När tiden hejdar sig

Jag vandrar genom en vaknande stad. Ljuset som faller österifrån på tvärgatorna, ljuden från spårvagnar och bilar, dofterna av storstad om våren... Allt väcker lager på lager av gamla minnen. I de här kvarteren har jag rört mig sedan jag gick från tonåring till vuxen. I den här staden har jag lärt känna mig själv, prövat mina egna vingar, blivit flygg. Varje cell i mig bär med sig våndan och glädjen över att lämna det gamla och växa in i något nytt. Då som nu som alltid.

Jag stannar upp och fotograferar vårblommor utanför Ständerhuset. Finlands färger - det djupa blå och det klara vita - strålar i rabatten. Jag promenerar genom några av de vackraste kvarteren vårt land kan bjuda på. Jag känner platsens själ.

Bara ett par minuter senare möter jag en svart bil med en kista svept i statsflaggan - och tiden hejdar sig. Jag förstår att den som vilar i kistan är president Koivisto, att färden går till Storkyrkan där begravningen ska ske imorgon. Själv är jag på väg till universitetet för att tala om utveckling av småbarnspedagogiken i vårt land. Jag tänker på hur en snickares son från Åbo kunde gå från hamnarbetare till att bli republikens president. Att någon eller något gav honom den tilltron till sig själv, insikten om att livet kan innehålla den resan. Jag tänker på vad utbildning - i bästa fall - kan göra med en människa. Att utbildning är mest betydelsefull för de barn som kommer från "utsatta" förhållanden. Jag tänker på statsmannaskap och solidaritet, på att sätta sin livsenergi på att bidra till allas bästa, det gemensamma goda livet. Och jag tänker på vilka livsrum och livsresor som bjuds de barn som växer upp i vårt land just nu. Hur kan vi fortsätta skapa möjligheter för alla barn att utvecklas till sin fulla potential?

Under ett kort ögonblick blir livet förtätat. Vår stund på jorden är så kort, vare sig vi är presidenter eller vanligt folk. Vad gör vi med den stunden? Hur fångar vi våra ögonblick? Hur möter vi varandra och hur möjliggör vi varandra? Så tvinnas smått och stort i livets väv. En vårmorgon i Finland 100 år.