När det skaver i hjärtat.

Jag hör siffrorna. Jag till och med ser dem på en power point längst fram i salen. Ändå tar det en bra stund innan de träffar mig med full kraft. När de väl gjort det kan jag inte göra mig fri - det skaver i hjärtat. Statistiken följer mig långt efter att Harry Lunabba (forskare i socialpolitik vid Soc & Kom) avslutat sin föreläsning om barnskyddet.

Jag får veta att det år 2015 (vilket är det år vi hittills har senaste samlade statistiken för) gjordes barnskyddsanmälningar om 66.646 barn i vårt land. Som en liten referenspunkt kan det vara bra att veta att det samma år föddes 55.472 barn i vårt land.

17.644 barn var placerade utom hemmet för en kortare eller längre tid.
10.501 barn var omhändertagna.
3.733 barn placerades i brådskande ordning, eftersom de ansågs befinna sig i omedelbar fara eller i behov av brådskande placering och vård utom hemmet.

Statistiken för 2016 och 2017 har vi inte ännu, men det finns dessvärre anledning att tro att kurvan igen pekar uppåt och att utsattheten bland barnen i vårt välfärdsland ökar. Mental ohälsa, missbruk och våld anges som topp tre i orsakerna till varför barn omhändertas. Den som är intresserad kan läsa den här artikeln:

Under den dryga vecka som gått sedan föreläsningen har jag burit på mitt skavande hjärta. Det är något som inte stämmer i dagens Finland. Vi är bäst i test (PISA) och vår nordiska välfärdsmodell går på export - eller lyfts åtminstone gärna fram i festtal och marknadsföring... Vi har nya läroplaner och ministerierna pumpar pengar i nya spetsprojekt. Vår statsminister grundar en Helsinki Graduate School of Economics med (åtminstone) 15 professurer och verkar nu anse att "political decisions should be made based on experts' assessments of their impact on the economy and society" (YLE 19.9 2017).

Vågar man hoppas på att han ännu tar till sig forskarnas röster om den ökande ojämlikheten bland familjerna i vårt land? Vågar man hoppas att han inser att det också skulle behövas ett institut som jobbar med att bevara och utveckla modeller där alla våra barn faktiskt får en hyfsad start i livet? Vågar man hoppas att han och andra beslutsfattare förstår att framtiden ligger i barnens händer?

Jag kan inte annat än hoppas att det skaver i hjärtat på tillräckligt många personer med kunskap, makt och pengar för att vi tillsammans ska lyckas svänga kurvorna neråt igen.

Om förändringens vindar och Ikigai

Septembersöndag. Regnet står som spön i backen och termometern visar sjutton plus. En sådan där dag som kräver noll och intet av en, så oerhört välkommen! Jag sitter uppkrupen i soffhörnan och låter tankarna vandra. Jag lever mitt i förändringens vindar just nu - därav den avslagna takten på bloggandet på sistone - och det är skönt med en stund av eftertanke och ett försök att formulera det jag upplever.

Sedan den första augusti har jag nytt jobb. Jag jobbar som universitetslektor på Helsingfors Universitet, med fokus på småbarnspedagogik och utbildning av barnträdgårdslärare på svenska. För första gången på 20 år är jag tillsvidareanställd. För första gången någonsin har jag tid för forskning i tjänsten. För första gången på mycket länge får jag fokusera enbart på det som ligger närmast hjärtat, sådär yrkesmässigt. Ni kan säkert ana hur bra det känns! Och jag undrar på allvar varför jag inte vågat språnget tidigare... För plötsligt är jag i ett flöde där nya möjligheter öppnar sig, där bitar faller på plats i pusslet, där jag möter "rätt" människor oväntat och oplanerat.

Eftersom jobbet ligger så långt från hemmet har jag och familjen nu en ny vardag. Våra veckor har en annan rytm än förr, med mina "hemmadagar" och "bortadagar". Vissa dagar sitter jag hemma i mitt Refugium och skriver på mina texter, äter min lunch tillsammans med sambon och är tillgänglig när barnen kommer hem från skolan. Jag för och hämtar från aktiviteter, sköter markservicen och går promenader i favoritskogen. Andra dagar långpendlar jag med tåg, jobbar intensivt och koncentrerat tillsammans med kollegor och studerande och övernattar i Lilla Lyan. Jag träffar goda vänner, njuter av storstadspulsen eller söker mej till ett yogapass som lugnar kropp och sinne.

Den största förändringen just nu är nog är att min vardag genomsyras av välmående. Jag har fått tag i någonting; ett sätt att leva och arbeta som gör att jag faktiskt omsätter mina erfarenheter och goda föresatser i praktiken, varje dag. Och det är ju inga märkligheter det handlar om. Jag lyssnar till kroppen och ger den vad den behöver: till exempel promenader, yoga, vila och bra näring. Jag lyssnar till knoppen och fokuserar på det som är viktigt, skärmar av mej när det behövs, förhåller mej medvetet det digitala flödet, tar mina små jobbpauser lite oftare. Kanske viktigast av allt är att jag så mycket mera medvetet än förr uppmärksammar dem och det som gör mej gott och ger mej glädje, det som känns intressant och konstruktivt.

I allt detta anar jag något av det som på japanska kallas ikigai - en plats i livet där min passion och mitt kunnande möter omvärldens behov på ett sätt som känns meningsfullt och som gör att jag kan blomstra. Jag är exakt där jag ska vara just nu. De av er som följt mig under en längre tid vet att det inte alltid varit såhär. Att det funnits tider när vägen var alltför motig, perioder när krafterna tröt och när tilliten och hoppet satt långt inne. Stunder då jag inte såg hur jag skulle kunna skapa utrymme för det jag verkligen vill göra i livet, privat och professionellt. Desto större är tacksamheten nu!

PS. Bara för tydlighetens skull: Jag tror inte att det här tillståndet kommer att vara för alltid. Jag tror inte att jag är "färdig" på något sätt eller har "förstått" någonting slutgiltigt. Jag tror absolut att livet för med sig nya utmaningar och prövningar när det är dags. Det är som det ska vara.