Downshifting - om mindre som kan bli mer

 
Idag är det fredag och jag är alldeles ledig. Jag har ingen plan, ingen agenda - utom att ta dagen som den kommer. Det är en alldeles fantastisk känsla!

Att jag har det såhär är resultatet av att jag valt att den här hösten jobba bara 60 % på mitt vanliga jobb. Resten av tiden har jag tänkt ägna åt återhämtning och skrivande, i nämnd ordning. Jag tror att jag kommer att vara mycket i naturen, jag tror att jag kommer att både röra på mig och sova när min kropp behöver det. Eventuellt kommer jag också och att låta mig själv förverkliga diverse roliga infall och projekt som dyker upp längs med vägen. Vi får se. Det jag verkligen vill är utforska vad som händer med mig när balansen mellan pliktbetonat och lustbetonat liv förändras.

Jag har i många år varit intresserad av downshifting som fenomen. Det här med att frivilligt skala ner - inte upp - livet fascinerar mig. Att ta ner tempot, att ta ner konsumtionen, att ta ner mängden intryck. Vad är det som händer i oss människor när vi vänder upp och ner på det förväntade tillväxt-till det-yttre-tänket? Det där tänket som säjer att vi ständigt ska ha mer, göra mer, vara mer. Det där tänket som ju i vårt samhälle inte alls bara drabbat ekonomin, utan också invaderat alla möjliga andra sfärer av tillvaron.

Vad händer med mig när jag sållar i uppdragen och gör färre, men möjligen bättre, saker? Vad händer i mig när jag sänker tempot? Hur påverkar det min hälsa? Hur påverkar det mitt tänkande när det ytliga, snuttifierade bruset mattas av? Vilka processer kickar igång under ytan, inom mig själv? Vad händer med mina relationer? Jag har en hypotes om att mindre egentligen kan bli mer. Frågan om kvantitet och kvalitet är egentligen rätt uttjatad och kvalitet och kvantitet är ingen dikotomi - de är en organisk helhet. Men mindre av ett kan bereda utrymme för mer av något annat. Typ mindre stress och splittring kan betyda mer insikt och större ro.

Jag är ytterligt medveten om att det är ett privilegium att ha möjlighet att förändra vardagen i den här riktningen. Samtidigt går det ju inte helt smärtfritt. Det kräver förmågan att uthärda att inte vara den där evigt duktiga, plikttrogna och överpresterande arbetstagaren. Det förutsätter modet att ärligt möta frågan om vem jag Är när jag inte Gör. Det betyder förstås också helt konkret en mindre inkomst, mindre pension. Bland annat.

Just nu ska jag sluta skriva och stänga av datorn för att gå på lunchvandring i Fäboda med min sambo. Mindre skrivande blir idag mer samvaro och mer natur, mer sol, mer frisk luft. Jag ska återkomma om effekterna av det valet.