Fastevana nr 1: stilla stunden

Som jag skrev i senaste inlägg har jag inlett årets ekofasta på temat stillhet. Min fasta består i att avstå något gammalt som varvar upp för att bereda rum för något nytt som varvar ner.

En av mina fastevanor - kanske den viktigaste - är att finna tid och rum för en stilla stund varje dag. Den stunden behöver inte vara någonting invecklat eller märkvärdigt. Några minuter bara, för att landa i kropp, andning och sinne. Några minuter av medveten närvaro. En stund av Vara istället för Göra. Gärna tänder jag ett ljus eller sätter mig framför en sprakande brasa. Helst ensam, ibland mitt i den brusande familjevardagen.

Syftet med min stilla stund är att stanna upp, att minska vardagsstressen och hitta lugnet inombords. Att vila i något större. Samtidigt blir den stilla stunden också ett tillfälle att träna mig i tillit och omtanke. En stund för tacksamhet och goda tankar om mina närmaste, mig själv och världen vi lever i.

Ett hållbart sinne - kan man be om det? I så fall är det nog det min fastevana nr 1 handlar om...

Skickat via Blogsy

Ekofasta 2015

Nu har fastetiden börjat och även detta år ägnar jag mig åt ekofasta.

Fastan är för mig en verkligt fin del av (det kristna) livet. Den har djupa rötter i religion och tradition, men tar samtidigt sikte på framtiden. Genom fasta har människor genom århundradena granskat - och förändrat - sitt förhållande till mat, miljö, medmänniskor, sig själva och till Gud. Fastan har gett växling mellan vardag och fest, mellan återhållsamhet och frosseri. Den har gett rytm och riktning och besinning åt den vanliga människans liv.

I vår tid är behovet av att lugna ner och förändra kanhända större än någonsin. Höghastighetskulturen sätter sina spår i oss, den lyfter oss upp till den snurrande ytan, får oss att glömma det klangrika djupet inom oss och skapar ibland bara ekande tomhet istället. Den fastnar i förljugna bilder, brusar av digital kommunikation och högteknologi, men glömmer att de verkliga banden mellan oss människor tar tid att skapa. Att relationer vävs över tid av många, långa och sköra trådar. Det som förr ansågs vara de stora synderna - högmod, girighet, frosseri och lättja - har blivit rumsrena, kanske till och med ett slags dygder. Runtomkring oss finns uppmaningarna att maximera, optimera, spendera! Att i någon mening ägna oss åt bröd och skådespel, istället för att vända blicken mot det som skaver i form av social orättvisa, miljöproblem eller förytligande.

Under fastan finns tid och rum för askes. Tid och rum att avstå, att välja annorlunda. Att förändra något i sin vardag för att skapa perspektiv och ta ut en ny riktning. Den som väljer att ekofasta kan välja att specifikt avstå från något som belastar Moder Jord. Min ekofasta detta år ägnar jag i första hand åt stillheten. Jag har valt att skära ner på eller helt avstå från tre vardagsvanor som varvar upp mig och istället bereda rum för några vanor som varvar ner. I mitt liv är nämligen tempot ofta nyckeln till både inre och yttre hållbarhet.

Till fastevanorna ska jag återkomma i inlägg de kommande veckorna. Tills dess vill jag bara uppmuntra dig som läser det här att reflektera över om det finns något behov av ekofasta i ditt liv och vad du i så fall kan tänka dig att fasta från!

 

Skickat via Blogsy

Alla hjärtans dag

Kärlek. Till mina barn och till honom jag lever med. Till min familj och min släkt och mina vänner. Till mig själv.

Kärlek. Till kvinnan med den guldglänsande slöjan. Hon som stiger ut från polisens kontor för utlänningsärenden den där eftermiddagen i februari. Till hennes barn och hennes man och till människorna i landet hon på slingrande otrygga vägar kommit ifrån.

Kärlek. Till den yrande grå snöstormen från norr, till våren som snart kommer. Till klipporna vid det brusande havet och till skogen som ännu doftar snö och kyla. Till Moder Jord som ger mig luft och vatten och mat och ved och kläder och (ytterst) alla de grejer jag behöver.

Kärlek. Till det som ger kraft och mod och vilja att leva med öppet hjärta. På Alla hjärtans dag - och 364 andra dagar om året.

Kärlek.

Skickat via Blogsy

Återbruk 2.0

Återbruk är ju en ytterst hållbar sport. För ett tag sedan såg jag ett inslag om Anders Krasse och hans husprojekt i de svenska kvällsnyheterna och blev alldeles till mig. Han tar nämligen återbrukandet till helt nya höjder.

Själv har jag alltid tyckt om gamla hus och gamla möbler och gammalt porslin. Jag tycker att det är något alldeles särskilt med ett ting som brukats länge, som har en historia. Just nu sitter jag till exempel och skriver vid ett bord med en historia på Grönvik gård utanför Vasa - vem vet vilka glas som stått på detta bord en gång? Min gammelmorfars skrivbordslampa lyser upp min tillvaro. Vi har låtit dra ny elsladd i den med tanke på elsäkerheten, men den fyller sin ursprungliga funktion och den är dessutom underbar att se på. Därtill får den mig att minnas mina rötter. I renoveringen av vårt gamla hus har vi minimerat nyanskaffningarna, återbrukat så mycket vi förmått genom att vara kreativa med sådant vi hittat på vinden och i uthuset.

Men. Det Anders Krasse gör med sitt återbrukshus något mer. Mycket mer. Han har nämligen renoverat ett stort hus bara med "nygammalt" - med material och ting som inte nödvändigtvis hunnit få varken patina eller ålderns charm. Han har uppgraderat det andra ratat: 80-talsfönster, 60-talskök, badkar och spis, lampetter, kastruller och gardiner som annars hamnat på soptippen. Jag måste säja att jag beundrar honom! För honom handlar det uppenbarligen mindre om form och mer om funktion. Det är nog snarare etiken än estetiken som är hans renoveringsledstjärna.

Hans renoveringsprojekt skriker ut en hög protest mot slit&släng-kulturen vi lever i. Det andas ekonomisk och ekologisk hållbarhet, självförsörjning och sunt förnuft. Den är en välbehövlig kontrast till nya IKEA-kataloger, inredningstidningar, bloggar och kolumner med alla vårens inredningstrender... Bilderna och texterna som säjer att du ska förnya dig, att du ska hänga med, att du ska sticka ut på ett sätt som passar in, göra trendigt personliga val. Som om det nu ens vore möjligt. Bilderna och texterna som värderar ytan så högt, som vänder vår uppmärksamhet bort från de riktigt viktiga frågorna och som bara blåser under vårt resursslöseri istället för att (på verkligt goda grunder) ifrågasätta det. Det återbruk Anders Krasse sysslat med ifrågasätter vårt konsumtionsbeteende och hela konceptet med att våra hus & hem som markörer för vem vi är.

Det lämnar mig inte riktigt någon ro. Det vill lära mig något. Det är någon form av återbruk 2.0.