10 september 2017

Om förändringens vindar och Ikigai

Septembersöndag. Regnet står som spön i backen och termometern visar sjutton plus. En sådan där dag som kräver noll och intet av en, så oerhört välkommen! Jag sitter uppkrupen i soffhörnan och låter tankarna vandra. Jag lever mitt i förändringens vindar just nu - därav den avslagna takten på bloggandet på sistone - och det är skönt med en stund av eftertanke och ett försök att formulera det jag upplever.

Sedan den första augusti har jag nytt jobb. Jag jobbar som universitetslektor på Helsingfors Universitet, med fokus på småbarnspedagogik och utbildning av barnträdgårdslärare på svenska. För första gången på 20 år är jag tillsvidareanställd. För första gången någonsin har jag tid för forskning i tjänsten. För första gången på mycket länge får jag fokusera enbart på det som ligger närmast hjärtat, sådär yrkesmässigt. Ni kan säkert ana hur bra det känns! Och jag undrar på allvar varför jag inte vågat språnget tidigare... För plötsligt är jag i ett flöde där nya möjligheter öppnar sig, där bitar faller på plats i pusslet, där jag möter "rätt" människor oväntat och oplanerat.

Eftersom jobbet ligger så långt från hemmet har jag och familjen nu en ny vardag. Våra veckor har en annan rytm än förr, med mina "hemmadagar" och "bortadagar". Vissa dagar sitter jag hemma i mitt Refugium och skriver på mina texter, äter min lunch tillsammans med sambon och är tillgänglig när barnen kommer hem från skolan. Jag för och hämtar från aktiviteter, sköter markservicen och går promenader i favoritskogen. Andra dagar långpendlar jag med tåg, jobbar intensivt och koncentrerat tillsammans med kollegor och studerande och övernattar i Lilla Lyan. Jag träffar goda vänner, njuter av storstadspulsen eller söker mej till ett yogapass som lugnar kropp och sinne.

Den största förändringen just nu är nog är att min vardag genomsyras av välmående. Jag har fått tag i någonting; ett sätt att leva och arbeta som gör att jag faktiskt omsätter mina erfarenheter och goda föresatser i praktiken, varje dag. Och det är ju inga märkligheter det handlar om. Jag lyssnar till kroppen och ger den vad den behöver: till exempel promenader, yoga, vila och bra näring. Jag lyssnar till knoppen och fokuserar på det som är viktigt, skärmar av mej när det behövs, förhåller mej medvetet det digitala flödet, tar mina små jobbpauser lite oftare. Kanske viktigast av allt är att jag så mycket mera medvetet än förr uppmärksammar dem och det som gör mej gott och ger mej glädje, det som känns intressant och konstruktivt.

I allt detta anar jag något av det som på japanska kallas ikigai - en plats i livet där min passion och mitt kunnande möter omvärldens behov på ett sätt som känns meningsfullt och som gör att jag kan blomstra. Jag är exakt där jag ska vara just nu. De av er som följt mig under en längre tid vet att det inte alltid varit såhär. Att det funnits tider när vägen var alltför motig, perioder när krafterna tröt och när tilliten och hoppet satt långt inne. Stunder då jag inte såg hur jag skulle kunna skapa utrymme för det jag verkligen vill göra i livet, privat och professionellt. Desto större är tacksamheten nu!

PS. Bara för tydlighetens skull: Jag tror inte att det här tillståndet kommer att vara för alltid. Jag tror inte att jag är "färdig" på något sätt eller har "förstått" någonting slutgiltigt. Jag tror absolut att livet för med sig nya utmaningar och prövningar när det är dags. Det är som det ska vara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar