Vågskvalpet, diset, de fantastiska frusna trädgrenarna. Klippornas textur och färg. Enstaka fågelrop över viken. Luften som dryper av syre och doftar smältande snö. Stranden som är genomskuren av alla vinterns stormar. Alla spår i sanden. Vadstället där vi nu med nöd och näppe tar oss torrskodda över. Fötterna som vandrar, huvudet som töms på tanke och strävan, vilan i naturen. Lugnet och ron som sprider sig inombords. Gemenskapen med den som går bredvid.
Inga krav, inga fasader. Bara stillhet, förnöjsamhet, förundran. Begrundan över påskens under: livet större än döden, då och nu. Och där inne under isen på grenarna finns det som snart ska knoppas.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar