Det rör på sig

De senaste veckorna har det dessvärre hänt mycket på udden i Hanhikivi. Fennovoima har kalhuggit ett 90 hektar stort område. Man har också byggt väg (infrastruktur) och kommer inom kort att stängsla in hela området. Sommarstugeägare i området får snart sina fastigheter inlösta, oklart till vilket pris, och måste tömma stugorna inom maj månad. Allt detta innan bygglov ens är beviljat. Aktivister har protesterat på olika sätt (se bilden, foto Tiina Pirttinen) och både organisationer och vanligt folk försöker på olika sätt arbeta för att uppmärksamma och ifrågasätta förfarandet.

I media har saken på sistone tack och lov fått mer och mer uppmärksamhet. I Vasabladet och Österbottens Tidning, Keskipohjanmaa och Kaleva har det funnits flera bra artiklar om frågan. Antalet insändare har varit stort, både inför riksdagsvalet och efter. SVT Norrbotten rapporterade 26/4 om aktivisterna som agerade på Hanhikivi i helgen, likaså har Västerbottenskuriren och Norrbottenskuriren gett frågan utrymme. I finländska riksmedia har frågan tyvärr ännu inte lyfts och man kan verkligen undra varför...

På lokalplanet finns dock ett fint spirande motstånd. I Umeå och Luleå är det seminarier på gång (info kan man hitta via Kärnkraftsfritt Bottenvikens fb-sida) och den som vill lära sig mer och diskutera har alla möjligheter till det. I Jakobstad samlas det just nu in namn angående stadens aktieinnehav i Fennovoima. Frågetecknen är många och det finns all anledning att lyfta katten på bordet. Ofattbart är dock hur det kan ha tagit över ett år (!) innan den motion de grönas ledamot Anna-Maija Lyyra lämnade in om saken den 24.3 2014 kommer upp till behandling. Man häpnar över trögheten! Men inom kort ska ärendet upp i fullmäktige och jag hoppas att vi är många som skriver på namninsamlingen t.ex. på Vegana, Kruska och Yogaways! Och jag hoppas vi är många som kontaktar våra folkvalda representanter och ber dem grundligt sätta sig in i ärendet före mötet. Det är mycket pengar på spel, och ytterst oklara utsikter till ekonomisk lönsamhet för enskilda kommuner, särskilt på lång sikt. Är våra förtroendevalda verkligen insatta och vågar de i så fall ta risken?

Oavsett vad man anser om kärnkraften som energiform tecknar skeendet på olika nivåer en rätt dyster bild av storbolagets och kärnkraftslobbyns respekt för demokratiska processer, tillståndsbeviljande och agerande i byggprocesser. Varför denna brådska i somt? Varför denna tröghet i annat?

Det som inger hopp är ändå att det finns så många som engagerar sig nu för att belysa ärendet och påverka på olika sätt. Varje samtal, varje insamlat namn, varje artikel och varje insändare bidrar till att lyfta folks medvetenhet om övergreppen mot natur och människor i Hanhikivi. Det finns många olika sätt att engagera sig! Och därmed i förlängningen bidra till att vi tillsammans kan vända vår energiskuta i en mera hållbar riktning.

Det rör på sig - och det är upp till dig och mig och oss allihopa om det i slutändan blir mera på gott eller ont.

 

Skickat via Blogsy

Perspektiv på vardagen

Det har varit tyst på bloggen ett tag. En av orsakerna till skrivuppehållet är att vi har varit på resa. Gästat en annan kultur och natur, sett andra sätt att leva, insupit andra atmosfärer - ljud, dofter, ljus - och upplevt annan mat och dryck. För ett litet tag bytt perspektiv på vår egen vardagslunk.

Jag bearbetar impulserna från den stora staden - de många bilarna, konsumtionshetsen, det uppskruvade tempot och den hybris som kommer till uttryck i det evinnerliga byggandet. Jag har alltid älskat storstadsbrus, men den här gången såg jag mest oljebaserad ekonomi bakom alla snabba och komplexa konstruktioner och system. Samtidigt: någonting hoppfullt i den enorma växtväggen som höjer sig högt över den brusande trafiken och i restaurangen som gör sina rätter på naturliga och årstidsbaserade råvaror.

Jag bearbetar impulserna från den lilla staden - klockklangen, den gotiska arkitekturen, traditionerna. I den lilla staden är kunskapen (den gamla och den nya) allestädes närvarande. Där promenerar vi oss fram omslutna av lager på lager av kultur, litteratur, arkitektur, forskning och kanske bara bildning i största allmänhet. Där välkomnas både vi och barnen att lära oss mer om allt från mumier till honungsbin. Att utmanas, att utvecklas, att låta våra egna erfarenheter möta andras. Att inse hur viktiga detaljerna är för hela bilden. Där äter vi lokalproducerad ekologisk glass medan vårsolen värmer våra nästippar.

Kanske är det i trappan på det naturhistoriska museét som något knyts samman och mitt perspektiv skiftar? Just där känns det nämligen plötsligt som att hela hållbarhetsfrågan är alldeles självklar. Den pyr ju under ytan, både i den stora staden och i den lilla. Överallt finns människor och organisationer som jobbar envetet för att förstå, förändra, förbättra. Någon genom att forska om insekter, någon genom att knacka dörr och be människor byta till bättre fönster, någon genom att servera ren och näringsrik mat. Var och en lägger sin lilla pusselbit i den stora helheten. Sprider kunskap, inspirerar, skapar nya handlingsmodeller. Det är trösterikt och väldigt motiverande. Och på något sätt väldigt uppenbart: Vi får helt enkelt göra som myrorna - vi får dra vårt lilla strå till den stora stacken.

Bonden och prinsen

Min söndagskväll förgylldes av en dokumentär om ett otippat radarpar, prins Charles och hans inspektor David Wilson, som sedan 1986 driver ett hållbart jordbruk på The Duchy Home Farm i Tetbury, Cotswalds.

Dokumentären innehåller, förutom de underbara pastorala vyerna och den charmerande brittiskan, en hel del insiktsfulla resonemang av både prinsen och bonden. Det finns någonting oerhört vackert och trösterikt i att vi funderar på samma frågor - i slott och i koja! Det hållbara exemplets makt, kärleken till jorden och lyckan i att få äta riktigt bra lokalproducerad mat, för att nämna några. Jag gillar särskilt mycket kombinationen av filosofisk-moraliska ställningstaganden och den handfasta experimentella attityden.

Du kan se dokumentären själv och begrunda! Den finns på Arenan i 29 dagar till.

Påskvandring

Vågskvalpet, diset, de fantastiska frusna trädgrenarna. Klippornas textur och färg. Enstaka fågelrop över viken. Luften som dryper av syre och doftar smältande snö. Stranden som är genomskuren av alla vinterns stormar. Alla spår i sanden. Vadstället där vi nu med nöd och näppe tar oss torrskodda över. Fötterna som vandrar, huvudet som töms på tanke och strävan, vilan i naturen. Lugnet och ron som sprider sig inombords. Gemenskapen med den som går bredvid.

Inga krav, inga fasader. Bara stillhet, förnöjsamhet, förundran. Begrundan över påskens under: livet större än döden, då och nu. Och där inne under isen på grenarna finns det som snart ska knoppas.

 

Skickat via Blogsy