Pirkko Lindberg!

Nästa tisdag kl 19 på biblioteket i Jakobstad kan du höra Pirkko Lindberg tala om sin bok Fukushima för evigt och visa bilder från sin resa dit. Garanterat hörvärt!

"Om jag bara..."

Häromveckan skrev Sofie Björkgren-Näse på Andetag ett träffande inlägg om If Only-tänk och vad det kan göra med oss människor. I samma veva läste jag också Maria Sundblom-Lindbergs kolumn i Kyrkpressen om hur trånga berättelser om hur livet "borde" vara kan snärja oss och vår ibland hjälplösa, mänskliga, ofullkomlighet i sitt garn.

Båda texterna har hög igenkänningsfaktor. Jag lever ju av och till med skenverklighet och glansbilder själv. Tankar som ligger där och lurar i den snabbt snurrande vardagen. Föreställningar om Det Goda Livet, ständigt på lut bakom den ena eller andra omständigheten: "Om jag bara inte hade så mycket jobb, kunde slappna av, fått sova hela natten, hunnit ta en promenad och yoga och äta nyttigt och spendera mer tid med familj och vänner..." Just den typen av "Om jag bara..." upplever jag närmast som kloka signaler från mitt inre. De är varningsklockor som ringer när tempot blir för högt och kraven för många, när mina grundläggande behov inte fylls i livets här och nu. De berättar att jag behöver ställa om och se till att ordna mitt liv så att jag återfår balansen. De är viskningar från min inre vägvisare och till dem vill jag lära mig att lyssna lyhört.

Och samtidigt en helt annan, mycket mera förrädisk, typ av "Om jag bara..." som jag vill lära mig att leva utan. Tankar som göds i glassiga magasin och sociala medier. Föreställningar om att Det Goda Livet är aktivt och stilrent.  "Om jag bara kunde resa långt och ofta, köpa nytt och trendigt, bo snyggt och personligt, träna mycket - gärna springa långt och lyfta tungt..." Som om livet skulle handla om att prestera och polera - att ständigt maximera upplevelser på olika sätt. Som om det som är - den som är - just nu inte vore gott nog i sig. Livet som ett projekt. Livet som en tillrättalagd dramaturgisk kurva, en berättelse skriven med rätt metaforer.

Men tänk om det är så att det lyckliga, lyckade livet snarare handlar om att sträva mindre - och just därigenom leva mer? Om att lära sej förnöjsamhetens och förtröstans gåta. Om att acceptera att allt faktiskt har sin tid, om att upptäcka de små nyanserna, om att vila i det som är. Också när livet skaver eller osäkerheten fladdrar i bröstet.

Just den här kvällen är jag trött, men ändå tacksam och fylld av tillit. Just ikväll kan jag känna ända in i hjärteroten att det är ett privilegium att ha både ett krävande jobb och en familj jag längtar till och ett stökigt hem och en brokig släkt och kloka vänner jag hinner träffa alldeles för sällan. Att det är som det ska - att aldrig riktigt räcka till och ändå alltid räcka till. Att det är helt okej och otroligt hållbart att vara good enough.

Fukushima för evigt

I juni, när jag gjorde min road trip to Pyhäjoki, fick jag ett exemplar av Pirkko Lindbergs bok "Fukushima för evigt" (som utkom våren 2015) i min hand. Pirkko är sedan länge en av mina favoriter bland de finlandssvenska författarna. Hennes bok "Tramp" (från 1993) hör fortfarande till de böcker jag allra helst läser om. Genom den gjorde jag själv en resa planeten runt, genom den vidgades mitt intresse för miljöfrågor och människorättsfrågor, genom den såg jag världen med lite andra ögon. Mera hoppfulla, faktiskt!

I sommar läste jag så reportageboken "Fukushima för evigt" och upplevde än en gång en slags synvända. Jag fick genom Pirkkos berättelser ta del av hur människor i Japan lever och tänker efter det som hände i Fukushima den 11 mars 2011. Tsunamin och de påföljande härdsmältorna ställde på ett ögonblick hela den högteknologiska kulturen på ända: tilliten till auktoriteter, myndigheter, medier visade sig vara förrädisk. Jag läste om människornas oro över ett liv i strålning: föräldrar som inte längre vågar låta barnen äta inhemsk mat och leka i parken, bönders vars grödor nu visar höga halter av radioaktivitet, unga människor som känner sig tvungna att börja om - att flytta bort från de farliga zonerna. Det blev fullständigt uppenbart att det som hände där också kan hända här! Vad än kärnkraftslobbyn försöker få oss att tro...

I Pirkkos bok träder de vanliga männen och kvinnorna och barnen fram. I deras berättelser om en upp-och-nervänd verklighet blir konsekvenserna av kärnkraften så tydliga. Olyckor är inte något som bara händer "någon annanstans, någon annan gång" - kärnkraften som energiform är i sig själv en rysk (!) roulette. Den är ett spel med mycket höga insatser och ingen - absolut ingen - kan garantera dess säkerhet. Och när det som egentligen inte kan hända (för att det är för osannolikt) ändå händer - då förgiftar den både land och hav och förstör vår mat och vår hälsa. Här och nu.

Häromdagen fick jag en serie fantastiska bilder från Fukushima i min feed på Facebook. Den polska fotografen Arkadiusz Podniesinski har gjort en fotoresa i den s.k. Exclusion Zone runt kraftverken i Daichii och det är bilder som verkligen berör. Och jag tänker att Pirkkos besök är angelägnare än någonsin! Vi måste våga och kunna tala om kärnkraftens mörka sida och fråga oss om det verkligen är värt att ta risken - bara för vår egen girighets skull. Jag anser ju som bekant att det under inga omständigheter är det.

Tisdagen den 3 november kl 19 kommer Pirkko Lindberg på författarbesök till Stadsbiblioteket i Jakobstad. Hon berättar om boken och visar bilder från sin resa till Japan och vi får möjlighet att ta del av hennes intryck och tankar. Kom gärna och lyssna - det blir garanterat en intressant kväll!

PS. Om du missade Spotlight om ekonomin i Fennovoimas projekt i Hanhikivi häromdagen kan du se det via Arnenan här. Apropå girighet...

Lyxigt nyttigt mellanmål!

Plötsligt slog sötsuget till där jag satt i allsköns ro framför datorn... Jag ville ha kaffe och något smått, gott, sött! En snabb check i gömmorna avslöjade att förrådet av mörk choklad var tömt - men ett tu tre sitter jag nu här en kvart senare och njuter:

Det blev nämligen raw food bollar enligt principen man tager vad man haver!

En näve dadlar, en deciliter mandelmjöl, ett par msk kakao, lite carobpulver, en msk kokosolja och en gnutta vaniljpulver. Mixat - och nästan klart! Jag rullade ett par av bollarna i kokos och lät resten stå som de är i väntan på övriga familjens önskemål. Dessa bollar funkar jättebra bra att rulla i kakao eller carob eller hackad mandel, helt enligt tycke och smak.

Att så var det med den saken! Lyxigare och nyttigare mellanmål får man leta efter :)

 

 

Skickat via Blogsy