Nöjd i november

Det är märkligt! Jag har alltid tyckt att november är en så motsträvig månad. Mörkret, den ruggiga kylan, segheten i det som varken är höst eller vinter... Jag har bara velat gå i ide en stund och vakna igen när adventsbelysningen tänds och doften av glögg och pepparkakor breder ut sig över Norden.

I år är det alldeles annorlunda. Jag tycker mörkret och rusket är hanterligt, rent av riktigt mysigt:

Jag tänder brasa i kakelugnen.
Jag tänder de små lyktorna på bordet.
Jag sveper in mig i yllefilten och drar stickasockor på fötterna.
Jag brygger te och njuter av värmen som sprids i kroppen.
Jag riktar blicken mot högen av böcker och väljer den som för stunden lockar.
Jag bokar biljetter till konserter och teaterföreställningar.
Jag tar mig tid att sitta länge i soffhörnan med familjen.
Jag ser till att träffa vänner.
Jag går korta promenader när det är som ljusast mitt på dagen.
Jag ser den lysande gröna mossan mot de grå stenarna.

Häromdagen insåg jag att hemligheten bakom min nöjd-i-november-känsla kanske ligger i att jag för en gångs skull inte längtar till något "annat". Jag är tillfreds med det som är just nu och just här. Det finns en vila i november och jag vilar i den. Kanske vilar jag också mer än någonsin förr i mig själv? Kanske är jag verkligen mera närvarande än förr? Möjligen är det här kopplat till att jag åter landat i kroppen, efter år av tankar och känslor som snurrat på övervarv och med centrifugalkraft slungat mig bort från mitt innersta. Möjligen.

Hursomhelst. I år är jag nöjd i november. Jag njuter. Och jag vet ju att det där andra, det ljusa och varma, det kommer tids nog.

Life hack på riktigt

Jag räknar dem som dyrbara guldkorn. Dagarna då jag har sand mellan tårna, havsdoft i näsan och vind och sol mot huden! Och viktigast är nästan sanden mellan tårna, barfotagåendet.

I vår familj har vi sänkt ribban rätt lågt för vad som kan betraktas som strandväder. Följaktligen tickar mätaren nu på det magiska talet 7. Vi har alltså sju dagar på stranden i bagaget, denna halvdana finländska sommar till trots. Dock inga riktiga dopp för min del än, bara skönt vadande i knähöga vågor. Förvånansvärt uppfriskande det också!

Först idag insåg jag att det är precis såhär man gör när man sparar sommaren på burk! Genom att ta in de fina dagarna i kroppen och själen, genom att låta solenergin och vindenergin drabba en, genom att gå barfota i sand som lagrat miljoner år av universum i sig. 

Att bara så ni vet - burken är vi själva och det här med strandliv är en life hack på riktigt!

Vinterlivet...

Alla dessa stunder i det vita krispiga. Luften som är klar och kall. Ljuden som knastrar. Dofterna som återvänder när snön och isen börjar smälta. De långa skuggorna i röda solnedgångar på ett fruset hav.

 

Ibland bara jag och mina hjärtslag, ensam i den totala tystnaden. Oftare jag tillsammans med mina mest älskade, samvaron i förundran över det gnistrande rike vi bor i några månader om året. Vinterlivet! Jag älskar det.

Lucka 16: lugn

Idag är den sista dagen av min sjukskrivning. På lappen i min adventskalender står det LUGN.

Det har varit en speciell höst, till en början full av oro, osäkerheter och tvivel, längre fram allt mera präglad av visshet och riktning. Ofta har jag tänkt att detta är som att röra sig i väglöst land. Jag har under veckornas lopp fått finna min egen stig genom den stundtals snåriga terrängen. Det fanns ingen karta för hur just jag skulle tillfriskna, bara lösryckta hållpunkter - ungefär som de där siffrorna man som liten skulle förbinda med varandra i tur och ordning och vips skulle en fullständig figur av något slag framträda. Fast ändå tvärtom. Jag visste på ett ungefär vart jag ville komma, men fick själv luska ut hur hållpunkterna skulle förbindas med varandra för att figuren skulle framträda. De hade ingen inbördes ordning och vissa var nästan osynliga till en början.

Ännu har jag inget perspektiv på min process. Det kommer förmodligen ta länge innan jag ser klart vad det var som gjorde att jag helnade. Men tre viktiga hållpunkter tror jag var vilan, promenaderna och samtalen med dem som ville och kunde möta mig precis där jag var. I utrymmet mellan de här hållpunkterna växte långsamt någonting nytt fram. Utmattning är ju ett symptom, ett tecken på obalans - som min kloka läkare konstaterade: för litet och för mycket av diverse signalsubstanser - och jag tror att det gäller att hitta nya livsmönster som gör att balansen återupprättas. Både i det yttre livet och i det inre. Och det finns många vägar dit. För mig hjälpte det verkligen att medvetet skapa en dagsrytm som tillät vila och aktivitet, ensamhet och gemenskap i lagom doser. Att välja glädje och tillit, mitt i det som föreföll tungt och svårt.

Ett vet jag säkert. Under den här tiden har jag återfunnit mitt inre lugn. Inte så att jag numera ständigt är harmonisk och tar livet med ro - det ryms fortfarande både ups and downs i tillvaron. Däremot är jag inte längre lika tunnhudad. Jag har fått mera distans, jag har hittat mitt eget fotfäste igen. Jag har lärt mig min läxa. 

Om några dagar återgår jag till arbetslivet. Min utmaning blir att bära med mig det här lugnet in i den världen. Att välja och välja bort. Att fokusera på det som ger, snarare än tar. Att behålla riktningen, även när det blåser från sidan. Att fortsätta gå, också om andra springer. Ytterst handlar det om att skapa förutsättningar för Det Goda Livet, varje dag.

(Bilden är tagen för några veckor sedan på en nepalesisk restaurang på Skatudden i Helsingfors. Just där och just då fångade den något av det lugn jag funnit den här hösten.)

Lucka 13: samhörighet

Vem hör du samman med?
I vilken gemenskap är du dig själv?
Var känner du dig trygg och levande?

Jag tror att SAMHÖRIGHET är en av de starkaste kraftkällorna när det kommer till inre och yttre hållbarhet. I min bild av samhörigheten behövs inga fejkade fasader eller yttre attribut. Där ryms vi ostajlade och på tvären, långt från konsumtionssamhällets tomt klingande påbud. Långt från kommersialismens glittriga substitut och sövande dövande av ensamhet.

I samhörigheten finns kraft att förändra, att dra åt samma håll. Själv känner jag samhörighet med miljöfolk över hela klotet, lika väl som med mina gröna vänner här hemma. Jag känner samhörighet med alla dem som jobbar för en mera human värld. Jag känner samhörighet med dem som älskar långsamheten och eftertänksamheten. Bland annat.

När Lucia med följe idag sprider sitt budskap över bygden känner jag glädje över att vara del av en liten kultur där det brokiga ändå ryms med. En kultur som ofta vänder sig utåt, som bär frisinne och frimodighet i sin famn. En kultur som värnar om den uråldriga traditionen att bära ljus i mörker.

(Bilden är hämtad från en julfest på mina barns dagis för några år sedan. Tre små lussande vänner i virvlande dans - kanske en av de vackraste formerna av samhörighet en iskall kväll i december...)

Lucka 12: ljus

Gryningen är ännu avlägsen när jag sätter mig ner för min stilla morgonstund. Utanför är mörkret kompakt, men här inne i fönstret hänger en adventsstjärna i papper. Genom perforeringarna sprider hon ett mjukt och sirligt sken, låter mig vakna lagom långsamt till den nya dagen.

Jag tänder ett doftande ljus, låter kroppen finna en lugnare andning, drar en lapp ur kalenderburken och läser: LJUS.

Så stark är min längtan efter ljus denna den mörkaste av alla årstider! Jag längtar efter solens strålar och försöker vara utomhus en liten stund mitt på dagen varje dag. Jag längtar efter att tända ljusen i lyktorna och adventsstaken och njuter av att se deras fladdrande lågor. Jag längtar efter det varma röda skenet från tron, hoppet och kärleken - de små i våra fönster och de stora ute i stadsbilden.

Det yttre ljuset är viktigt för mig. Men jag tänker idag faktiskt än mer på det inre ljuset.

Tidigt i höstas när jag mådde som allra sämst i min utmattning, hörde jag orden "ljus och kärlek" i ett alldeles oväntat sammanhang, på en akademisk fest. Under de veckor som gått sedan dess har jag ofta återkommit till de här orden. De har faktiskt format ett slags ledstjärna som hjälpt mig att röra mig i en bättre riktning. Gång på gång har jag frågat mig: Vad tänder ljuset i mig? I vilka sammanhang känner jag att ljuset får utrymme att växa? Och, icke minst, hur kan jag bli en som reflekterar andras ljus? Mina svar är ännu trevande. Kanske är det, som så ofta, själva frågandet som är det viktiga, själva startskottet för en förändring.

Såhär dagen före Lucia kanske vi kan fråga oss själva: När det nu är som mörkast omkring oss - hur kan du och jag vara ljusbärare? Och lyssna noga till svaren...

Lucka 6: glädje

Idag firar vi Finlands 99 självständiga år. Mina tankar går till mina morföräldrar och farföräldrar, som kämpade (hemma och vid fronten) för ett fritt land, för en bättre framtid för sig själva och Finlands folk. Deras berättelser har format mig sedan jag var så liten att jag inte förstod sammanhangen, bara känslan. Berättelserna om rädsla, mod, trötthet och uthållighet. Berättelserna om sorg och ilska, men också lättnad och glädje.

På lappen i min adventskalender står det idag, passande nog, GLÄDJE.

Jag känner glädje över att ha fått leva nära dem som levde genom Finlands två krig. Över att ha fått ta del av deras erfarenheter och livsvisdomar. Glädje över att jag fortfarande hör deras röster inom mig, bara ett ögonblick bort. Glädje över deras omsorger om mig, min syster och mina kusiner, våra föräldrar. Deras förmåga att ge mig och oss alla ett sammanhang, en tillhörighet.

Jag känner glädje över den tillvaro jag fått tillgång till bara genom att födas i det här lilla hörnet av världen. Materiell välfärd, fri utbildning, gratis skolluncher, välförsedda bibliotek, välfyllda moderskapslådor, gratis hälsovård - och allt det andra fina som vi fortfarande åtnjuter som medborgare i detta land, om än de senaste årens politik naggat en del av det goda i kanten. Allt detta som ger mig möjlighet - och skyldighet - att göra gott för andra, både nära och fjärran.

Mest av allt känner jag idag glädje över mina två döttrar och min sambo. Deras kreativitet, livsglädje och ärlighet utmanar och utvecklar mig varje dag. I deras humor, värme och finurlighet, envishet och egensinnighet får jag möta mina bästa och mina sämsta sidor. I den här gemenskapen finns mitt syre.

Ikväll tänder jag traditionsenligt två ljus i köksfönstret. Det ena för hemmet, det andra för - inte bara fosterlandet - utan för fosterjorden. Det andra ljuset lyser ikväll för att vi ska finna modet och uthålligheten att kämpa för att alla på det här klotet ska kunna leva ett gott liv. För att vi alla ska få känna mening och glädje, i det lilla och i det stora.

Evighetsprojektet...

Ute skymmer det. Det duggar småregn och vinden viner runt husknuten. Inne sitter jag och myser. Jag har tänt ljus, satt i en CD med adventsmusik i stereon - bara en sån sak ;)

Jag har dessutom plockat fram min evighetsstickning - en kofta i tjock och härlig ekoull - som jag nu börjar om med för tredje gången. Första gången blev jag inte nöjd med formen, andra gången tog garnet slut i förtid (och tillverkaren Marks&Kattens har tyvärr lagt ner produktionen)... Nu är det tredje gången gillt och jag designar om det hela till ett tröjprojekt och stickar prima vista dvs efter egen spontan beskrivning. Tala om att det är vägen som är mödan värd!

I takt med att jag låter händerna utföra sitt välbekanta värv sprider sig lugnet inombords. I den här tröjan stickar jag in Lifvet, så som det är just nu. Allt det fina och allt det svåra. Och när kylan kommer är jag rustad, till kropp och själ. Hantverk med många dimensioner. Klart mer meningsbärande än tröjan från lågpriskedjan.

Långsamhetens lov kan sjungas på många sätt, men kanske är detta mitt eget bidrag till en slow sustainable story?

Stilla stund

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag funderar en del på detta med tid och tempo. I dem ligger åtminstone för mig nycklarna till att leva hållbart, både till det inre och till det yttre. Riktigt konkret har jag de senaste veckorna ju kunnat leva i en helt annan lunk än den vanliga och en av de saker jag praktiserat regelbundet är en stilla stund. Tio minuter varje dag har jag satt mig ner, tänt ett ljus eller gjort en brasa i kakelugnen, landat i kroppen genom att bli medveten om andningen. Jag har tränat på att bara vara i det som är. Och det oavsett om "det som är" har varit trevligt eller jobbigt. Jag kallar det för stilla stund, någon annan kanske skulle säja meditation eller kontemplation. Kärt barn har många namn.

Min erfarenhet är att den stilla stunden fungerat som ett slags ankare, som något som hjälper mig att inte slitas iväg med vågorna när det stormar runtomkring. Den har har också hjälpt mig att fokusera på det som ger mig kraft till återhämtning och att släppa taget om en del av det där som så lätt stjäl både tid och energi - ofta i onödan. Kanske kan man kalla det för att jag blivit mera grundad, rotad, jordad. 

Faktum är att meditation rent konkret kan bidra till att hjärnan läker efter att man drabbats av utmattning. Allt mera forskning tyder på det. Ett intressant klipp där psykiatern Åsa Nilsonne förklarar mera om den saken finner du här. Studie efter studie har de senaste åren visat att meditation påverkar hjärnan på en rad positiva sätt och bidrar till att hjärnan reparerar sig efter långvarig stress. Meditation minskar också oro, ångest och depression - och ökar känslor av lugn, glädje och empati, bland annat.

Själv har jag länge varit intresserad av kontemplation (som på många sätt är den kristna traditionens motsvarighet till meditation) och under de senaste veckorna har jag pånytt läst den här lilla skriften med stor behållning:

 

Jag har igen hittat små guldkorn i texten. Generationer före oss har insett betydelsen av tystnad, stillhet, lyssnande. För mig känns det väldigt naturligt att relatera till den traditionen och hämta näring ur den. Att vara närvarande i något bortanför vardagslunken.

Och jag undrar om inte vi i vår brusande, rusande, rastlösa kultur kanske tappat bort någonting riktigt viktigt? Att vi tappat bort den stilla stunden som ett livsviktigt element, som vi behöver för att må bra. Att vi glömt att Det Goda Livet betyder balans mellan aktivitet och vila, brus och tystnad, rörelse och stillhet. Mellan riktning utåt och inåt, mellan yta och djup. Och att vi därigenom som kultur förlorat den djupa kontakten inåt till oss själva och utåt till det som är större än oss själva. Kanske är det individualismens och materialismens yttersta konsekvens - att vi förlorar kontakten, i flera riktningar.

För mig är den stilla stunden just nu den viktigaste etappen på hållbarhetsresan. När jag sitter där förankras jag nämligen i det som ligger bortom materiell konsumtion, yttre identitet och pråliga slipade fasader. Jag återknyter till det som är viktigt på riktigt, till det som bara är - och jag vilar i det. I den stilla stunden blir det mycket tydligt för mig hur jag vill leva, vad jag vill göra av min tid här på jorden. Tack vare den stilla stunden får jag perspektiv och balans och näring för att jobba för hållbarhet i ett större sammanhang och över tid. Och jag kommer gång på gång tillbaka till det som är mitt hjärtebarn: att försöka gå med litet fotavtryck på den här jorden och att jobba för att andra också ska vilja göra det.

Att sådana tankar, en morgon i november. Efter en stilla stund...

En vackrare värld

Efter en historisk vecka med världsnyheter som ruskat om och skapat oro och osäkerhet bara måste jag få sätta upp den här lilla fina filmen! Den, och några andra klipp och texter av Charles Eisenstein, har nämligen under de senaste dagarna gett mig tilliten åter.

Jag hade verkligen önskat att vi få se en demokratisk kvinna väljas till världens mäktigaste post på onsdagsmorgonen... Nu blev det inte så - och vi har ingen aning om vilka följderna kommer att vara. Med tanke på alla människor som under kampanjen utstått hat, förnedring, förlöjligande bävar jag. Med tanke på miljön och den globala rättvisan och världsfreden bävar jag. Med tanke på det uppväxande släktets tillit till att världens ledare vill dem gott bävar jag.

Jag kan inte annat än önska att den kommande presidentens hjärta ska mjukna. Att han ska inse att allt det onda vi riktar mot någon eller något utanför oss alltid kommer tillbaka. Att han ska förstå att det finns en annan väg. Att han ska omges av människor som hjälper honom att utveckla sin ödmjukhet och vishet. Att han ska förstå sitt ansvar inför världen och framtiden. Att han ska upptäcka naturens skönhet - och vilja bevara den. Att han ska bli en helhjärtad människa. 

I väntan på att det ska ske kan jag ändå inte sitta här och rulla tummarna - det kan inte du heller, för den delen! Ingen av oss kan avsäga oss ansvar eller passivt förlita oss på hopp. Ingen av oss kan lämna över Livet och Planeten i andras händer. Var och en av oss måste göra det goda vi själva kan, i det lilla och i det stora, för att skapa den förändring vi vill se i världen. Varje dag.

Idag tänder jag mitt ljus och stillar mig inför bilden av en det sköna och sorgliga. Och jag anar konturerna av en vackrare värld.

Vilan!

Jag älskar ljus som silar genom linnegardin. 

Jag älskar fårskinnsfäll mot fötter. 

Jag älskar stillhet efter brus. 

Jag älskar vilan!

Växthusglädje

Veckorna går fort just nu! Det känns som att försommaren susar fram, även om stormvindarna ikväll påminner mer om höst. Allt växer så det knakar, både växter och ogräs, och jag hinner faktiskt inte riktigt med... Allra helst skulle jag bromsa tiden, låta dagarna lunka lite långsammare. Istället får jag så gott det går försöka fånga dem, se till att njuta lite extra av de där rofyllda stunderna jag har i det gröna.

Största glädjen just nu bjuder vårt växthus på. Jag fylls fortfarande av tacksamhet varje gång jag tittar ut och ser kupolen. Det känns nästan lite magiskt att den faktiskt står här på vår bakgård. I helgen lade S ett golv av betongplattor och det blev som ni ser superfint!

 

Ännu ska jag sätta kantstenar, så att odlingsbäddarna inte rasar, men sedan börjar växthuset vara så gott som färdigt inrett. Växer bra gör det ju redan. I min improviserade varmbänk kan vi nu skörda både basilika, mangold och sallat. Jag tror gott att jag kunde ha startat den ännu tidigare och fått en bra skörd redan i början av maj. Det får bli en lärdom att bära med till nästa odlingsår!

 

Tomaterna växer också fint. Vi satte tolv plantor, fyra sorter, och den mängden borde ge såpass stor skörd att vi kan ta tillvara en del av skörden med tanke på vintersäsongen. Nu i helgen tjuvade vi de plantor som ska tjuvas och satte vedaska som näring. Gräsklipp lär vara bra för tomater, så det ska vi strössla i bänkarna så småningom.

 

Gurkplantorna är på gång, men skulle behöva mer värme för att riktigt frodas.

 

So far so good, alltså. Det är en glädje att ta sin dagliga runda till växthuset och titta till växterna, vattna en skvätt och knycka upp lite ogräs. Kanske blir det någon paprikaplanta och chiliplanta också när sommaren tar fart på allvar. Och möjligen en vinranka. Sedan föreställer jag mig att det äntligen är dags att bara njuta - kanske i hänggungan Hanging Egg, som jag drömmer om att rigga upp i nocken...

klimatskepticism och Terra Religata

jag lät mig dras in i en diskussion om klimatskepticism ikväll. jag vet inte varför. det är inte likt mig. jag brukar liksom tänka att jag sätter min energi på dem som tagit till sig de fakta vi har i frågan och är beredda att gå från ord till handling. på dem som vill bidra aktivt till en positiv förändring och minska sin klimatpåverkan. klimatskepticism år 2016 gör mig nämligen (inte så) lite matt. hur länge ska det ta innan alla öppnar sina ögon och öron och framför allt kanske sina hjärtan för att vi faktiskt håller på att tippa över kanten?

jag har all respekt för att det finns olika perspektiv, visst. jag är den första att medge att klimatvetenskap är komplext. att det fortfarande finns bitar i pusslet som saknas eller kanske till och med ligger fel. men jag hävdar med bestämdhet att den stora bilden ändå är klar för alla som vill och vågar se: vi har en massa "wicked problems" här som behöver hanteras, gärna nu med detsamma. med ödmjukhet lyssnar jag till människor som har andra perspektiv, mera kunskap, både mera djup och bredd än jag. fast mest av allt lyssnar jag i den här frågan faktiskt till rösten inifrån.

för mig är det alldeles uppenbart att vår "civilisation" är en form av rovdrift som har ohållbara konsekvenser på en rad plan: klimatkaos, minskande biodiversitet, nedsmutsning av vatten, extrem resursförbrukning, utmanande matförsörjning - you name it. att stora delar av vår västerländska vardag är byggd på billig olja, billig arbetskraft, billiga kemikalier. att den är också byggd på att vi inte ska behöva beakta ekosystemets tjänster alls i vår bokföring och att vi ska ha rätt att tillgodose våra egna behov på bekostnad av andra (människor, djur eller natur) och helst genast.

jag satt här och grunnade på hur jag kunde nå dem som inte vill "tro" att vi står inför en verklig utmaning, kanske den största i mänsklighetens historia. hur jag kunde skapa en dialog med dem som anar "klimatbluff" och "klimatkonspiration" bakom alla rapporter och avtal. dessa män och kvinnor som hellre skulle vilja att det inte var så med klimatet som det med allra största sannolikhet är.

jag tittade tillbaks på Johan Rockströms TED Talk från 2010 och jag funderade på att länka till den här rapporten som kanske hjälper nån att förstå. sen kom jag av en slump eller tack vare synkronicitet in på Daniel Hansson och hans projekt Terra Religata med visionen att röra vid människors hjärta, snarare än deras hjärna.

i mitt eget hjärta blev det med en gång alldeles varmt och förtröstansfullt. vågen rullar. vinden viskar. trummorna trummar. bilderna berättar. i naturen och i konsten finns de språk vi lyssnar till och förstår - oavsett fakta och förhoppningar i klimatfrågan.

2016 - och en tur på isen

Det är årets andra dag. En gnistrande klar och kall sådan. Isen ligger spegelblank och snöfri över fjärdarna.

Vi vågar oss ut på sjön - med och utan skridskor. Själv är jag harhjärtad och vill helst inte röra mig så långt ut på vidderna, bara lite lagom nära stranden. Han jag lever med är av en annan sort. I honom bor tryggheten och tilliten till isen som redan mäter 17 centimeter. Våra barn åker bekymmerslöst runt, faller och reser sig igen - nyfikna och närvarande i stunden.

Vinden nyper i kinderna, mina händer och fötter blir snabbt frusna. Men jag njuter av ljuset, den pudriga färgskalan, de fina mönstren som frusits in. Och jag gläder mig redan åt kaffet som väntar i termosen.

Det slår mig att vår tur på isen är som en metafor för det nya året. Möjligheterna finns där, utmaningarna också. Rädslorna och tryggheterna. Ibland är det värt att våga, ibland inte. Ibland är det nödvändigt att utmana sig själv, ibland att låta sig vara just så harhjärtad som man är. Alltid är det värt att vara öppen inför det som sker, vara närvarande i stunden, lära sig genom sina erfarenheter. Alltid gör det gott att vara tillsammans, alltid är det klokt att lyssna till naturens budskap.

Just i år har jag inte gjort några specifika nyårslöften. Men gärna vill kunna vila i det som är och lita på att det är nog. Gärna vill jag bli bättre på att lyssna - till mig själv och till andra. Och gärna vill jag odla min tillit till att isen bär.

 

Skickat via Blogsy

Hållbart liv

Det har varit mycket på gång den senaste tiden... Nu sitter jag här och hämtar andan lite, låter upplevelserna sjunka in. Förra veckan var en sån märklig mix av aktivism och livsnjutande. Ena stunden på favoritstranden med sol, vind och vatten mot huden - nästa stund engagemang för att stoppa vannsinnesprojektet i Pyhäjoki. Det hållbara livets två ytterligheter.

Grön picknick blev en veritabel succe! Uppemot 200 personer dök upp för att minnas det som hände i Hiroshima och påminna om att vi varken vill ha eller behöver kärnkraft för ett gott liv. Stämningen var otroligt fin. Varma och vänliga människor, brokiga filtar och korgar och kylväskor. Gemenskapen och styrkan i att stå upp för det man tror på. Och musikerna var så innerliga, de som talade var så närvarande och tydliga. Det var uppenbart att här finns både vilja och kraft för förändring! De pins jag tagit med mig för att dela ut gick åt som smör på heta stenar, många kom fram och tackade för att vi tagit initiativ till picknicken och media var verkligen på alerten med både radio, TV och tidningar på plats. Jag är oerhört glad att vi inom Jakobstad för hållbar utveckling drog igång evenemanget och jag är säker på att det kommer att föda fler initiativ till hur vi kan fortsätta vårt arbete för hållbarhet på många olika sätt.

Jag tror att den yttre hållbarheten är tätt tvinnad med den inre hållbarheten, att de ömsesidigt förstärker varandra. Att engagera sig, att arbeta för något, att bidra med sitt kunnande eller sin närvaro eller sin humor ger inre styrka. Om det sedan gäller att sortera sopor eller odla sin egen mat eller köpa grön el eller ekomat - de handlingarna ger så otroligt mycket mer än de tar. Och den inre styrkan ger i sin tur mod att göra mer. Kanske inte rädda hela världen, men däremot göra det jag kan just här och just nu.

Jag tror att vi mäniskor mår bra av att ta ansvar. Av att bry oss. Av att läsa på och lära mer. Av att tro och se att det går att förändra världen, inte var och en ensam, men många tillsammans. Strävan efter ett hållbart liv ger både mål och mening. Ett mål och en mening bortom den futtiga individualistiska maximeringen av lycka eller vinst för mig och mina närmaste.

Jag tror också att det är livsviktigt att måna om sin inre hållbarhet för att orka jobba med den yttre. Att stanna upp, att reflektera, att vila, att fylla på reserverna. Att vistas mycket i naturen och hämta kraft. Att oftare lyssna inåt, att respektera vad den inre rösten vill säja. Att ta hand om sig själv - inte som ett självändamål, utan för att det gagnar helheten i livet. Att våga släppa gamla tankemönster och ta till oss nya.

När vi som individer gör det kan vi bryta gamla ohållbara mönster som sårar planeten, varandra och oss själva. Och när vi gör det tillsammans, som kultur - då kan vad som helst hända!

Skickat via Blogsy

Hel och hållbar

Vad är det att vara en hel människa? Vad är det att vara en hållbar människa?

De frågorna har sysselsatt mig mycket de senaste åren. Mitt i den trasighet livet ibland har fört med sig, har frågan om helheten & hållbarheten har pockat på min uppmärksamhet. Jag har velat ta tag i och utforska dem, förstå vad de innebär och varifrån de kommer. Min bloggande kompis Mia skrev ett tänkvärt inlägg om att lyssna inåt häromveckan och det fick mig att grunna vidare såhär:

När jag skrev min avhandling (som handlar om lärande - inte om hela och hållbara människor) landade jag i den gamla bilden av "huvud, hjärta, hand" - om än i en modernare tolkning - och kompletterade den med en dimension till, nämligen "relation". Jag såg hur deltagarna i studien lärde sig holistiskt; genom att bearbeta sina erfarenheter i tanke, känsla och kropp. Det ena gick liksom inte utan det andra. Det räckte inte med tankearbete och information, det räckte inte med praktiska övningar, det räckte inte med känslomässigt engagemang. Det behövdes alla tre dimensionerna för att få till en genuin förändringsprocess, ett djupgående lärande, en transformation. Jag såg också hur det hela tiden bäddade in sitt lärande i relationer. Såg hur viktig Den Andras blick var - den blick som stod för bekräftelsen, tryggheten, men också mothugget, frågan och utmaningen. Och jag märkte att lärandet liksom vilade i den spegling som uppstår i äkta möten med andra människor.

Nu sitter jag här och grunnar på om det egentligen inte är så i det vanliga livet också? Att tankens arbete behöver kompletteras av handens arbete, att känslorna behöver vidkännas, bäras och delas i relation till andra människor. Att balans mellan delarna är en förutsättning för helheten och att helheten är grund för hållbarheten. Kanske kommer en del av ohållbarheten ur tendensen att fokusera så mycket på yta, på fasad, på uppskruvade bilder av hur mycket vi ska äga eller göra för att betraktas som lyckade? Kanske har ohållbarheten att göra med att vi sätter så lite energi på vem vi innerst inne är? Kanske har den att göra med att vi glömt balansen mellan vita activa, vita regenerativa och vita contemplativa? Jag har nämligen en känsla av att det aktiva livet i vårt 24/7-samhälle värderas så mycket högre än det eftertänksamma och vilsamma livet.

Just den här försommardagen känner jag mig både hel och hållbar. Jag har läst & skrivit, ringt mina samtal, strukit några punkter på AttGöra-listan på jobbet. Jag har också ätit långfrukost, kramats, fikat och skrattat med mina barn. Jag har talat med En God Vän om saker som känns viktiga på riktigt. Nu är det snart dags att kavla upp ärmarna och söka sig ut i trädgården. Gräva ett spadtag eller två, dofta på kryddväxterna, plocka lite mynta till kvällens tekopp. Just den här dagen känns det som att jag har ett liv i balans. Men jag vet också att livet kan vara skört och att krafterna kan tryta. Att någon kan dö, någon kan bli sjuk, att det kan finnas alldeles för många krav och omständigheter i förhållande till mina resurser. Att den inre rösten lätt kan drunkna i sorlet från bruset runtomkring.

Helheten - och därmed hållbarheten - måste jag värna om. Ständigt. Genom att skapa balans i det lilla och i det stora i livet. Och genom att ibland också "bara" vara. Andas. Lyssna. Grunna lite. Känna efter. Just där - mitt i ingenting - finns också små frön till hållbarheten.

Fastevana 4: öva tillit

Såhär långt in i fastan vill jag berätta vad jag i grund och botten fastar över detta år: tillit.

Tillit har nämligen av olika orsaker blivit en bristvara i mitt liv de senaste åren. Det kanske blir så när människor i ens närmaste närhet blir sjuka och dör - mitt i livet. När marken gungar under fötterna. När man får barn och inte sover ordentligt på flera år. När världen nu är som den är. När man arbetar alldeles för mycket och för hårt för länge. Man i det här fallet är alltså jag. Ändå vet jag inte ens säkert varför min tillit runnit ut i sanden.

Det jag vet säkert är att tillit är livsviktigt för mig. Egentligen tror jag att tilliten är fundamental för alla människor. Vi behöver känna tillit till oss själva och till varandra. Vi måste få kunna lita på att våra vingar bär, eller att andra bär när våra egna behöver vila. Vi behöver förstås också kunna släppa taget, ge ifrån oss kontrollen, lita på andra människor både vill och kan vara med och bygga Det Goda Livet. Vi behöver få känna tillit till framtiden. Framförallt behöver vi ha någon form av existentiell tillit - till själva livet. Att livet bär.

Men kan man faktiskt öva tillit? Jag tror det. Jag kan öva mig i att se det goda i mig själv och i andra människor. Jag kan öva mig i att vara ärlig och visa min sårbarhet. Jag kan öva mig i att låta saker vara som de är och tänka att "det löser sig" - för det gör det ju oftast. Eller jag kan öva mig i att se möjligheterna, de goda alternativ som alltid finns. Jag kan åtminstone bestämma mig för att inte låta cynism eller negativism få så stor plats i mitt liv. Jag kan öva mig i att upptäcka alla goda nyheter om människor som arbetar för klimatet, för de utsatta, för rättvisa, för glädje i världen. Just nu under fastan övar jag mig bara i att upptäcka tillitsglappen och fylla dem med något annat och bättre: lugn, förtröstan, hopp...

Tillit är ett av de finaste orden i svenskan. Tillit är något stadigt. Någonting som bygger på det som är äkta och öppet och tryggt. Kanske handlar tillit också om en gnutta tro - och om kärlek?

Fastevana nr 1: stilla stunden

Som jag skrev i senaste inlägg har jag inlett årets ekofasta på temat stillhet. Min fasta består i att avstå något gammalt som varvar upp för att bereda rum för något nytt som varvar ner.

En av mina fastevanor - kanske den viktigaste - är att finna tid och rum för en stilla stund varje dag. Den stunden behöver inte vara någonting invecklat eller märkvärdigt. Några minuter bara, för att landa i kropp, andning och sinne. Några minuter av medveten närvaro. En stund av Vara istället för Göra. Gärna tänder jag ett ljus eller sätter mig framför en sprakande brasa. Helst ensam, ibland mitt i den brusande familjevardagen.

Syftet med min stilla stund är att stanna upp, att minska vardagsstressen och hitta lugnet inombords. Att vila i något större. Samtidigt blir den stilla stunden också ett tillfälle att träna mig i tillit och omtanke. En stund för tacksamhet och goda tankar om mina närmaste, mig själv och världen vi lever i.

Ett hållbart sinne - kan man be om det? I så fall är det nog det min fastevana nr 1 handlar om...

Skickat via Blogsy

Nöjd i november

Jag bara måste konstatera att november detta år är en så otippat skön månad! Jag som annars lätt blir seg och dyster i mörkret och kylan... Men inte i år! Och nu ska ni få veta varför jag är så nöjd.

Jag har haft ett lugnare tempo än på länge. Jag har fått syssla allra mest med det jag gillar bäst. Jag har tackat nej till och med till ett och annat spännande och roligt uppdrag. Jag har istället haft gott om familjetid och hemmakvällar. Jag har hunnit gå långa promenader. Jag har skämt bort mig själv med näringsrik mat, druckit gott och nyttigt te och unnat mej många stunder framför kakelugnens sprakande brasa. Gärna med ett stickprojekt eller en bok i handen. Jag har lyssnat på musik. Jag har badat mina fötter i örtbad. Jag har sovit långa nätter.

(Obs. Jag har även grälat med min sambo, tjatat på mina barn, suckat över översvämmad tvättkorg och ostädat hus, men det betraktar jag som en del av normaliteten... Vi lever förvisso icke i rosaskimrande Bullerbyn. Vi lever på riktigt.)

Men ändå: Kanske är det goda livet i november inte alls så svåråtkomligt? Kanske behövs egentligen inte södernresor och avancerad vardagsflykt? Kanske finns det goda livet där (här!) hela tiden? Kanske gömmer det sig i detaljerna, i de riktigt enkla sakerna i vardagen? I det som finns kvar när jag skalar bort en del yttre krav och måsten. När jag ställer om. När jag släpper greppet och slappnar av och tänker "good enough" och mera Är än Gör. Kanske bor det goda livet och nöjdheten grannar i mina noppiga ullstrumpor. En kväll sent i november...

* "Sent i november" är titeln på Tove Janssons nionde och sista bok om livet i Mumindalen. I boken ligger fokus på sökandet efter något förlorat, på förväntan om ett varmt och lugnt omhändertagande, på det egna inre arbetet. Ni ser säkert parallellen...

 

Skickat via Blogsy

Kultur!

Jag har haft kulturbrist på sistone, så denna vecka kompenserar jag med råge. Det är helt underbart! Det är Poesi, Teater, Musik. Upplevelser som träffar rakt i maggropen. Gapskratt och ögon som tåras. Insikter om det som inte alltid går att uttrycka i ord. Närkontakt med djupare dimensioner i tillvaron. Impulser till att utvecklas som människa. Nyanser. Perspektiv. Igenkännande. Jag är helt övertygad om att en väg till hållbarheten går genom kulturens fält. Kultur ger oss upplevelser som står sig över tid, känslor och tankar som dröjer sig kvar. Kulturens ekologiska fotavtryck är dessutom i regel litet, åtminstone jämfört med turismens och konsumtionens. Det är nånting med kultur som skapar mening i livet bortom prylarna. Och jag bara älskar det!

 

Skickat via Blogsy