Påfyllningsparadox

andas in, andas ut...

mina onsdagskvällar börjar anta formen av små underbara tillflyktsorter i den annars brusande vardagen. för en stund blir andningen, kroppen, sinnet i fokus. på ett totalt avkopplande sätt. omvärlden får träda i bakgrunden när medvetandet för en stund riktas inåt. jag uppmärksammar alla små delar som samspelar - från tå till (hår)topp - i tur och ordning. knyter åter kontakt med dem, lyssnar till hur de har det, tackar för att de jobbat så fint ihop på sistone. lär mej att vara mera varsam och mjuk i mina rörelser, hittar kraften i muskler jag inte använt på länge. återfår en djupare andning. känner hur energinivåerna sakta höjs. förundrar mej, snarare än presterar. mitt i träningen får jag glimtar av någonting som är bortom tid och rum. jag bara är. medveten och närvarande.

och långsamt inser jag att ju mindre jag strävar, desto mer utvecklas jag. åtminstone när det gäller yoga.