morgondag. friheten i att inte nästan inte alls planera min tid. förmånen att få växla mellan att vara sällskapsmänniska och dra mej undan och pyssla med mitt (i den mån det nu är möjligt i en familj med två barn på fyra och sju).

och jag tänker när jag skriver att det är inte så illa ändå. att mina sommarsmultron i väldigt liten grad beror av Det Perfekta Vädret. att jag därför lugnt kan ta dagen som den kommer. i väntan på värmeböljan.