Adventsberättelser

Så är det äntligen advent, en av mina favorittider på året! Efter en november med så många tunga känslor: en värld som blöder, människor på flykt, ett klimat som verkligen måste räddas nu... Så skönt att få vila ett slag i förväntan.
Hos oss har vi nu plockat fram vår hög med böcker som handlar om advent och jul. Det är favoriterna vi återkommer till och aldrig tröttnar på, böckerna vi läst sedan antingen vi själva eller barnen var små. Här finns berättelserna om rådiga och varmhjärtade tomtar, finurliga barn, gubbar och gummor som sätter julig guldkant på de mest spartanska omständigheter. Här finns symbolerna, orden och bilderna, som vittnar om en värld där kärleken är starkare, gemenskapen större, framtiden ljusare.
Idag njöt vi av den första berättelsen: storasyster började högläsa Erik Forsmans "Här kommer tomten!" och det på dialekt. På ett ögonblick fick det mig att minnas min farfars berättelser om jularna i förra seklets början, livet i byn bortom skogarna, i en tid när allt var annorlunda och människorna ändå som vi.
Nu sitter jag här när kvällslugnet lagt sig. Jag tänker på berättandes kraft, på ordens magi, på den narrativa konstruktionen av verkligheten. På det fantastiska som händer när vi delar ett berättarögonblick, här och nu.
Och jag vet att det jag verkligen vill ge mina barn och mig själv och den värld som gått sönder just nu är adventsberättelser om hopp och glädje. Berättelser som bär.

Skickat via Blogsy

Spindelliv

Igen sitter jag här med många trådar spretande i alla riktningar... Roliga trådar, spännande trådar, viktiga trådar. I ärlighetens namn även en och annan jobbig tråd. Jag känner mig som en spindel - jag spinner tråd och väver nät. Blir på något sätt fångad i och av mina fantastiskt underbara och/eller utmanande projekt som handlar om sånt jag anser är centralt i mänskligt liv och leverne.

Häromdagen lärde jag mig något nytt: att spindeltråd är naturens egen superfiber. Att den är stark som ståltråd, seg som nylontråd. Att det byggs upp lite som ett musikstycke komponeras - det kan finnas harmoni, trots att strukturen inte är perfekt.

Nu undrar jag om spindeln någon gång känner att den vill sluta spinna tråd och ta en tankepaus istället? Bara sitta där och andas lite, begrunda världens gång, lyssna till suset i trädkronorna? Beundra mönstret i nätet - det som vanligtvis framträder först senare... när man spunnit och vävt ett bra tag? Känner månne spindeln att den skapat något som bär? Vågar den lita på kraften i sitt verk? Kan den månne ibland släppa taget och lita på att ankarlinan håller?

Det finns nog en och annan som längtar efter att kunna spinna nätverken i sitt liv så att de håller, som önskar att tilliten till ankarlinan vore stark som spindeltråd. Jag är själv en av dem. Och just ikväll undrar jag om inte hemligheten är just att harmoni inte skapas genom perfektion. Det är åtminstone en trösterik tanke...

Bilden "Entangeled" är hämtad från Creative Commons:Will.