Cest (la vie)

En vanlig måndagmorgon klockan kvart i sju slår inspirationen till. Jag står där och nästanslänger skalet av den urpressade halva ekologiska citronen, men hejdar mej mitt i rörelsen. Att jag inte tänkt på det förr: Detta är ju inte skräp eller blivande kompost, detta är ju blivande cest, rivet citronskal!

Och så föds tanken om ännu ett tillvaratagande. Ännu ett husmorsknep, i all sin enkelhet. Att skala de ekologiska citronerna och få mängder av gyllene skalstrimlor att toppa morgondrycken, muffinsen, teblandningen (eller vad det nu kan tänkas bli) med. När de nu rest ända från Italien, när nu en ekoodlare satt tid och kärlek på sina träd, när vi nu betalt och burit hem dessa vackra gula från butiken. Att det ska vara mödan ännu mera värt...

När kvällen kommer är cesten för dagen nästan slut. Äldsta dottern vill ännu ha en kopp illgult kvällste med "de där citronskalen". Själv botar jag mitt halsont med lite skivad ingefära, pressad citron och några gulgula strimlor. Så enkelt och så gott!

C'est la vie!

 

Skickat via Blogsy

Fastevana 3: mindre digital, mera real

ja, ni kanske har märkt det redan? att jag inte skriver så ofta, alltså. en av årets fastevanor är nämligen att jag minskar på mitt liv framför surfplatta och dator. jag varken vill eller kan lämna den digitala biten helt och hållet, men jag vill freda tid för det reala.

för min del känns det digitala flödet ibland både ensidigt och närapå övermäktigt. det blir så många synintryck som virvlar förbi, så många tanketrådar. för det finns så otroligt mycket jag vill surfa vidare på och lära mig mer om. och i ärlighetens namn också en del oväsentligheter som bara upptar min tid. det digitala bryter min koncentration, splittrar mitt fokus, drar mig upp till ytan och bort från de långsamt djuplodande resonemangen.

de eftertänksamma samtalen för jag oftast IRL. jag trivs i möten med människor som andas, doftar, gör miner, låter rösten leva i takt med budskapet. som oblygt protesterar när de inte håller med, som utvecklar sina resonemang när jag frågar. jag trivs egentligen inte med flimrande skärmar och knattrande tangenter. jag trivs bättre med skissblock och penna. och jag trivs egentligen inte med länkar och hyperlänkar. jag trivs bättre bättre med riktiga böcker som har blad som prasslar när jag vänder dem.

övermäktigheten och ensidigheten, det ställföreträdande livet... kanske är jag en människa som vill få leva i alla sinnen? se, höra, dofta, känna. vara just här och just nu. nyss var jag ute på gården och hälsade på min citrontimjan som uppenbarligen överlevt vintern. min citrontimjan doftar vår, den är grön som skogen, den känns sträv under fingrarna. den är i allra högsta grad real. och ni förstår säkert varför jag inte lägger upp en bild på den... för jag hoppas ni går ut och doftar på den riktiga våren själva!

Fastevana 2: mindre kaffe

Under min ekofasta detta år har jag fokus på några vardagsvanor som jag försöker förändra. En av dem är kaffedrickandet. Varför? För att kaffet ofta maskerar min trötthet, för att det alltid skruvar upp mitt tempo, för att det ibland är en socialt accepterad och samtidigt ignorerad miljöbov... Mitt dagliga kaffe dricker jag i vanliga fall tyvärr ganska slentrianmässigt, trots att jag vet att kaffekoppens miljöpåverkan är stor.

Kaffekoppens vattenfotavtryck är orimligt. För att producera en kopp icke-ekologiskt kaffe går det nämligen åt 140 liter vatten och en hel del kemikalier. Dessutom produceras merparten av världens kaffe med hjälp av riktigt skadliga bekämpningsmedel. Det belastar förstås både naturen och odlarnas hälsa. I större doser sannolikt också kaffedrickarnas. Mycket av det billiga kaffe vi konsumerar i Norden odlas på för arbetarna helt ohållbara villkor och allt kaffe kräver långväga transport för att nå våra butikshyllor. Fair trade ekokaffe är såklart ett bättre alternativ, men jag tycker ändå att det finns uppenbara anledningar att syna sitt sörplande i sömmarna.

Nu under fastetiden strävar jag därför efter att låta kaffedrickandet igen bli en speciell stund. Kaffe är ju egentligen en lyxvara och en bonus. Min målsättning är att hålla mig till (och verkligen njuta av) en kopp om dagen. Helst av bra kvaltet, eko och reko. Helst bryggt med eftertanke. Helst i favoritkoppen.

Hittills har det gått riktigt bra de dagar jag är utvilad och tempot är lungt, sämre de dagar jag är trött och har mycket på gång. Men jag lever och lär, ser mina mönster och tar nya tag när jag brustit - och det är väl precis det som är meningen...

Bara det att jag har kaffedrickandet under lupp gör att min inställning sakteliga förändras. Kaffe är inte ett hållbart substitut för sömn eller ett redskap för att klara av ett högt jobbtempo. Kaffekulturen i mina olika vardagsmiljöer blir mera påtaglig - jag grunnar på vad den egentligen betyder för kommunikation och relation mellan oss finländare. Det är som om den där ena koppen om dagen skulle betyda mer för mig. Det har blivit ännu viktigare att den är producerad på bra villkor och att den smakar gott, på riktigt. Annars får den ibland vara. Less is more!

 

Skickat via Blogsy