det händer sig ibland att jag tar kvällståget till huvudstaden. trött och frusen anländer jag till järnvägsstationen och skyndar mig sedan genom ett ganska öde centrum till mitt hotell.
ett stenkast från hotellet hänger en dryg handfull kvinnor på en annars folktom gata. i sina dunjackor, korta kjolar och glassiga handväskor skulle de nästan kunna tas för ett tjejgäng på vift - och ändå alls inte. det är de hårda blickarna och avsaknaden av glada skatt som förråder dem.
hos mig väcks tusen frågor:
vilka omständigheter har drivit var och dem till att stå här?
vilka är männen som kommer hit och köper kärlek?
vem är det som organiserar och får förtjänsten av kvinnornas "kvällsskifte"?
hur är detta scenario möjligt bara ett (mycket kort) stenkast från anrika hotell och kulturinstitutioner?
med vems goda minne sker prostitutionen?
vilka ekonomiska, sociala och kulturella strukturer vidmakthåller behovet av deras tjänster?
jag kan inte heller låta bli att undra hur dessa kvinnor betraktar mig, som snart får slinka in i hotellets trygga lobby och blir mottagen med ett "välkommen igen" och får ett underbart rum (med utsikt över deras verksamhet) och tillhörande frukost. om att jag kan strosa till jobbet i allsköns ro och lyfta hyfsad lön och har tillgång till sociala förmåner och pension den dag jag behöver det.
och nej, jag riktar inte några moraliska eller andra pekpinnar mot kvinnorna. och ja, jag vet att detta är världens äldsta yrke. och nej, jag känner mig inte hotad eller störd av dem. och ja, jag förutsätter att kvinnor som säljer sin kropp får djupa sår i sin själ. och ja, jag tror att de flesta skulle välja att jobba med annat om de bara kunde. och ja, jag menar att prostitution är kopplad till olika former av människohandel och att dessa kvinnors situation är resultatet av en social och ekonomisk ohållbarhet, nationellt och globalt.
så jag bara undrar. om vi i vårt samhälle verkligen vill detta? eller om det ändå inte vore möjligt för oss att skapa alternativa sätt för också dessa kvinnor att leva sina liv i större trygghet och med värdigare jobb. jag bara undrar medan jag går där på gatan i Helsingfors.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar