Önskelista 2018

Så snabbt det gick, slutet av år 2017! Mina novemberveckor fylldes av forskning och familjeliv, december toppades av ett alldeles fantastiskt seminarium med forskarnätverket SIRENE. Sedan var det vips julledighet och dags för verklig vila. Det var åtminstone tanken...  fast det kom en massa annat emellan :) Och så ett nytt år och nya möjligheter!

Nyår inbjuder till förväntningar och förhoppningar. Själv tycker jag om känslan av ett avslut och en ny början. Vissa saker vill jag lämna bakom mig, vissa saker vill jag ta in i mitt liv. Under fjolåret var det mest bara bra saker i mitt liv. Positiva förändringar som gav energi, glädje, tilltro. Det är inte mycket jag vill lämna bakom mig. Möjligen lite för mycket jobb och lite för lite återhämtning, fast jag fann den bästa balansen på många år. Möjligen lite för många prylar i våra skrubbar och skåp, trots rensningsförsök. Möjligen en och annan energicirkel som fortfarande sipprar och borde slutas.

Men fortfarande är det ett och annat jag vill lägga till i mitt liv. Jag önskar mig mera motion och tid i naturen. Jag önskar mig fler stunder av stillhet. Jag önskar mig ännu mera vegetarisk kost. Jag önskar mig lite större förmåga att "släppa och gå vidare" och klokskap att sätta min kraft på rätt saker. I övrigt är jag ganska ok med hur jag är och hur jag har det just nu.

Om jag höjer blicken och tittar ut över världen blir det snabbt en längre önskelista. Det är många pusselbitar som verkar ligga på fel plats fortfarande. Jag önskar väldigt mycket mera jämlikhet mellan människor. Mera global rättvisa. Mera tolerans i fråga om språk, kultur, religion, kön... både lokalt och globalt. Mera, mycket mera, fred. Mera helhetstänkande och insikt om att vi bara har en enda Jord och behöver ta vara på den. Nu genast! Mera måttfullhet och mera ödmjukhet. Mera humor och värme. Mera kärlek. Bara för att nu nämna några punkter.

Världen är halvfärdig. Det är väl som det ska. Men jag önskar att 2018 ska bli året då fler av oss känner att vi hittat vår plats i livet och att vi drar våra strån till hållbarhetsstacken, i stort och i smått. Året då vi gnor på för fred och frihet, för respekt och tolerans, för en renare natur, för en bromsning av klimatförändringen, för ett grönare och skönare liv. Varken mer eller mindre.

Och jag önskar att 2018 blir det år då fler verkligen tar till sig Margaret Meads ord:

Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world; indeed, it's the only thing that ever has. Margaret Mead
Read more at: https://www.brainyquote.com/quotes/margaret_mead_100502

"Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world: indeed, it is the only thing that ever has."

Mycket ljus och mycket värme...

Det är fredagsmorgon i mitt digitala sociala flöde: Vänner som förtvivlar över kylan, regnet och blåsten. Vänner som förtvivlar över ledarskapet i det stora landet i väster och dess beslut att verkligen lämna avtalet från Paris. Vänner som förtvivlar över vår business as usual: det hopplöst omedvetna shoppandet, resandet, ätandet som raserar betingelserna för kommande generationers liv på den här planeten.

Själv råkar jag ha en sådan där dag när jag tänker att allt är möjligt. Att vi (äntligen!) lever i ett momentum. Aldrig förr har så många varit medvetna om att vi står vid randen av en klimatkollaps. Aldrig förr har så många engagerat sig i omställningsfrågor - lokalt och globalt. Aldrig förr har så många gräsrötter och så många med makt (politisk och ekonomisk) uttalat sin vilja att bidra till en mera hållbar värld. I smått och i stort. En handling i taget.

I mig frodas tilliten och hoppet denna fredagsmorgon. Jag ser all gryende medvetenhet, alla uppstickande initiativ till att förändra systemen (gällande mat, energi, prylar, byggande och transporter), alla människor som sätter själ och hjärta i att odla tolerans, generositet och värme. Jag ser REKO-ringar och energikluster. Jag ser unga människor som säjer att de söker mera mening med sitt liv än en påklistrad identitet som konsument av "de rätta" attributen. Jag ser barn som med stor iver sår frön och sätter potatis. Jag ser människor som tänder brasor och brygger te, som samlas och delar sitt liv med varandra.

Och jag tänker att det är ljus och det är värme. Att det bara gäller att hålla alla lågorna vid liv. Att om vi lyckas möjliggöra varandra kommer vi att möjliggöra transformationen. Också i plus två grader, regn och noolan.

Förtjusande förändringsfilmer, anyone?

Mycket på jobbet = mindre tid för bloggande... Såhär är det väl alltid i april - det är massor som ska göras innan terminen är slut. Och det är som det ska. Mellan varven har jag tack och lov ändå fått möjlighet att se ett par fina filmer:



A Quest for Meaning är glädjerik och sporrande! Den ger tillförsikt: vi är faktiskt många som vill skapa nya berättelser om hur livet kan levas, hållbart, på det här klotet. Den ger impulser till att själv fortsätta förändras och förändra, envetet och oförtrutet. Bara en sån sak!



Tomorrow (som den engelska titeln lyder) är så otroligt inspirerande, så lagom mycket krassa fakta och så otroligt många goda exempel på den förändring som redan pågår runt om i världen! Den är dessutom smart uppbyggd rent berättartekniskt, och fotot är helt i min smak, pus att jag bara älskar den där franska accenten. Alla gånger sevärd!

Har du sett några bra filmer på det här temat? Tipsa mej gärna i så fall! Jag drömmer nämligen om att göra en sammanställning av alla hoppingivande hållbara stories som finns i filmväg just nu. Tänk om vi kunde bilda ett virtuellt filmsällskap? En gemenskap som bidrar till flödet av kulturella transformerande berättelser? En sida - "förtjusande förändringsfilmer" - dit man kunde söka sig för att hitta filmer som gör en peppad att ta de där stegen vidare i det egna tänket och den egna handlingsberedskapen? Jag har nyss öppnat ett Googledocs för ändamålet och utmanat en grupp studerande att lämna sina bidrag. Inom någon vecka ska jag dela med mej av deras filmtips. Ska ladda upp det inom några veckor, så stay tuned!

Flytta-fram-den-ekologiska-skuldens dag

Visste du att det idag är omställningsrörelsens aktionsdag för att flytta fram den ekologiska skulden? Jag hade ingen aning. Inte förrän jag häromveckan fick ta del av ett upprop från omställningsgruppen i Salo. Uppropet ar både upprörande och uppfriskande.

Ekologiska skuldens dag är ett ganska obekant begrepp. Fler av oss har antagligen hört talas om Overshoot Day, alltså den beräknade dag på året när vi börjar konsumera över våra tillgångar. Globalt sett brukar den dagen inträffa någon gång i augusti. Då överskrider konsumtionen jordklotets förmåga att producera nya resurser och ta hand om de utsläpp vår livsstil förorsakar.

I vårt land inträffar den här dagen ändå redan i medlet av april! Ja, du läste rätt - ungefär nu sker vår övergång till ett liv i ekologisk skuld. Det är skrämmande! Under årets första 100 dagar förbrukar vi finländare alltså så mycket resurser som vi skulle ha tillgång till om vi levde på ett sätt som beaktade jordens bärkraft. Nu lever vi som om vi hade tillgång till dryga tre jordklot - sic! Och år för år ökar takten och överkonsumtionen och den ohållbara resursanvändningen.

Den här nyheten från förra året på speglar vad den ekologiska skulden handlar om. Läs gärna! Och vill du se dig själv i spegeln så kan du gå till klimatkalkylatorn på WWF:s hemsida och med den göra en beräkning av hur många jordklot din egen livsstil kräver. När du fyllt i den kan du sedan fundera på hur du i ditt eget liv kan vända trenden och leva mera hållbart.

För att uppmärksamma dagen och uppmuntra till att flytta fram den ekologiska skuldens dag ordnas idag olika aktioner runt om i landet. Hemma hos oss ser och diskuterar vi filmen Minimalism (se mitt förra blogginlägg) tillsammans med några vänner. Förhoppningsvis får vi inspiration och nya idéer för att minska vår ekologiska fotavtryck ytterligare. Det är verkligen dags att ta rimligheten till heders! Och som bonus denna dag; ett nytt talesätt: "ställa om bör man - annars dör man" - vad om det nu är dags att sluta med förskönande omskrivningar och istället möta den skoningslösa verkligheten som den är...

Minimalism!

Såg en film som satt som en smäck. Den träffade en öm punkt - i mej, i samhället, i tiden... Se den du med!

Lucka 12: ljus

Gryningen är ännu avlägsen när jag sätter mig ner för min stilla morgonstund. Utanför är mörkret kompakt, men här inne i fönstret hänger en adventsstjärna i papper. Genom perforeringarna sprider hon ett mjukt och sirligt sken, låter mig vakna lagom långsamt till den nya dagen.

Jag tänder ett doftande ljus, låter kroppen finna en lugnare andning, drar en lapp ur kalenderburken och läser: LJUS.

Så stark är min längtan efter ljus denna den mörkaste av alla årstider! Jag längtar efter solens strålar och försöker vara utomhus en liten stund mitt på dagen varje dag. Jag längtar efter att tända ljusen i lyktorna och adventsstaken och njuter av att se deras fladdrande lågor. Jag längtar efter det varma röda skenet från tron, hoppet och kärleken - de små i våra fönster och de stora ute i stadsbilden.

Det yttre ljuset är viktigt för mig. Men jag tänker idag faktiskt än mer på det inre ljuset.

Tidigt i höstas när jag mådde som allra sämst i min utmattning, hörde jag orden "ljus och kärlek" i ett alldeles oväntat sammanhang, på en akademisk fest. Under de veckor som gått sedan dess har jag ofta återkommit till de här orden. De har faktiskt format ett slags ledstjärna som hjälpt mig att röra mig i en bättre riktning. Gång på gång har jag frågat mig: Vad tänder ljuset i mig? I vilka sammanhang känner jag att ljuset får utrymme att växa? Och, icke minst, hur kan jag bli en som reflekterar andras ljus? Mina svar är ännu trevande. Kanske är det, som så ofta, själva frågandet som är det viktiga, själva startskottet för en förändring.

Såhär dagen före Lucia kanske vi kan fråga oss själva: När det nu är som mörkast omkring oss - hur kan du och jag vara ljusbärare? Och lyssna noga till svaren...

Lucka 6: glädje

Idag firar vi Finlands 99 självständiga år. Mina tankar går till mina morföräldrar och farföräldrar, som kämpade (hemma och vid fronten) för ett fritt land, för en bättre framtid för sig själva och Finlands folk. Deras berättelser har format mig sedan jag var så liten att jag inte förstod sammanhangen, bara känslan. Berättelserna om rädsla, mod, trötthet och uthållighet. Berättelserna om sorg och ilska, men också lättnad och glädje.

På lappen i min adventskalender står det idag, passande nog, GLÄDJE.

Jag känner glädje över att ha fått leva nära dem som levde genom Finlands två krig. Över att ha fått ta del av deras erfarenheter och livsvisdomar. Glädje över att jag fortfarande hör deras röster inom mig, bara ett ögonblick bort. Glädje över deras omsorger om mig, min syster och mina kusiner, våra föräldrar. Deras förmåga att ge mig och oss alla ett sammanhang, en tillhörighet.

Jag känner glädje över den tillvaro jag fått tillgång till bara genom att födas i det här lilla hörnet av världen. Materiell välfärd, fri utbildning, gratis skolluncher, välförsedda bibliotek, välfyllda moderskapslådor, gratis hälsovård - och allt det andra fina som vi fortfarande åtnjuter som medborgare i detta land, om än de senaste årens politik naggat en del av det goda i kanten. Allt detta som ger mig möjlighet - och skyldighet - att göra gott för andra, både nära och fjärran.

Mest av allt känner jag idag glädje över mina två döttrar och min sambo. Deras kreativitet, livsglädje och ärlighet utmanar och utvecklar mig varje dag. I deras humor, värme och finurlighet, envishet och egensinnighet får jag möta mina bästa och mina sämsta sidor. I den här gemenskapen finns mitt syre.

Ikväll tänder jag traditionsenligt två ljus i köksfönstret. Det ena för hemmet, det andra för - inte bara fosterlandet - utan för fosterjorden. Det andra ljuset lyser ikväll för att vi ska finna modet och uthålligheten att kämpa för att alla på det här klotet ska kunna leva ett gott liv. För att vi alla ska få känna mening och glädje, i det lilla och i det stora.

Lucka 5: kulturens kraft

KULTURENS KRAFT står det på lappen jag drar ur min kalender för inre hållbarhet idag. Vi människor är både förnuft och känsla och i bästa fall leder kombinationen av förnuft och känsla oss till insikt, till helhet, till handling. I arbetet för en mera hållbar värld kan kultur - och då tänker jag konst, musik, litteratur - vara en transformerande kraft, om vi bara öppnar oss för den.

Alltså: titta, lyssna, känn & tänk - och låt sedan din samlade erfarenhet leda dig vidare!

Adventskalender 2016

Världen där ute är upp och ner, med oroliga nyheter i flödet. Klimatet, demokratin - läs en statsminister som helt förefaller tappat omdömet, den globala rättvisan, för att nu nämna några... Tack och lov finns det ljusglimtar i det lilla livet här hemma. I vårt fönster lyser tro, hopp och kärlek - Jakobstads traditionella julsymboler. Det känns onekligen som om både vi och omvärlden behöver extra mycket av just de varorna nu!

Imorgon är det dags att öppna första luckan i adventskalendern. Hos oss har vi i år valt att göra en alternativ variant som ser ut såhär:

 

Familjens fyra medlemmar fick en bunt papperslappar var och uppgiften var att skriva ner aktiviteter som vi ville göra tillsammans nu i advent. Tanken var att det skulle vara enkla, lätt genomförda saker. Ingen fick smygkika på vad de andra skrivit och ingen fick avslöja vad de själva skrivit. Lapparna åkte sedan ner i vår gamla fickbeprydda adventskalender i helt random ordning. Överraskningsfaktorn borde alltså vara rätt stor när det blir dags för öppning!

Vår tanke var dels att kalendern skulle vara en grej där alla är delaktiga, dels att den ska fokusera på gemenskap och glädje (snarare än choklad eller prylar). Själv är jag oerhört trött på den materiella julen och jag önskar att mina barn ska koppla ihop advent med annat än blingbling och söta smaker. Allra helst vill jag att de ska se tiden före och kring jul som en tid av omsorg om det som ger en bra känsla inombords och om dem som har det sämre ställt än vi.

För er som ännu söker kalenderinspiration vill jag också rekommendera följande två kalendrar, som jag tycker är genialiska:

Den alternativa kalendern här nedan fokuserar mycket på att göra någonting gott i advent. Underbart koncept, både för den som ger och den som får. Och dessutom sprider den säkert många goda ringar på vattnet...

 

Ett annat bra koncept är "Renskalendern" som hjälper dej att bli av med överflödiga prylar, som du istället kan skänka till någon som behöver dem bättre. Den hittar du som ett evenemang på Facebook: https://www.facebook.com/events/224152308009253??ti=ia

Bara kreativiteten sätter stopp för vad vi kan göra av adventskalendertraditionen... Själv har jag en kalender för inre hållbarhet under konstruktion. Blir den klar tills imorgon så ska ni få se den här på bloggen!

Nya perspektiv!

Imorgon blir en heldag i den här fantastiska miljön. Jag har på känn att dagen kommer göra gott! Nya perspektiv på lärande och hållbarhet hela dagen lång, härligt sällskap, god mat... Vad kan man mer begära? Daniel Hansson från Terra Religata (Eart Reconnected) kommer leda processen och låta deltagarnas behov mötas både i teori och praktik. Omställning - inre och yttre - står på agendan. Förväntansfull, det är vad jag är! Och rapport om hur det blev lär följa ;)

Transition Week Ostrobothnia

Snart brakar den loss - den första omställningsveckan i Österbotten! Jag är taggad och ser fram emot många fina stunder med nätverkande, inspiration och kunskap och stärkt handlingsberedskap. Jag gillar verkligen detta med att "tänka globalt och leva lokalt" genomsyrar hela omställningsrörelsen. Mat är en konkret röd tråd i veckans program och "food for thought" en annan. Den bredden hade inte funnits om inte veckan gjorts som ett samarbete mellan en rad aktörer, från Slow Food till Martha och SÖU. Tala om lokal samverkan!

Såhär ser programmet ut:

 

Vi på Jordnära startar upp med Daniel Hansson på Rosenlund och sedan rullar det på i tio dagar... Själv ska jag delta åtminstone i föreläsningen med David Jonstad på Ritz och i EKOmarthornas REKOlunch på Aspegrens trädgård. Hoppas att också du hittar någon programpunkt du vill delta i!

Solutions for a broken world

Sommar, sommar... Så fort den flyger förbi! Men det goda med den saken är att Jordnäras workshop med Daniel Hansson den 30.9 nu närmar sig med stormsteg ;) 

Daniel är filmaren, föreläsaren och forskaren som för tillfället jobbar med hållbarhetstänk bland gymnasieungdomar i Strängnäs i Sverige. Dessutom sysslar han med konstbaserade projekt inom Terra Religata, som du kan klicka in på här. I sitt arbete utgår han bland annat från erfarenheterna han fått när han samarbetat med indianer från flera olika stammar i Idaho, USA. Deras visdom och helhetstänkande kan vi låta oss inspireras av för att hantera de komplexa hållbarhetsfrågorna på ett verkningsfullt sätt. Daniel kommer under workshopen i Jakobstad att ge oss redskap för att utveckla vårt tänkande och våra handlingar i en mera hållbar riktning och dagen riktar sig till alla som är intresserade av förändringsprocesser i allmänhet och hållbarhetsfrågor i synnerhet.

Vi har valt att arrangera eventet i den fantastiska miljön på Rosenlunds prästgård (www.rosenlund.fi). I priset för workshopen ingår kaffe och en lunch gjord på lokala råvaror i säsong. Om vädret tillåter gör vi också en kort rundvandring i prosten Aspegrens trädgård och får höra mer om hur han revolutionerade odlandet i våra trakter på 1700-talet och jobbade stenhårt för den förändring han såg var både nödvändig och möjlig. Jag kan inte låta bli att tänka att vi kan hämta kraft ur det tänket då för vårt eget tänk nu - de utmaningar vi står inför kräver minst lika mycket engagemang och sisu som prosten och hans vänner hade på sin tid!

Mer info får du på eventets sida på Facebook och anmälan gör du genom att kontakta oss på Jordnära (info@jordnara.fi). Vi ser fram emot en inspirerande dag!

årets första jobbdag

när det ljusnar promenerar de iväg, flickorna våra. två rosaröda gestalter i det vintervita landskapet. de ska få en dag hos moffa, jag ska få en dag vid skrivbordet. och i uthuset är det åter konstnärsverkstad. 

jag plockar fram kalendern för 2016. antecknar födelsedagarna och festligheterna först. i snirkligt rött, vissa av dem med hjärtan runt. stämmer sedan av andra viktiga datum: föreläsningar, kurser, konferenser. kryssar för mina allraheligaste skrivdagar - också de i rött, men brett och bestämt, för min föresats är att värna om dem detta år och inte låta annat erövra den tiden.

jag tar också fram ett blankt papper och skissar min vision för året. vad vill jag? vad måste jag? vad hinner och orkar jag? vad ger mig vila och påfyllning? jag prövar mig fram, låter bilden leva. och grunnar allra mest på hur det gröna tänket kan få ännu mer tid och plats i min och familjens vardag.

jag gläder mig enormt åt de nätverk och projekt jag redan nu är delaktig i och känner mig förväntansfull inför de som är i vardande. men jag njuter nästan mer av känslan av att där också finns helt oskrivna blad i min kalender - dagar som kan fyllas med nästan vad som helst: sällskapsliv, läsande, skrivande, odlande, tid att tänka...

och när skogsdungen silar eftermiddagsljuset utanför mitt fönster förstår jag att det är tiden och tempot jag behöver värna om: den fria tiden och långsamheten som kontrast till den planerade tiden och snabbheten. jag behöver alltså jobba lite mindre för att kunna göra annat lite mer.

se där, ett helt ´good enough´ resultat av årets första jobbdag!

2016 - och en tur på isen

Det är årets andra dag. En gnistrande klar och kall sådan. Isen ligger spegelblank och snöfri över fjärdarna.

Vi vågar oss ut på sjön - med och utan skridskor. Själv är jag harhjärtad och vill helst inte röra mig så långt ut på vidderna, bara lite lagom nära stranden. Han jag lever med är av en annan sort. I honom bor tryggheten och tilliten till isen som redan mäter 17 centimeter. Våra barn åker bekymmerslöst runt, faller och reser sig igen - nyfikna och närvarande i stunden.

Vinden nyper i kinderna, mina händer och fötter blir snabbt frusna. Men jag njuter av ljuset, den pudriga färgskalan, de fina mönstren som frusits in. Och jag gläder mig redan åt kaffet som väntar i termosen.

Det slår mig att vår tur på isen är som en metafor för det nya året. Möjligheterna finns där, utmaningarna också. Rädslorna och tryggheterna. Ibland är det värt att våga, ibland inte. Ibland är det nödvändigt att utmana sig själv, ibland att låta sig vara just så harhjärtad som man är. Alltid är det värt att vara öppen inför det som sker, vara närvarande i stunden, lära sig genom sina erfarenheter. Alltid gör det gott att vara tillsammans, alltid är det klokt att lyssna till naturens budskap.

Just i år har jag inte gjort några specifika nyårslöften. Men gärna vill kunna vila i det som är och lita på att det är nog. Gärna vill jag bli bättre på att lyssna - till mig själv och till andra. Och gärna vill jag odla min tillit till att isen bär.

 

Skickat via Blogsy

Skördeglimtar, del ett

Nu - äntligen! - växer det så det knakar i vår trädgård! Vi skördar och skördar... Basen i vår matvardag får vi nu så gott som helt från eget land. Det blir mycket grönsaker och mycket bär. Vi vuxna äter ofta vegetariskt, men kompletterar med kött och fisk från REKO. Det känns fantastiskt att få leva så och jag hoppas att fler vågar prova odla sin mat hemma i trädgården! Sammantaget har vi inte satt särskilt mycket tid och energi på vårt odlande. Det är faktiskt rätt magiskt att Moder Jord är så generös: att allt vi behöver göra är bereda lite mark och pluttra ut lite frön och så en dag finns där mat att äta...

Här får du några glimtar från våra olika odlingsrum i hemmaträdgården just nu:

I fyrfältet på framsidan växer squash, pumpa och gurka i ruta ett. Squash får vi nu minst en om dagen, pumpa och gurka är på gång. I ruta två har vi kålväxter och där kan vi skörda fina broccolihuvuden, typ ett par stycken i veckan just nu. Vitkålen och rödkålen har tyvärr haft påhälsning av kållarver, så där får vi se om vi alls kan ta tillvara någonting av de håliga huvudena... Grönkålen verkar däremot ok, änsålänge. I ruta tre har vi skördat jordgubbar och i ruta fyra sparris (tidigt i somras) och nu får vi ringblommot att göra olja och salva av. Jag ska skriva mer om det längre fram. I mitten växer oreganon över alla breddar, till vår och insekternas stora glädje. Där skördar jag inget detta år, utan tänker att det är ett av sätten att motverka bidöden vi tyvärr läst mycket om på sistone...

I pallkragarna gjorde jag ju en semivarmbänk i maj. Där har vi skördat både sallat och mangold i överflöd fram till nu. Just nu växer krassen helt galet, som ni ser. Förutom att den är fin att se på använder vi den till att piffa upp sallader med och med sin kryddiga smak och intensiva färg är den perfekt just till det! Syra och ruccola finns också i pallkragarna här, fast de nu inte fastnade på bild ;)

På bakgården har vi bär av olika slag. Smultron skördar vi och äter oftast färska till våra kvällssmothies. Häromdagen fick de komplettera det alternativa fredagsmyset: våfflor med grädde och bär. Krusbären har vi redan gjort marmelad av och nu ska jag göra saft av det som är kvar på de två buskarna. Vinbär får vi rätt lite av i år, men lite saft ska det nog räcka till!

Vår cirka fyra meter långa hallonhäck har dock gett bra skörd, kanske fyra liter, och somt har vi fryst in och somt har vi ätit på direkten (vilket jag faktiskt ur näringssynvinkel tror att är det bästa). Till nästa år får vi nog ändå lov att både gallra bland plantorna och fixa bättre stöd, för just nu hänger de både hitåt och ditåt. Men goda är de förstås ändå!

I "sammelsuriefältet" finns potatis, bönor, ärter och spenat. Allt växer bra och just nu skördar vi potatis och spenat. Bönorna blommar, ärterna (en blåärt man kan lagra) är starkt på gång.

Barnen har på egen begäran ett eget land med gurka, morötter, sockerärter, jordgubbar och ringblommor. Här har vi just nu de finaste morötterna och godaste sockerärterna i hela trädgården!

Kryddor har vi längs med hela stenfoten längs sydsidan och de trivs verkligen där. En del är ju mest ögonfröjd (som isopen i förgrunden) medan en del tas tillvara för vinterbruk (som libbstickan strax intill). Mynta av olika slag, citronmeliss och timjan är fina till kvällste, men också bra att klippa in och torka. Tillsammans med blad från smultron, vinbär och hallon kan de bli härliga sommarblandningar att njuta av när höstrusket kommer.

Utöver det vi odlar här hemma i stan har vi ju också en liten experimentåker på landet som småningom börjar ge skörd, den också. Ett inlägg om den kommer inom kort - och i det några tankar om vägen till självförsörjning 2.0 i en akademisk konstnärsfamilj. Håll utkik!

 

Skickat via Blogsy

Sinnesro

ett dygn "bortom allt välgjort" - i skogsbacken vid den lilla sjön. regn mot tak, vajande träd. enstaka fågelrop som ekar. en sal, en matta, en filt. tid att landa i kroppen. tid att andas lugnt och djupt. tid att låta sinnet finna ro.

däremellan: bastu, goda samtal med fina människor, mat, sömn. jag sover i Lyan, på några meters höjd över marken. i ett trädhus som vaggar mej stilla. kanske var det såhär det var tänkt? höra och känna naturen hela tiden. känna sig själv som en del i Det Stora Hela.

hämta kraft, påminnas om det som är viktigt, känna efter vad kropp & själ behöver för att må bra. påminnas om att leva så. vila och återhämtning och ändå (eller kanske just därför?) inre utveckling. oftare utöva min förmåga att stanna upp och reflektera. och finna att allt är väl, allt är som det skall. livet har sin gång. allt jag är med om har sin mening - också det krångliga och svåra. känna styrkan i att bara vara. och veta ända in i hjärteroten att allt jag gör kommer ur vem jag är. och att allt jag behöver egentligen finns där redan.

mitt dygn i skogsbacken vid den lilla sjön blir ovärderlig kompasstid. jag lyssnar inåt och tar på nytt ut riktningen, känner in vilken stig jag vill och kan följa nu. sinnesro! tack, Emmes Retreat för att ni finns och för att ni ordnar! vi ses snart igen <3

Bortom hybris!

Igår gick seminariet BORTOM HYBRIS äntligen av stapeln. Idag är jag både omtumlad och glad - och förstås omåttligt stolt över sambons förmåga att förverkliga sin vision!

Seminariet var fullsatt! Bara det är ett i sig anmärkningsvärt faktum en lördag i slutet av maj - en tidpunkt då många Jeppisbor redan inlett stugsäsongen och examensfesterna förbereds för fullt. Stämningen på After Eight var varm, engagerad och diskussionsglad. Programmet var digert och speglade en palett av perspektiv på hållbarhetsfrågan. Talarna var kunniga och publiken var på hugget. Personligen har jag inte tidigare upplevt något motsvarande i vår lilla stad, egentligen inte heller på svenskt håll i vårt land.

Nu snurrar tusen och en tankar i mitt huvud. Var och en av talarna skulle förtjäna en helt egen reflektion, varje tema vore värt att lyftas upp för en egen analys, men just idag blir det några valda tanketrådar här på bloggen. Den som vill ta del av helheten kan göra det här. Själv kommer jag säkert också att återkomma vartefter intrycken hunnit smältas.

Det råder ju ingen större osäkerhet i "grundfrågorna" - de frågor som utgör seminariets premisser. De flesta av oss vet mycket om själva klimatfrågan, de flesta förstår att något måste göras för att undvika en katastrof. Den stora utmaningen är därför egentligen frågan om vad vi behöver göra för att ändra kurs. Vad finns bortom den hybris vi nu befinner oss i? Vilka alternativa framtider kan vi se? Hur kan vi åstadkomma verkliga förändringar i världens gång? Och här föddes under seminariet nya tankefrön och uppslag till handling.

För min egen del blev bilden av den skeva resursfördelningen (de klossar Göran Ekström laborerade med) en berörande symbol för att vi står inför ett etiskt-moraliskt problem, snarare än ett kunskapsmässigt eller praktiskt problem. Våra värderingar styr våra handlingar och det är vår vilja och förmåga att utvecklas på detta värdemässiga plan som är helt avgörande för hur framtiden gestaltar sig.

Och som civilisation står vi ju dessvärre idag med ett enda värde för ögonen: vår egen ekonomi. Över hela världen surrar mantran som tillväxt, konkurrenskraft, teknologi, innovation, effektivitet... Människans värde och kunskapens värde är instrumentella och ligger i deras potential som redskap för att gynna ekonomisk framgång på den globala marknaden. Som pedagog är det lätt att dra paralleller till den utmanande frågan om utbildningens möjligheter när det gäller att vända skutan i hållbar riktning. Vilka är de värden som styr vardagen i våra daghem och skolor? Tekniken, ekonomin, människan, naturen? Konkurrens eller samarbete? Elitstyre eller demokrati? Monolog eller dialog? Måhända är det dags för ett hållbarhetsseminarium inom utbildningssektorn snart...

En annan bild som etsade sig fast var den om gåvorna (kopplad till Jaana Erkkiläs bild av de tre vise männen och deras gåvor till det nyfödda lilla barnet). Vilka är mina guld, rökelse och myrra? Vilka onyttiga och därmed livsnödvändiga gåvor kan jag själv månne ge mina barn och mina medmänniskor i denna individualistiska, materialistiska och stressiga tidsålder? Kanske kan de onyttiga gåvorna i nådens år 2015 stavas Gemenskap, Tankar och, framför allt: Tid! Tätt kopplad till - eller kanske rentav som en komponent i - vårt ekonomifixerade tänkande ser jag nämligen ett problematiskt förhållningssätt till tiden. Många av oss hinner idag inte leva det goda livet. Det finns ingen tid för eftertanke. Det finns ingen tid för omvärdering av etablerade tankemönster eller förhållningssätt. Det finns ingen tid för djuplodande samtal. Ingen tid för inre utveckling. Folk har fullt upp med jobb och barn och träning och dieter och skärmar och stylingen av det perfekta hemmet.

Det tar tid att vara tillsammans, det tar tid att tänka tillsammans. Men det är livsviktigt att vi tar oss den onyttiga, obrutna tiden. För i just den tiden ligger de verkliga möjligheterna. Det dryga varv visarna tog runt urtavlan igår förstärkte min tilltro till att förändringens kraft ligger just i mellanmänskliga möten. Ensam är man svag, tillsammans är man stark. Skapa tid och plats för tillitsfulla möten mellan människor och det börjar hända förunderliga saker! I skärningspunkterna uppstår nya perspektiv.

Det övergripande intrycket efter seminariet är hoppfullhet. För förändringen, omställningen, pågår redan för fullt. Här och där. På små orter och på stora orter. Den stora berättelsen har redan sprickor i fasaden och krackelerar liksom inifrån när de många små berättelserna tar form. Och de många små berättelserna - dem skapar vi tillsammans. Varje dag. Överallt. Och det är vi tillsammans som fyller dem med hållbarhet och mening.

 

Skickat via Blogsy

Söta barn...

Hur mycket fick mina barn i sig idag? Hur sockertätt är vårt fredagsmys? Vilken kalasmeny blir det nästa gång någon fyller år i vår familj? Socker som substans eller som krydda?

Viktiga frågor, som snurrar i huvudet efter att ha sett dokumentären Söta barn i dagens Spotlight. Den är oroande, angelägen, informativ - och verkligen sevärd! Även om jag länge redan försökt reducera mängden socker i mitt och hela familjens liv, blev dokumentären en extra puff att fortsätta i samma riktning. Dags att höja den sockerfria ribban lite till. Våga vara krånglig mamma i affären. Vilja vara kreativ mamma i köket.

Om det söta är "gift" för våra kroppar - och det är det! - finns det nämligen inte någon enda anledning att mata våra barn och oss själva med färdiga produkter sprängfyllda med sötningsmedel... Det finns ingen orsak alls att låta fest och mys och gemenskap bli förknippat med sött. Tvärtom! Jag vill att mina barn och jag själv ska förknippa Det Goda Livet med något deras kroppar mår bra av. Rena råvaror, äkta smaker, näring för kroppen.

Ah, ut och laborera i köket! Upp till osockrad kamp för det sötaste vi har!

Skickat via Blogsy

Perspektiv på vardagen

Det har varit tyst på bloggen ett tag. En av orsakerna till skrivuppehållet är att vi har varit på resa. Gästat en annan kultur och natur, sett andra sätt att leva, insupit andra atmosfärer - ljud, dofter, ljus - och upplevt annan mat och dryck. För ett litet tag bytt perspektiv på vår egen vardagslunk.

Jag bearbetar impulserna från den stora staden - de många bilarna, konsumtionshetsen, det uppskruvade tempot och den hybris som kommer till uttryck i det evinnerliga byggandet. Jag har alltid älskat storstadsbrus, men den här gången såg jag mest oljebaserad ekonomi bakom alla snabba och komplexa konstruktioner och system. Samtidigt: någonting hoppfullt i den enorma växtväggen som höjer sig högt över den brusande trafiken och i restaurangen som gör sina rätter på naturliga och årstidsbaserade råvaror.

Jag bearbetar impulserna från den lilla staden - klockklangen, den gotiska arkitekturen, traditionerna. I den lilla staden är kunskapen (den gamla och den nya) allestädes närvarande. Där promenerar vi oss fram omslutna av lager på lager av kultur, litteratur, arkitektur, forskning och kanske bara bildning i största allmänhet. Där välkomnas både vi och barnen att lära oss mer om allt från mumier till honungsbin. Att utmanas, att utvecklas, att låta våra egna erfarenheter möta andras. Att inse hur viktiga detaljerna är för hela bilden. Där äter vi lokalproducerad ekologisk glass medan vårsolen värmer våra nästippar.

Kanske är det i trappan på det naturhistoriska museét som något knyts samman och mitt perspektiv skiftar? Just där känns det nämligen plötsligt som att hela hållbarhetsfrågan är alldeles självklar. Den pyr ju under ytan, både i den stora staden och i den lilla. Överallt finns människor och organisationer som jobbar envetet för att förstå, förändra, förbättra. Någon genom att forska om insekter, någon genom att knacka dörr och be människor byta till bättre fönster, någon genom att servera ren och näringsrik mat. Var och en lägger sin lilla pusselbit i den stora helheten. Sprider kunskap, inspirerar, skapar nya handlingsmodeller. Det är trösterikt och väldigt motiverande. Och på något sätt väldigt uppenbart: Vi får helt enkelt göra som myrorna - vi får dra vårt lilla strå till den stora stacken.

Bortom Hybris!

Min sambo sysslar just nu med ett konstprojekt på temat hållbarhet. Superintressant och otroligt viktigt, tycker förstås jag! Lördagen den 23.5 drar det ihop sig till seminarium och vernissage här i Jakobstad. Om du har vägarna förbi och är inne på hållbarhetsfrågor är detta något för dig!

Seminariet på After Eight bjuder på en hel rad talare med angelägna teman: Göran Ekström talar om djupekologi, Lars Sund om jordens feber, Jaana Erkkilä om tid för gott liv och Björn Forsberg om omställning. Till det läggs ett antal berättelser om hållbart liv med lokal anknytning. För så är det ju; allas våra liv är "glokala" och många små lokala förändringar kan småningom leda till en större global förändring. Under den efterföljande paneldiskussionen finns möjlighet att fråga och tillsammans tänka högt kring en hållbar framtid. Hur vill vi att den ska se ut? Vad kan vi göra - var och en och tillsammans - för att styra upp den i en riktning som håller?

På kvällen blir det vernissage för Simons kommande utställning på galleri GRO i Campus Allegro. Då är det konsten som får tala! Mer ska jag inte avslöja här... Däremot vill jag gärna lyfta konstens roll i hållbarhetsfrågan - konsten kan få oss att stanna upp och lyssna, med hjärtat. Som jag ser det har vi nämligen ingen brist på vetenskaplig information om utmaningarna. Däremot en absurd övertro på förnuftet. Och hos många en brist på djupare känslomässigt engagemang. Kanske kan konsten få oss att bry oss igen? Om miljön, om varandra, om det som ger mening åt livet. Jag tror det!

Jag anar att Bortom Hybris blir en verkligt inspirerande tillställning. Nya impulser, nya människor, nya perspektiv och möjligheter... Mera info hittar du på simonshares och där kan du också anmäla dig till dagen!

 

Skickat via Blogsy