Köp inget!

Imorgon fredag firas den årliga Köp inget-dagen. Precis lagom inför julkommersen. Jag tänker sympatisera och låta bli att köpa något under 24 timmar. Ett shoppingfritt dygn kan kanske ge utrymme att tänka till när det gäller konsumtionsvanorna. En smula välbehövlig reflektion över vilken roll köpandet spelar i mitt liv för tillfället. Det är igen läge att ställa de tre frågorna:

Hur mycket köper jag?
Vad köper jag?
Varför köper jag?

Genom åren har min egen relation till köpandet faktiskt förändrats. Dels har jag gradvis minskat min konsumtion, dels har jag så sakteliga blivit en mera medveten konsument. Jag låter allt oftare bli att köpa en vara ifall den inte fyller de krav jag ställer. I bästa fall kan jag checka av någon eller flera av faktorerna etiskt, ekologiskt, hållbart och lokalt producerat (beroende på situation och vara, naturligtvis). Det verkar också som om mitt förhållningssätt till själva sakerna håller på att ändras.

Å ena sidan besväras jag numera ofta av mängden prylar i vårt hem - dessa mer eller mindre nödvändiga grejer som ligger i vägen, väntar på att plockas upp, borde sorteras eller föras bort. Prylarna som så lätt kommer i vägen för min tid för gemenskap, min tid för vila, eftertanke eller upplevelser. Länge levde jag i illusionen om att bara jag fann det optimala förvaringssystemet skulle prylproblemet ordna sig. Nu vet jag att det handlar om mindre mängd, snarare än mera system. Minskat köpande är absolut ett steg på vägen.

Å andra sidan är tingen numera också mer värdefulla för mig. Kanske för att de oftare är valda med eftertanke och omsorg, av högre kvalitet och lite färre till antalet. Jag vill omge mig med ting som tilltalar mig, både på ett etiskt och på ett estetiskt sätt. Som inte finns där för att visa vem jag är i fråga om "yttre" status, utan snarare för att påminna mig själv om en form av "inre" status. Som speglar mina värderingar - så långt det nu låter sig göras.

Kanske kunde man börja följa rådet från Klok Anfader: Man ska inte köpa det man behöver, bara det man inte kan vara utan...

Talvivaara och jag

Det händer ibland att jag känner mig omväxlande uppgiven, frustrerad och urförbannad över tingens ordning. Som nu över detta med Talvivaara, vars säkerhetsdamm läcker igen (fast denna gång "bara" max fem liter i sekunden). Hur kan det komma sig att vi ännu år 2012 betraktar naturen så respektlöst som vi gör? Att experter säjer sånt som att "ingen kommit till skada" - underförstått ingen människa har dött. Ännu. Bara några sjöar, lite fisk och sjöfågel.

Men vad vet vi egentligen om de långsiktiga konsekvenserna? Vad händer med vattensystem med förhöjda halter av allt från tungmetaller till uran? Vad händer med fiskar och djur och växter i området?

Det är inte så att jag tror att en paradisiskt orörd Urnatur längre kan vara alternativet. Jag bara önskar att vi som samhälle kunde se att den ekonomiska girigheten inte alltid är värd sitt pris. Ens i pengar. I mitt stilla sinne undrar jag hur mycket hållbar ekoturism man kunde ha skapat för de miljarder man hittills investerat i gruvdriften i Kajanaland. Eller hur många som kunde ha sysselsatts i lokalt baserade och småskaliga näringar med motsvarande summor som nu satts på att gång på gång reda upp i röran.

Dessutom har vi nu ett läge där stora arealer påverkas för tid och evighet. En gruva med en teknik som är så gott som obeprövad, med en ledning som ger intryck av att inte vara uppgiften riktigt mogen. Ett tvivelaktigt rykte för det Tusen Sjöars Land vi så gärna marknadsför i glassiga magasin för långväga turister.

För min del tycker jag det borde vara nog nu. Den som gång på gång förbrukat sitt förtroende och underlåtit att vidta ens de åtgärder som anses nödvändiga till och med av en mycket generös lagstiftning (som stundtals verkar ha mera ekonomiska än ekologiska förtecken) borde inte få fortsätta som om i stort sett inget hänt.

Vi är ju trots allt snart på väg in i 2013. Människan har utforskat både Mars och DNA. Så svårt ska det väl ändå inte behöva vara?

Sköna söndag

Det blir alltid som man tänkt sig. Åtminstone nästan...

Av önskningarna inför denna helg (se föregående inlägg) uppfylldes en del, andra inte. Och en del fina upplevelser jag inte hade kommit på att förvänta mig tillkom. Som någon form av bonus i ett läge där man gjort lite mer än man trodde sig om. Sådär som cheferna på stora företag, ni vet. För att så att säga hållas kvar på jobbet. I detta fall mest på November i Norden AB.

Först var det en brittisk/italiensk film. Sen var det en hel natts sömn. Sen var det en lång promenad i underbaraste skogen jag vet, men väninnan jag alltför sällan träffar. Med barn som orädda klättrar högt upp i tallarna, faller och ändå klättrar igen. Med skogsfika och havshorisont och fiskare som vittjar nät strax innan skymningen kommer. Och så en lagom stilla kväll i väntan på den som varit på resa och lärt sig mera om att beskydda det gröna livet.

Och fram växer faktiskt intrycket av en hållbar helg. I mörkaste november. Inte så pjåkigt.

Hållbar helg, tack!

Stilla önskningar för en hållbar helg i november:


1. Sova länge
2. Läsa senaste Good News Magazine
3. Göra höstgryta på älgstek och rotsaker
4. Elda i kakelugnen
5. Ta en tupplur
6. Brygga en espresso
7. Gå på barnfest
8. Njuta av friden när Småfolket somnat

Varken mer eller mindre.

Varannan vegetarisk?

vi har i familjen under olika perioder försökt oss på att införa fler vegetariska rätter på menyn. dock med varierande framgång. nu är jag på hugget igen - av flera skäl. här följer de viktigaste:

1. hälsan: jag behöver äta ännu mera grönsaker för att må bra!
2. klimatet: kött kräver resurser och genererar mycket koldioxid per portion jämfört med vegetarisk mat.
3. vattenförsörjningen: samma mängd vatten går åt för att odla ett kg gröda som mat som för ett kg gröda som foder. om jag äter kött tillkommer allt det vatten djuret ska ha...
4. för att maten ska räcka till alla på klotet: samma princip som ovan gäller också för andra "produktionsresurser" såsom mark, arbetsinsats, maskinparker etc... om alla ska ha kött i stora mängder räcker jordklotet inte till.
5. någon form av etisk/moraliska skäl.

låt mej förklara. visst bidrar det att jag aldrig varit någon stor köttfantast och att jag ofta tycker vegetariska rätter är både goda och sådär lagom mättande. men de största impulserna i vegetarisk riktning kommer denna höst från en film och en bok.

först var det Katja Gauriloffs omskakande dokumentär SÄILÖTTYJÄ UNELMIA (ungefär konserverade drömmar) som behandlar matindustrins mer oglamorösa sidor. den hade premiär i början av året och vi såg den häromveckan. den var grym, tankeväckande, informativ. synliggjorde både miljö och människor och djur i en matindustri som tappat bort respekten.

sedan blev det Jonathan Safran Foers välskrivna och upprörande reportagebok ÄTA DJUR. nånstans ekar ett stilla "rör inte min kompis" (som det hette på 80-talet), nånstans gnager insikten om att dagens köttindustri inte riktigt håller måttet. se och läs själva vid tillfälle!


just denna vecka står det därför kikärtsbiff, linssoppa, grönkålspaj, rödbetsbiff och rotsakssoppa på menyn. dessutom äter jag råkost (på varor som är i säsong) till de flesta måltider. fanatisk kommer jag inte att bli - jag tror att det är riktningen som är den viktiga. det blir älgstek, ekologisk metwurst och nötfärs ibland. små och stora får njuta av korv och franska.

men varannan vegetarisk - kan inte det vara nåt?

Ett år och en dag...

har jag befunnit mej i bloggosfären. det är värt att fira! en ny form av yttrandeglädje, ett nytt forum för små och stora tankar.

visst, jag uppskattar fortfarande köksbord och kafferum och väninnekvällar och ekomarthamöten. där kan jag också dela tankar och insikter och frågor. alltjämt skrivs det rad på rad i min gamla dagbok. ännu tecknar jag ner mina uppslag för att förbättra världen - och kanske i första hand mej själv - på post it-lappar och baksidor av kuvert. samtidigt; genom bloggen väger jag mina ord på ett nytt sätt och formulerar mej fram till nya insikter. de tankar jag tänker är inte bara mina - de delas och uppdateras tillsammans med andra. i bloggandet finns alltid en Du.

under det år som gått har jag med glädje sett att vi är många som är intresserade av Det Gröna Livet. jag har förstått att allt fler vill och vågar fundera på de frågor som gör livet hållbart inifrån och ut. om jag lyckats med att ge nån annan en gnutta inspiration, en ny tanke, ett uppslag till en liten förändring av en vardagsvana, då är jag mer än nöjd.

en dag kanske hållbar livsstil är vardagsmat och självklarhet och inget att orda om. men på vägen dit tror jag vi behöver våra forum där vi kan bolla hållbarhetsfrågorna. i en värld som spinner allt snabbare, där konsumismen svämmar över oss och där ytan ofta värderas högre än djupet, där behövs det rum för andra tankar, andra röster, andra ideal.

som varm och ödmjukt TACK till Dej som läst och läser vill jag dela en av de låtar som inspirerar mej att vandra vidare i hållbarhetens tecken. vi fortsätter...

  

Kura skymning

bara helt kort. jag tror det är veckans ekovink, faktiskt ;)

när lugnet lagt sej över hemmet och Småfolket sover och Storfolkets ena halva spelar kvällstennis med bästa kompisen. då rundar jag av kvällens prestationspass (föreläsningsförberedelser är ibland ett oändligt projekt) och kurar skymning. jag brygger mitt kamomillte i finaste ugglekoppen, tänder ljus i röda lyktorna, öppnar kakelugnens luckor och stirrar på flammorna en stund. vänder blicken inåt och låter lugnet breda ut sig. sen sjunker jag ner i soffan och öppnar min favoritbok (för tillfället FOUCAULTS PENDEL av Umberto Eco) och låter boken och kamomillen ha sin verkan.

ut ur vardagsbruset, in i litteraturens universum. magiskt!

glädjesorg

dagen idag är en dag av glädjesorg.

en dag då världen känns sorgsnare och ödsligare och kallare än vanligt. med ett hjärtskärande farväl till en kvinna som personifierade glädjen, livsmodet, värmen, omtanken, klokskapen och integriteten. som hade förmågan att genom sin blotta närvaro sprida liv och lust hos sina medmänniskor. vars minne jag ska bära som den dyraste skatt nära mitt hjärta så länge jag lever.

men också en dag då vardagen känns viktigare än vanligt. när den långa kramen är det största uttrycket för kärlek och förtroligheten vid tandborstningen är den finaste gemenskapen. när småfolkets galna dans på vardagsrumsgolvet rör vid själens bråddjup. en dag då faderskapet firas och samhällsfrågor avhandlas jämte kakrecept vid dukat kaffebord.

dagen idag är en dag med ödmjuk tacksamhet över människomötena i mitt liv. det är genom dem som trådarna i tröstetäcket stilla vävs.

veckans ekovink 4

denna vecka vill jag dela en förunderlig TEDtalk om kost & hälsa - mitt i mitt syrabasbalansexperiment som jag är.  det som här berättas är djupt berörande och fascinerande. och lärorikt och hoppingivande. och mera vatten på min kvarn...

som Terry Wahls själv säjer är hon kanske "kanariefågeln i kolgruvan". lyssna och begrunda. låt mitokondrierna få vad de förtjänar!