Jag somnar sent av grubbel och jag vaknar tidigt. Jag ligger där och vrider och vänder mej i gryningen, timme efter timme. I min egen trygga säng. I rummen intill sussar barnen och mannen i mitt liv. I huvudet mitt snurrar tankarna. De är som ett stort och virvlande nystan som jag inte lyckas greppa.
Det är bilderna från min feed, från TV-nyheterna och tidningarna. Det är barnen och kvinnorna, mest. Det är männen som går före. Det är alla de som dukat under. Det är alla de hungriga, trötta, hemlösa medmänniskorna på flykt genom världen.
Det är orden. De sorgefyllda, de uppgivna, de ursinniga, men också de skenheliga, de urvattnade och de kärlekslösa. Det är brottstycken av statistik, det är flashig grafik och torra fakta.
Det är överflödet och bristen. Det är handfallenheten och handlingskraften.
I gryningen återkommer några rader från Nya Testamentet. Jag blir inte kvitt dem, de tränger sig på.
"Jag var hungrig och ni gav mig att äta.
Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog
emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte
mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig."
Och på något sätt gör de allt så befriande enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar