om att gå på gatan i Helsingfors

det händer sig ibland att jag tar kvällståget till huvudstaden. trött och frusen anländer jag till järnvägsstationen och skyndar mig sedan genom ett ganska öde centrum till mitt hotell.

ett stenkast från hotellet hänger en dryg handfull kvinnor på en annars folktom gata. i sina dunjackor, korta kjolar och glassiga handväskor skulle de nästan kunna tas för ett tjejgäng på vift - och ändå alls inte. det är de hårda blickarna och avsaknaden av glada skatt som förråder dem.

hos mig väcks tusen frågor:

vilka omständigheter har drivit var och dem till att stå här?
vilka är männen som kommer hit och köper kärlek?
vem är det som organiserar och får förtjänsten av kvinnornas "kvällsskifte"?
hur är detta scenario möjligt bara ett (mycket kort) stenkast från anrika hotell och kulturinstitutioner?
med vems goda minne sker prostitutionen?
vilka ekonomiska, sociala och kulturella strukturer vidmakthåller behovet av deras tjänster?

jag kan inte heller låta bli att undra hur dessa kvinnor betraktar mig, som snart får slinka in i hotellets trygga lobby och blir mottagen med ett "välkommen igen" och får ett underbart rum (med utsikt över deras verksamhet) och tillhörande frukost. om att jag kan strosa till jobbet i allsköns ro och lyfta hyfsad lön och har tillgång till sociala förmåner och pension den dag jag behöver det.  

och nej, jag riktar inte några moraliska eller andra pekpinnar mot kvinnorna. och ja, jag vet att detta är världens äldsta yrke. och nej, jag känner mig inte hotad eller störd av dem. och ja, jag förutsätter att kvinnor som säljer sin kropp får djupa sår i sin själ. och ja, jag tror att de flesta skulle välja att jobba med annat om de bara kunde. och ja, jag menar att prostitution är kopplad till olika former av människohandel och att dessa kvinnors situation är resultatet av en social och ekonomisk ohållbarhet, nationellt och globalt.

så jag bara undrar. om vi i vårt samhälle verkligen vill detta? eller om det ändå inte vore möjligt för oss att skapa alternativa sätt för också dessa kvinnor att leva sina liv i större trygghet och med värdigare jobb. jag bara undrar medan jag går där på gatan i Helsingfors.

klimatskepticism och Terra Religata

jag lät mig dras in i en diskussion om klimatskepticism ikväll. jag vet inte varför. det är inte likt mig. jag brukar liksom tänka att jag sätter min energi på dem som tagit till sig de fakta vi har i frågan och är beredda att gå från ord till handling. på dem som vill bidra aktivt till en positiv förändring och minska sin klimatpåverkan. klimatskepticism år 2016 gör mig nämligen (inte så) lite matt. hur länge ska det ta innan alla öppnar sina ögon och öron och framför allt kanske sina hjärtan för att vi faktiskt håller på att tippa över kanten?

jag har all respekt för att det finns olika perspektiv, visst. jag är den första att medge att klimatvetenskap är komplext. att det fortfarande finns bitar i pusslet som saknas eller kanske till och med ligger fel. men jag hävdar med bestämdhet att den stora bilden ändå är klar för alla som vill och vågar se: vi har en massa "wicked problems" här som behöver hanteras, gärna nu med detsamma. med ödmjukhet lyssnar jag till människor som har andra perspektiv, mera kunskap, både mera djup och bredd än jag. fast mest av allt lyssnar jag i den här frågan faktiskt till rösten inifrån.

för mig är det alldeles uppenbart att vår "civilisation" är en form av rovdrift som har ohållbara konsekvenser på en rad plan: klimatkaos, minskande biodiversitet, nedsmutsning av vatten, extrem resursförbrukning, utmanande matförsörjning - you name it. att stora delar av vår västerländska vardag är byggd på billig olja, billig arbetskraft, billiga kemikalier. att den är också byggd på att vi inte ska behöva beakta ekosystemets tjänster alls i vår bokföring och att vi ska ha rätt att tillgodose våra egna behov på bekostnad av andra (människor, djur eller natur) och helst genast.

jag satt här och grunnade på hur jag kunde nå dem som inte vill "tro" att vi står inför en verklig utmaning, kanske den största i mänsklighetens historia. hur jag kunde skapa en dialog med dem som anar "klimatbluff" och "klimatkonspiration" bakom alla rapporter och avtal. dessa män och kvinnor som hellre skulle vilja att det inte var så med klimatet som det med allra största sannolikhet är.

jag tittade tillbaks på Johan Rockströms TED Talk från 2010 och jag funderade på att länka till den här rapporten som kanske hjälper nån att förstå. sen kom jag av en slump eller tack vare synkronicitet in på Daniel Hansson och hans projekt Terra Religata med visionen att röra vid människors hjärta, snarare än deras hjärna.

i mitt eget hjärta blev det med en gång alldeles varmt och förtröstansfullt. vågen rullar. vinden viskar. trummorna trummar. bilderna berättar. i naturen och i konsten finns de språk vi lyssnar till och förstår - oavsett fakta och förhoppningar i klimatfrågan.

Hassan Blasim

Om att mötas i det brustna språket.
Om att gå till fots från Irak till Helsingfors i fyra år.
Om att vara berättare.
Om att allas vårt hem är Jorden.
Om att skriva för dem man älskar.
Om att utmana traditionerna.
Om att leka lite mer.

- Jag är så otroligt tacksam över att jag fick till just den där timmen på Arbis ikväll!

PS. Om du vill läsa om vad som fick filmaren och författaren Hassan Blasim att fly hit kan du läsa den här intervjun.

Ekofasta 2016

mellan hemma och borta finner jag idag ett mellanrum lagom stort för ett inlägg här på bloggen. jag, som inte gillar att drabbas av bråttomsjukan, har den här tiden på året bråda dagar. ett fint sätt att stanna upp och påminna mig om Det Viktiga, Det Andra, är för mig att delta i Ekofastan. under tiden fram till påsk drar jag därför detta år ner på mitt intag av godsaker till ett minimum. jag har gjort det förut och jag vet att den här lilla symboliska handlingen gör mig gott på flera sätt.

min fasta hjälper mig att se med andra ögon på mina vardagsvanor: vilka behov fyller godsakerna för mig? varifrån kommer sötsuget? varför väljer jag att "unna mig" och hur och när? jag upptäcker obekväma sanningar om stress och trötthet och kanske en gnutta sorgsenhet ibland. och inser att jag har en del att jobba på - fast med andra medel, så att säga. helst medel som inte har så många avigsidor.

för faktum är att godsakerna ofta är alldeles ohållbara. för min egen hälsa, men också i ett större perspektiv. de är en symbol för allt det lyxiga (smått och stort) som många av oss här i rika Nord kan unna oss tämligen oreflekterat och slentrianmässigt. de symboliserar vårt frosseri - främst det materiella - och vår benägenhet att vilja ha allt och helst genast. att avstå blir därför för mig ett sätt att påminna mig själv om och solidarisera mig med alla dem som inte har det lika gott ställt. godsakerna är alltså en del av den globala orättvisan, den som också gäller mycket av vår mat och våra kläder, våra prylar och bilar och vårt slöseri med jordens resurser. vissa av godsakerna är dessutom del av en global industri med stor miljöpåverkan i form av billiga råvaror, stor kemikaliepåverkan och långa transporter. plus alldeles ohållbara arbetsförhållanden för dem (ibland barn) som gör grovjobbet. bara för att nu ta det kort. tyvärr är ju inte alla beredda att betala det verkliga priset för en ask rättvisemärkta och ekologiska godsaker, ännu...

kanske är den viktigaste dimensionen i min ekofasta är ändå insikten om att små ändringar i vardagsvanor är genomförbara. också här finns det något att lära: om jag bara vill och ids kan jag avstå helt eller finna mera hållbara vägar i det som skaver. fastandet blir någon form av vardagsetik, som utvecklar min inre styrka. paradoxalt nog hjälper det mig samtidigt att skifta perspektiv från vardagsbruset i mitt eget lilla liv till insikten om att min vardag hänger ihop med en större helhet. och att allt det jag gör i det lilla får konsekvenser i det stora.på något sätt.

cynikern skulle säkert tala om en droppe i ett hav - och jag säjer att havet inte skulle finnas utan alla dessa droppar.

Wicked problems

Om ni tycker det är tyst här på bloggen, så är det bland annat för att jag sitter på skolbänken och ägnar mig åt s.k. wicked problems just nu. Jag lär mig mer om sådana globala utmaningar som inte har någon entydig lösning, alltså föränderliga, komplexa och ofta etiskt laddade problem. Det vill säja sådana problem som behöver tas tag i av många människor tillsammans, på olika sätt, helst av både proffs och gräsrötter med olika kunskaper och perspektiv.

Exempel på wicked problems är klimatfrågan, den minskande biodiversiteten, vattenbristen, matbristen och alla de konflikter som fötts ur de sociala och ekonomiska klyftorna vi har i världen. Typiskt nog kopplar wicked problems på något sätt alltid ihop det globala och det lokala. I mitt liv och i ditt.

Just ikväll grunnar jag på några wicked problems med vardagsanknytning:

Att den iPad jag skriver detta på sannolikt innehåller konfliktmetaller och har tillverkats av arbetare med skamligt dåliga arbetsavtal.

Att så många plagg i min garderob är gjorda långt borta på ett sätt som bidragit till nedsmutsning av både luft och vatten.

Att vårt gamla underbara gamla trähus inatt håller värmen med hjälp av direkt el, som visserligen är märkt som grön, men som bygger på vattenkraft som ödelagt underbara forsar och landskap runtom i norra Norden.

Att jag imorgon kommer köra en gammal bensindriven bil till och från jobbet och att en ny "miljöbil" de facto tär en hel del på miljön redan innan den är producerad.

Att den lilla allmänningen till skogsdunge bakom vårt hus i god tro förvandlats till björkpark och därmed inte längre erbjuder samma rika habitat för allehanda småkryp och fåglar.

Att en del av den visserligen ofta ekologiska maten jag handlar i vår kvartersbutik har transporterats långa vägar med hjälp av fossila bränslen.

 

Det skaver att inse hur den egna verkligheten är ohjälpligt sammanflätad med den globala. Att ekonomi så långt styr också mina vardagsvanor, eftersom tid är pengar. Att vår kulturs besatthet av ordning & reda utarmar den biologiska mångfalden i stadsmiljön. Att kortsiktiga ekonomiska vinningar nästan alltid går före långsiktiga etiskt och ekologiskt hållbara lösningar, i det lilla och i det stora. Att diskussionen om dessa frågor är så lågmäld, faktiskt nästan inte ens existerar, här i min hemstad där vi verkligen skulle ha alla förutsättningar att ställa om. Om vi bara ville.

Det är verkligen galet.

Och när nattlampan redan brinner sitter jag här och tänker att det verkligen är dags att vända upp och ner på en galen värld. Det är dags att öppna upp för nya sätt att vara, tänka och leva. Och revolution måste börja i det lilla. I mitt liv och i ditt. Eftersom vi är sammanflätade med allt det stora.

Jag ser verkligen fram emot att förstå mer om hur det ska gå till...

Skickat via Blogsy