Trädgårdsrus

jag har varit rätt osynlig på bloggen de senaste veckorna. det har i mångt och mycket med det vackra vädret att göra. all möjlig tid har tillbringats ute i trädgården.

med den otippade värmeböljan följer mångahanda uppgifter. mina små plantor är nu omskolade och befinner sig i drivhuset i väntan på att familjen ska få till ett riktigt växthus. tidsoptimismen har dock sina sidor... men vårt grönsaksland är sått, djupsängen likaså. potatislandet - årets nyhet - har tagit sin fulla form och de 44 små groddade knölarna har varsamt lagts ner i jorden. vi har gödslat med både ekologisk kodynga, algomin, kompost och vedaska i hopp om goda skördar.

gårdagen ägnades delvis åt att frigöra kungsängsliljor, pioner och klematis från kvickrotens härjningar. nu ser det riktigt prydligt ut (på sina håll) i min kära blomsterrabatt! dessutom har rabatten fått tillskott av riddarsporrar och dvärgiris som min generösa kollega hade i överflöd hemma hos sej. och fram sticker någonting jag tror kan vara astrantia, men helt säker är jag inte... detta år har jag dock lovat mej själv att inte övernitiskt rensa bort några tveksamheter, utan vänta och se och låta tiden skilja agnarna från vetet. under tiden har det varit läge att ta den fösta rundan med gräsklipparen och åter konstatera att handskuffaren var ett smart val både för miljön och för formen: en klippning motsvarar i stort sett en joggingtur vad gäller pulshöjning och svettmängd.

min kryddgård är i stand by på grund av allt gräs och ogräs som växer snabbt på annat håll, men i veckan som kommer hoppas jag ändå hinna gräva vidare och sätta ner några första nya plantor.

det är alltså trädgårdsrus i flera bemärkelser. intensivt och underbart!

Floradagsfirande i ny form

just idag känner jag mej extra lyckligt lottad! solen skiner. kvicksilvret kryper högt. jag arbetar halvtid och kan disponera en del av dagen enligt eget huvud. och jag har en trädgård som rymmer många projekt.

någonstans vid lunchtid besluter jag mej för att överge skrivjobbet framför datorn och dra på mej stövlarna. fram åker skottkärra, spade och grep. jag ger mej på den av kvickrot överfyllda rabatten. gräver, rensar, kärrar överloppsjord till ett potatisland under konstruktion. flyttar sten och tegel, grus och sand. måttar och prövar. gräver igen. den design som vuxit fram i mina skisser transformeras till något som (kanske) funkar på plats.

jag gör några fina fynd. en övervintrad pion, några fång gullvivor, två försiktiga plantor stjärnflocka och så ett par kattmyntor. en decimeter under marknivå finner jag en gammal stensättning med de vackraste runda stenar. vem av husets tidigare husmödrar har månne placerat dem här? vad tänkte hon på medan hon grävde? vilka växter planterade hon i rabatten? hur såg hennes kvinnoliv och vardag ut? jag låter tanken sväva, tar stenarna till vara och är tacksam över att få återanvända dem.

under ett par timmar vilar själen i grävandet. i det fysiska arbetet, doften av jord, solen som värmer min vinterbleka hud. i fågelsången - de hundratals rösterna i salig blandning. i synen av vitsippor och blåsippor. i känslan av ett sammanhang och en mening bortom universitetsreform, klimatkris och kvartalsekonomi anno 2013.

och så slår det mej att det är Floradagen idag. att detta är första gången i mitt akademiska liv som jag firar den arbetandes helt fysiskt bland blommor och blad. bästa tänkbara. mycket handfast. mycket värdigt. det skulle kunna rundas av med en skål i fläderblomssaft...

Pyjamasdag

Ute duggar det tätt och det stora grå hänger över den lediga dagen.

Inne doftar morgonen kaffe. Bryggt i ett gammalt reseminne från Italien. Det puffar och väser om espressokokaren. Den är extremt low tech och sjunger långsamhetens lov. Signalerar en lägre växel och något för alla sinnen.

Efter viss tvekan besluter vi oss för att vädra dammsugaren, ställer undan rester av vintergarderoben, lyfter fram kuddar till utemöbler. Vattnar törstande blommor och upptäcker nya blomstänglar på en orkide.

När det närmar sig lunchdags får vi plötsligt divine inspiration och mixar kidneybönor, kokt spelt och kryddor till det som visar sig bli bästa bönbiffen hittills. Till och med familjens yngsta gillar konceptet och vågar smaka.

Medan brasan knastrar läser vi både Betty är en speciell sorts ko, Omställningens tid och Häxläxa. Somliga tar sej sedan en tupplur och andra bygger lego. I bakgrunden tickar väggklockan i hjärtats egen rytm, får mej att minnas tempot från ett kök i min barndom, en plats där tiden hade rum för själen.

Det är oplanerat. Det är ostylat. Det är pyjamasdag. Någonting säjer mej att det är den perfekta dagen.

Livets krydda

det ska genast erkännas; jag har snöat in totalt på kryddor. dessa underbara örter som använts till nytta och nöje av generationer och vars egenskaper kloka gummor känt till genom århundraden - ända tills industrisamhällets övertro på det syntetiska tog över både i kök och i medicinskåp. innan kryddorna i butikshyllan var radioaktivt bestrålade. innan spår av läkemedel och hormoner var en del av fisken från Östersjön.

i samband med resor är det ofta i örtagårdarna jag stannar upp lite extra. i Paris finns en underbar liten klosterträdgård mitt i bruset intill Sorbonne. den mäter inte många meter i längd och bredd, men den berättar mycket om en kunskap och klokskap som fanns där låg före snabbmaten uppfanns och  läkemedelsbolagen noterades på börsen. och den bjuder på dofter och ögonfröjd som når förbi turistbruset; allra längst in i själen.

i min egen kryddrundel har timjan, oregano, citronmeliss och dragon sina fasta platser. på sistone har jag låtit myntorna ta plats i blombänken och upptäckt den svalka de ger till sommarens vatten och vilket välgörande te man kan brygga av dem en kulen höstkväll. isop landade i odlingslådan av en slump när jag längtade efter lavendelblått och kämpade med härdigheten. koriander har vi haft i överflöd de senaste två åren, eftersom den hann självså sej innan vi hann blinka.

just nu skissar jag på en utvidgning av kryddodlingen. vi har en fin fasad mot söder, en meterhög stensockel som magasinerar solens värme dagen lång. den platsen borde vara som klippt och skuren för en kryddgård, tänker jag nu - efter år av försök med pioner som aldrig ville ta fart. nu ser jag framför mej libbsticka och pepparrot till vinterns soppor, salvia till lammstekarna, körvel till de söta bakverken och kummin till brödbaket. jag ser krukor med känsliga basilikor och rosmarinplantor som blir små buskar, kanske till och med ett olivträd som vi kan övervintra i kvisten.

återstår så bara lite grävande, lite flyttande av sten och grus, lite skaffande av frön och plantor. lite fördjupning i böcker om örternas egenskaper. kanske en kurs om läkeväxter eller två. och den kloka gumman inom mej nickar och ler.