Kärnkraftskampen går vidare!

Jakobstad diskuterade som bekant sin Fennovoimainvestering igår. Jag ska inte referera alla kringelikrokar här nu, utan bara konstatera att jag är helt förbluffad över att de flesta ledamöter nöjde sig med en knapp A4 som svar på Anna-Maija Lyyras motion om riskanalys! En A4 som egentligen helt lämnar huvudfrågan obesvarad. En A4 som det dessutom tagit ett drygt år att få ihop. En A4 som inte bygger på några som helst objektiva fakta, utom ett eller annat datum och en eller annan siffra. Inom kommunikationsforskningen kunde man mycket väl se tillkomsten av denna A4 som ett osannolikt exempel på utövning av härskartekniker såsom osynliggörande, förlöjligande och/eller förhalning...

Beslut av denna kaliber (15 miljoner står ju på spel) borde självfallet byggas under av oberoende information, vilket nästan känns löjligt att påpeka. Det gäller ju ändå en beslutsprocess om offentilga medel. I denna situation kunde trovärdigheten ha höjts väsentligt på flera olika sätt: a) att inte enbart Fennovoimas representant, utan också kritiska röster, getts utrymme under gårdagens fullmäktigemöte eller b) att någon helt oberoende part kallats in som sakkunnig eller c) att fullmäktigeledamöterna fått gedigen skriftlig information inför sin diskussion. (Jag kan inte låta bli att dra en parallel till forskarvärlden: att bygga på bara en teori, att synliggöra sina resultat ur enbart ett perspektiv, att inte belysa och ifrågasätta och göra en kritisk läsning mot andra perspektiv - det skulle aldrig funka... En avhandling eller artikel gjord på det sättet skulle med största sannolikhet avfärdas som ogiltig och aldrig publiceras.)

Det är dessutom lätt ironiskt att gårdagens skeende utspelade sig i en region som har sloganen "här bor kvaliteten" materialiserad på stora gula skyltar längs landskapets huvudvägar. Det bekräftade tyvärr med all önskvärd tydlighet Pentti Hakulinens analys: de finländska kommunerna vet inte vad engagemanget i Fennovoima innebär. Och min undran efter gårdagen är om man i Jakobstad ens vill veta?

Någonstans gnager frågor om hur det egentligen står till med den lokala demokratin och stadens affärer: Hur tänker fullmäktigeledamöterna? Varför väljer så många att låta sig duperas av kärnkraftslobbyn? Varför ställer så få de komplexa frågorna? Anser man på allvar att det är stadens uppgift att ägna sig åt investeringar av det här slaget? Och är det viktigare att undvika en förhållandevis liten ekonomisk förlust nu än en sannolikt stor sådan framöver? På ett mera övergripande plan undrar jag om merparten alls inser vad det innebär att man är bunden av Mankalaprincipen och inte längre har ett eget energibolag? Om man verkligen inte förstår att kärnkraft är en mycket förlegad, dyr och oetisk form av energiproduktion? Om man på fullaste allvar litar på Rosatom och grannen i öster som kompanjon eller om man bara sticker huvudet i sanden?
Det ligger förmodligen i någons intresse att detta ämne ligger inbäddat i ett hölje av dunkel. Att den breda allmänheten och många av ledamöterna i fullmäktige tydligen varken vill eller vågar ta reda på oberoende fakta i frågan. Kunskap är nämligen makt.

Alldeles oavsett hur man principiellt förhåller sig till kärnkraft borde man om man sitter som folkvald inse att de beslut som nu fattas kommer att ha konsekvenser mycket långt in i framtiden. Att man själv bär ansvar (ekonomiskt och moraliskt) och därför måste skaffa sig gedigen kunskap i frågan, snarare än lita till någon annans direktiv eller marknadsföring.

Kärnkraftskampen går givetvis vidare! Sålänge det finns frågor söker vi svar! För det är som det berättas i sagorna: i ljuset spricker trollen...

PS. Om sittningen i fullmäktige kan du läsa mera här och här!

Skickat via Blogsy

Bortom hybris!

Igår gick seminariet BORTOM HYBRIS äntligen av stapeln. Idag är jag både omtumlad och glad - och förstås omåttligt stolt över sambons förmåga att förverkliga sin vision!

Seminariet var fullsatt! Bara det är ett i sig anmärkningsvärt faktum en lördag i slutet av maj - en tidpunkt då många Jeppisbor redan inlett stugsäsongen och examensfesterna förbereds för fullt. Stämningen på After Eight var varm, engagerad och diskussionsglad. Programmet var digert och speglade en palett av perspektiv på hållbarhetsfrågan. Talarna var kunniga och publiken var på hugget. Personligen har jag inte tidigare upplevt något motsvarande i vår lilla stad, egentligen inte heller på svenskt håll i vårt land.

Nu snurrar tusen och en tankar i mitt huvud. Var och en av talarna skulle förtjäna en helt egen reflektion, varje tema vore värt att lyftas upp för en egen analys, men just idag blir det några valda tanketrådar här på bloggen. Den som vill ta del av helheten kan göra det här. Själv kommer jag säkert också att återkomma vartefter intrycken hunnit smältas.

Det råder ju ingen större osäkerhet i "grundfrågorna" - de frågor som utgör seminariets premisser. De flesta av oss vet mycket om själva klimatfrågan, de flesta förstår att något måste göras för att undvika en katastrof. Den stora utmaningen är därför egentligen frågan om vad vi behöver göra för att ändra kurs. Vad finns bortom den hybris vi nu befinner oss i? Vilka alternativa framtider kan vi se? Hur kan vi åstadkomma verkliga förändringar i världens gång? Och här föddes under seminariet nya tankefrön och uppslag till handling.

För min egen del blev bilden av den skeva resursfördelningen (de klossar Göran Ekström laborerade med) en berörande symbol för att vi står inför ett etiskt-moraliskt problem, snarare än ett kunskapsmässigt eller praktiskt problem. Våra värderingar styr våra handlingar och det är vår vilja och förmåga att utvecklas på detta värdemässiga plan som är helt avgörande för hur framtiden gestaltar sig.

Och som civilisation står vi ju dessvärre idag med ett enda värde för ögonen: vår egen ekonomi. Över hela världen surrar mantran som tillväxt, konkurrenskraft, teknologi, innovation, effektivitet... Människans värde och kunskapens värde är instrumentella och ligger i deras potential som redskap för att gynna ekonomisk framgång på den globala marknaden. Som pedagog är det lätt att dra paralleller till den utmanande frågan om utbildningens möjligheter när det gäller att vända skutan i hållbar riktning. Vilka är de värden som styr vardagen i våra daghem och skolor? Tekniken, ekonomin, människan, naturen? Konkurrens eller samarbete? Elitstyre eller demokrati? Monolog eller dialog? Måhända är det dags för ett hållbarhetsseminarium inom utbildningssektorn snart...

En annan bild som etsade sig fast var den om gåvorna (kopplad till Jaana Erkkiläs bild av de tre vise männen och deras gåvor till det nyfödda lilla barnet). Vilka är mina guld, rökelse och myrra? Vilka onyttiga och därmed livsnödvändiga gåvor kan jag själv månne ge mina barn och mina medmänniskor i denna individualistiska, materialistiska och stressiga tidsålder? Kanske kan de onyttiga gåvorna i nådens år 2015 stavas Gemenskap, Tankar och, framför allt: Tid! Tätt kopplad till - eller kanske rentav som en komponent i - vårt ekonomifixerade tänkande ser jag nämligen ett problematiskt förhållningssätt till tiden. Många av oss hinner idag inte leva det goda livet. Det finns ingen tid för eftertanke. Det finns ingen tid för omvärdering av etablerade tankemönster eller förhållningssätt. Det finns ingen tid för djuplodande samtal. Ingen tid för inre utveckling. Folk har fullt upp med jobb och barn och träning och dieter och skärmar och stylingen av det perfekta hemmet.

Det tar tid att vara tillsammans, det tar tid att tänka tillsammans. Men det är livsviktigt att vi tar oss den onyttiga, obrutna tiden. För i just den tiden ligger de verkliga möjligheterna. Det dryga varv visarna tog runt urtavlan igår förstärkte min tilltro till att förändringens kraft ligger just i mellanmänskliga möten. Ensam är man svag, tillsammans är man stark. Skapa tid och plats för tillitsfulla möten mellan människor och det börjar hända förunderliga saker! I skärningspunkterna uppstår nya perspektiv.

Det övergripande intrycket efter seminariet är hoppfullhet. För förändringen, omställningen, pågår redan för fullt. Här och där. På små orter och på stora orter. Den stora berättelsen har redan sprickor i fasaden och krackelerar liksom inifrån när de många små berättelserna tar form. Och de många små berättelserna - dem skapar vi tillsammans. Varje dag. Överallt. Och det är vi tillsammans som fyller dem med hållbarhet och mening.

 

Skickat via Blogsy

Söta barn...

Hur mycket fick mina barn i sig idag? Hur sockertätt är vårt fredagsmys? Vilken kalasmeny blir det nästa gång någon fyller år i vår familj? Socker som substans eller som krydda?

Viktiga frågor, som snurrar i huvudet efter att ha sett dokumentären Söta barn i dagens Spotlight. Den är oroande, angelägen, informativ - och verkligen sevärd! Även om jag länge redan försökt reducera mängden socker i mitt och hela familjens liv, blev dokumentären en extra puff att fortsätta i samma riktning. Dags att höja den sockerfria ribban lite till. Våga vara krånglig mamma i affären. Vilja vara kreativ mamma i köket.

Om det söta är "gift" för våra kroppar - och det är det! - finns det nämligen inte någon enda anledning att mata våra barn och oss själva med färdiga produkter sprängfyllda med sötningsmedel... Det finns ingen orsak alls att låta fest och mys och gemenskap bli förknippat med sött. Tvärtom! Jag vill att mina barn och jag själv ska förknippa Det Goda Livet med något deras kroppar mår bra av. Rena råvaror, äkta smaker, näring för kroppen.

Ah, ut och laborera i köket! Upp till osockrad kamp för det sötaste vi har!

Skickat via Blogsy

Mening och medvetande

"Det är dags att vakna. Låt oss lägga förgängligheten bakom oss! Det är dags för lite mänsklig utveckling på planeten. Nu måste människorna på denna stjärna vara så vänliga att producera annat och mer än avfall. Lite mera mening kanske? Vad har vi annars fått vårt medvetande till?"

Ni förstår säkert varför jag bara måste få rekommendera Suzanne Brøggers BREV TILL PRINSEN AV MOGADONIEN! Läs den!

 

Skickat via Blogsy