Det känns som ett viktigt år vi har framför oss. Som en tippning point eller hellre en turning point. Speciellt mot bakgrund av höstens stora klimatrapport från FN och toppmötet i Katowice. Under året som gick kändes det faktiskt som om fler och fler kom till insikt om vidden av den hållbarhetskris vi befinner oss i. Bra så. Nu återstår det förstås att väcka dem som ännu sover. Samt att gå från ord till handling och göra våra liv fossilfria. Vi har i bästa fall 12 år på oss att rädda klimatet från att gå överstyr. Det är bråttom. Det är obekvämt. Det är livsnödvändigt.
Själv tänker jag att det gäller för oss alla att förändras både till det inre och till det yttre. Vi behöver hitta både den inre och den yttre hållbarheten för att åstadkomma ett fossilfritt samhälle. Vi behöver skapa nya relationer - till oss själva, varandra och världen.
För min del handlar den inre biten mycket om min riktning i livet. Mitt livstempo, mitt välmående, min personliga resa mot någon form av harmoni med det som är. Om att hitta lugn och styrka, om att växa som människa. Att välja och välja bort. Att bli mer närvarande, mer accepterande, mer förnöjsam. Att gå med fasta steg på det som är min livsväg. Att urskilja de värderingar som är grunden för det goda livet.
Jag ser den inre hållbarheten som ett slags grund för den yttre. Samtidigt ger de yttre handlingarna också näring åt min inre resa. Jag äter vegetariskt, jag sänker inomhustemperaturen, jag håller köpfri november och det gör mig ännu mera medveten om den inre biten, vem jag är i relation till allt det omkring.
Nyligen mätte jag min egen klimatpåverkan genom att fylla i svenska KLIMATKONTOT. Jag har gjort det förut och det är alltid lika inspirerande. Mätaren är väldigt konkret och det är lätt att få syn på var de egna "klimatläckorna" finns - och följaktligen alltså relativt enkelt att klura på åtgärder för att täppa till dem. Över tid har mitt eget avtryck också minskat, vilket självklart känns uppmuntrande. Däremot har jag precis som de flesta en god bit kvar att gå!
Mitt nuvarande leverne ger nämligen en belastning på motsvarande 3,6 ton koldioxid per år. Det kan jämföras med medelsvenskens 8 ton, världsmedlet 6 ton och det vi alla borde komma ner till: 0,7-1,5 ton/person/år. Mina resor står för den största utsläppsposten (enstaka flygresor och en del kilometer med en gammal, bensindriven bil), men för att sänka mitt avtryck till önskad nivå borde jag också få ner min elförbrukning, vattenförbrukning och konsumtion. Det här med el och vatten ska jag diskutera med resten av familjen och klura fram lösningar på. Resekontot är ganska slimmat redan, med tanke på vad mitt arbete kräver, men konsumtionsbiten kan jag helt klart också minska. Jag är ingen stor shoppare, men en representativ garderob behöver jag, så det blir en del kläder och skor. Här får jag tänka i nya banor: slow fashion, återbruksplagg, second hand... Jag tränar mig ständigt i att leva mer med mindre - och får faktiskt en kick när jag märker att det går!
Så nyårslöftet, då? Ja, jag tänker att jag ska leva mera hållbart under 2019. Varken mer eller mindre. Jag ska värna om mitt fysiska och psykiska välmående. Jag ska minska mitt ekologiska fotavtryck och helt konkret bidra till mindre utsläpp genom principen "många bäckar små". Jag ska fortsätta stå upp för en bättre framtid privat och på jobbet.
Vi har ingen PlanetB. Det är nu fönstret för förändring är öppet. Gott Nytt År!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar