efter en vecka i metropol med kulturell påfyllning och en rejäl dos av urbant tempo och luft, har jag nu landat i lugnet. svårt drabbade som småfolket är av björkpollenallergi, är vi för några dagar hänvisade till ett liv inom hemmets fyra väggar. ganska skönt, om jag ska vara ärlig! vi får kvalitetstid tillsammans och jag hinner bearbeta intrycken från resan.
dessutom hinner jag hoppeligen med lite grönt pyssel: här finns lådor fulla med småplantor som ska härdas och planteras om i större krukor inför utesäsongen och trädgårdsland som vill inspekteras. jag är mäkta stolt över att denna vår ha klarat det som ofta är min första stora utmaning: omskolningen lyckades nämligen utan större förluster. nu gläds jag stort åt 6 tomatplantor, 1 gurkplanta, 2 squash, 4 chili och massor av fina kålplantor! bävar lite inför det som brukar bli den andra stora utmaningen: härdningen till utomhuslivet. idag ska jag dock trotsa rädslorna och lyfta ut plantorna några timmar i det tacksamt mulna vädret.
nu kan jag grunna vidare på om det månne funkar att ha lekstugan som ett slags provisoriskt växthus för tomaterna (tills jag lyckas skruva ihop ett "tomatskåp" av gamla fönster). jag kan ta en tur till trädgårdslandet och glunta in under växtduken och glädjas åt pyttesmå spirande gröna skott där jag sådde frön för ett par tre veckor sedan. (lite mera värme skulle dock inte skada med tanke på tillväxten!) och slutligen; nu kan jag slå på stort och planera kvällens middag på tunna skott av egen sparris, en sallad på egen ruccola och lokal fisk kryddad med färska egna örter. som en skön föraning av en kommande självförsörjande sommar...
kanske är det just för de tvära kastens skull som jag uppskattar mitt (gröna) hemmaliv så mycket? mot asfaltdjungel blir det egna trädgårdslandet så uppenbart värdefullt. från jord till bord - utan krumelurer. mot trendighetens glassiga kyla känns jord under naglarna som ett mycket ärligt visitkort. kanske uppstår perspektiv och insikt just i kontrasterna? jag vill leva med fötterna i myllan, men skulle aldrig kunna avstå från alla de upplevelser där min egen vardag utmanas och blir främmande för en stund. jag behöver storstadsbrus för att få syn på det gröna gräset på "egna" sidan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar