Augusti är ju en sådan fantastisk självförsörjningsmånad, vare sig man har ambitionen att helt fixa sin egen mat eller att bara göra det delvis. Augusti är mängder av hallon, vinbär (svarta och röda) och krusbär klara att tas vara på inför den kommande vintern. I år har vi faktiskt fryst in det mesta, visa av skadan från tidigare år när saften möglat i flaskorna då vi förvarat dem i vår matkällare. Augusti är sockerärter, morötter, kryddor och potatis. Augusti är gurkor i överflöd i växthuset, fast de första kom redan i början av juli.
Den här veckan har vi plockat, förvällt och fryst in en del av våra brytbönor. Vi har också skördat våra första egna tomater i växthuset - tre stycken små söta cocktailtomater. De andra sorterna är till största delen ännu alldeles gröna, så vi får hoppas på både sol och värme i september. Annars blir det stekta gröna tomater på menyn...
Vi njuter av vår härliga squash, som förstås måste ätas mer eller mindre direkt. En fullstor pumpa har vi lyckats få hittills, fler är på gång. Dem hoppas vi till största delen kunna lagra. Vi plockar björnbär i mängder och funderar på att plantera en buske till inför nästa säsong. Det mesta med odling och augusti känns otroligt bra. Rikt på något sätt - och då tänker jag inte ekonomi.
Ändå får jag erkänna att den här odlingssommaren varit utmanande. Allting har verkligen inte gått som i Strömsö ;) Regnet och kylan har gjort att det känns som att vissa grödor växer extremt långsamt och somligt inte alls. Våra morötter är ännu irriterande späda, och kålen blev tyvärr en total flopp detta år. Och nu har potatisen drabbats av knäpparlarver och tomatplantorna av usligt bladmögel! Jag vet inte om vi borde ta vara på hela skörden innan det blir värre eller härda ut och hoppas på att angreppen avtar...
Jag håller verkligen med Farbror Gröns tankar häromveckan - att träda in i odlandet gör något med en, kanske just för att där finns dessa utmaningar. Odlandet kräver kunskap, envetet arbete och mycket tålamod. Det ökar ödmjukheten inför vädrets makter och späder för min del också på funderingarna om klimatförändringens inverkan. Det ökar respekten för det fantastiska arbete alla våra proffsodlare gör - de som till skillnad från oss hobbyodlare faktiskt förser så många människor med mat för dagen, året om! Odlandet gör oss också kreativa, särskilt om vi väljer att rätta menyn efter de grödor som klarat sig fram till skörd. Och det är en speciell form av närvaro i det där korta ögonblicket när rosenbönan blommar.
För min del är odlandet lärorikt också för att det påminner mig om att "människan spår och Gud rår" - eller något i den stilen. Jag drömmer, köper frö, förodlar och skolar om. Jag ritar fina skisser och planerar. Jag vattnar och rensar och gödslar och pysslar med våra plantor. Och ändå - jag har egentligen inte så stor kontroll som jag inbillar mig över hur skörden sist och slutligen blir. Det är en paradoxal känsla av frustration och lättnad, att allt inte hänger på mig. Vare sig det nu går som i Strömsö - eller inte.
