Jag, som trodde att den här våren skulle bli lugn och behaglig, fick tänka om... Det blev hektiskt värre. Massor med inspirerande jobbgrejer, ett manus som ännu skulle revideras, lite miljöpedagogikstudier - och vårt vårbruk! Ingen bloggtid alls. Inte många lediga stunder. Inte mycket till vila. I varje fall inte tillräckligt.
För en vecka sedan kände jag att det var läge för ett vårskrik, fast inte av den där fantastiska sorten som Ronja Rövardotter ägnar sig åt. Den som är full av liv och lycka över allt som spirar. Nej, snarare ett frustrerat och irriterat skrik. Den sortens skrik som ligger under ytan och pyr när dygnets timmar inte riktigt räcker till och de egna resurserna känns oerhört begränsade i förhållande till allt som ska uträttas. Dessvärre.
Fortfarande tycker jag det känns lite pinsamt att erkänna det offentligt. Att jag trillar dit, i stresshjulet, av och till. Trots att jag borde veta bättre tar jag på mej uppdrag och förivrar mig och bara inte kan säja nej till allehanda - bara för att det är så himla roligt. Ibland dessvärre också av pliktkänsla eller för att jag är oklar över konsekvenserna av att avstå. Och så sitter jag där... Plötsligt en dag känns allt det där roliga och inspirerande inte alls lika roligt och stimulerande, utan mest som krav och bördor.
Jag vet ju att det akademiska livet är som det är. Ändlös prestation, aldrig vila på lagrarna, ständig jakt på pengar för projekt och skrivande, en aldrig sinande ström av förändring och utveckling. Och mycket av det där är jag ok med. Till och med inspirerad av, tidvis. Samtidigt, var finns det rum att lyssna inåt, att balansera aktiviteten med vila, att reflektera? Spontaniteten och intuitionen blir lätt åsidosatta när jobbresor skär av ens fritid, när läsning av examinationer och skrivande av artiklar alltid är på hälft. Och när familjelivet dessutom snurrar på med allehanda aktiviteter. Det är då som själen liksom börjar göra sig påmind. Högre och högre. Tills jag lyssnar.
Och jag lär mej, om än ytterligt långsamt... Jag lär mej att skapa fler luckor i kalendern. Jag lär mej att tacka nej, att avsätta tid för vila. Jag lär mej att hämta kraft från naturen. Jag lär mej att jag inte behöver vara överallt hela tiden. Jag lär mej att reservera tid för pay back time och göra det som ger mej påfyllning. Jag lär mej att ta mej tid för en lunch med en vän. Jag lär mej att njuta av små saker i stunden. Jag lär mej att bara vara - igen och igen. Jag lär mig att lyssna till själen.
Och så en dag är det där andra vårskriket faktiskt där! Det som är kraft och glädje. Det som är förundran och tillförsikt på samma gång. Och jag tänker att aldrig aldrig mer ska jag glömma balansen. Att alltid alltid ska jag minnas att värna om pauserna och påfyllningen. Att denna dagen faktiskt är ett liv.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar