Med en vecka till julafton...

Jag har tillbringat några dagar i Storstan. Med en vecka kvar till julafton glittrar det och glimmar det i galleriorna. Glänsande kulor och skimrande slingor överallt, glansbilder av den härliga julen. Den som kommer till oss efter att vi inhandlat de rätta presenterna och paketerat in dem i skimrande papper och bling bling. Den som kommer till oss i det välstädade och trendigt pyntade hemmet, där den rätta maten står på bordet.

Överallt den glättiga julmusiken som en hinna mellan oss och den blödande världen. Den förrädiska doften av saffransbröd och glögg som skapar distans till flyktingströmmar och förhöjt terrorhot.

Kanske är det för att jag själv förändrats som jag har allt svårare att uthärda den kommersiella julen? Kanske är det för att jag insett vilket ekologiskt fotavtryck julen kan - man inte alls behöver! - bära med sig som överflödet sticker mig mer och mer i ögonen? Kanske är det för att jag sett in i ett ensamkommande flyktingbarns ögon som jag har så svårt att överösa min familj med materiella gåvor? Kanske.

Men visst vill jag ha julstämning. Jag tänder ljusen i adventsstaken och jag dricker lite glögg. Jag bakar julbröd och klär den gröna granen. Jag sjunger julsånger och lyssnar på julradio. Jag skriver kort och slår in några få paket. Jag saktar ner och ber om att tröttheten ska lätta och den stilla glädjen infinna sig.

Jag längtar efter änglasång och evangelium. För mig själv och för världen.

Dagen efter Paris

Igår var det definitivt skumpaläge: världens ledare beslöt sig för att rädda planeten! Hemma hos oss har vi de senaste veckorna febrigt följt rapporteringen från klimattoppmötet, vi har hållit tummarna och korsat fingrarna. Igår andades vi äntligen ut - det blev ett avtal, ett hyfsat bra avtal, till slut!
Precis som alla skriver: det här avtalet är historiskt, en vändpunkt. Det är första gången i historien såhär många länder kan enas om ett mål av denna kaliber. Temperaturhöjningen ska hållas rejält under två grader, helst under en och en halv. Vi ska samla alla resurser för att minska utsläppen av växthusgaser, vi ska ställa om till annan typ av energi. Och de flesta ser väl då framför sig en fossilfri framtid, hoppas jag. Vi ska också arbeta för biodiversitet och resilienta ekosystem. Bland annat.
Själv tänker jag att avtalet är fantastiskt. En milstolpe värd att fira. Jag vill verkligen att vi ska nå målet, alternativet att inte göra det ter sig alltför skrämmande. Men jag funderar på hur vi vanliga människor kan bidra till att målet nås. Hur kan jag som gräsrot göra mitt eget liv klimatsmart? Hur kan jag bidra till att lokalsamhället ställer om? Vad betyder egentligen klimatneutraliteten, hållbarheten och motståndskraften i praktiken? Jag hoppas att expertsvaren på dessa frågor snabbt når oss och hjälper oss att förändra våra liv i rätt riktning.
Just idag vill jag ändå lyfta upp fyra områden där du och jag med relativt små insatser verkligen kan göra en skillnad. Var och en av förändringarna kan tyckas liten, men när den multipliceras med hundra, tusen eller en miljon... Då händer det saker på riktigt!
1. Energiförbrukning: vi kan köpa grön el, sänka inomhustemperaturen, installera luftvärmepump, släcka lampor och spara på varmvatten
2. Mat: vi kan äta mera vegetariskt, närproducerat och egenodlat - och se till att det blir mindre matsvinn...
3. Transporter: vi kan gå, cykla, åka kollektivt, minimera flygandet och bilandet
4. Konsumtion: vi kan införa köpstopp, satsa på secondhand och återbruk, välja ekologiskt, köpa tjänster iställetför varor, köpa lokalproducerat, föredra rättvisemärkt...
Frågan är dock om detta räcker... Någonting säger mig att vi inte kommer kunna äta den här kakan och ha den kvar. Vi kommer behöva ställa om, lära oss leva på ett annat sätt. Kanske byta ut ekonomismen mot planetarismen? Skippa den kapitalistiska hederskulturen (som Patrik Hagman så träffande kallar den) till förmån för något annat, bättre. Sluta låtsas som att det handlar bara om clean tech och gröna innovationer. Förstå att vi levar av moder jord. Att vi andas hennes luft och dricker hennes vatten.
Tänk om vi kunde transformeras så att vi såg hela helheten, snarare än de små delarna? Kanske kunde då omsorgen om naturen, djuren och varandra bli ledstjärna för våra handlingar? Kanske är det först då vi verkligen lever inom planetens gränser...

Skickat via Blogsy

Till minne av en tant

Jag åkte tåg med några härliga människor härom kvällen. Det blev tal om allt från lycka (om den nu finns) och förnöjsamhet (hur den nu ser ut) till frågan om det alls kommer finnas en levande bygd utanför storstäderna om tjugo år (vad man nu menar med det uttrycket). Sällskapet skingrades, men tankarna dröjde sig kvar.

I helgen fick jag veta att en av de mest varmhjärtade och skärpta tanterna jag mött i mitt liv gått ur tiden. Hon levde merparten av sitt liv i kanten av en åker, bredvid en stillsamt strömmande å. Hennes vardag och epicentrum fanns i ett litet hus på landet några mil från vår lilla stad. Hon (och hennes man) var strävsam småbrukare. Hon var den levande landsbygden i egen hög person! Hon hade såvitt jag vet inte rest så mycket och absolut inte jorden runt, hade ingen "livsstil" och sprang aldrig efter trender och andras tyckanden.

Däremot hade hon tid att lyssna och tala med eftertanke. I hennes kök stod radion ofta på och försåg henne med både färska nyheter och djupare analyser, och högarna med bibliotekslån lät henne röra sig fritt genom tid och rum och bilda sig långt mer än mången av oss som ständigt har hela nätet till förfogande. Hon hade en integritet och en livsvisdom som räckte för flera. Hon visste mycket om dem som gått före, hon kunde namnen på alla gläntorna, åkrarna och tjärdalarna på en mils radie. Hon var en av dem som kunde berättelsen om min mammas släkt och platsen de gjort till sin i generationer. Nu är hon borta och jag känner saknad och samtidigt tacksamhet. I hennes kök fanns det nämligen oändligt med rum för både den lilla människan och den stora världen.

Jag har ingen aning om huruvida hon var lycklig, men jag vet att hon var förnöjsam. Hennes 90-åriga ekologiska fotavtryck här på jorden var inte stort, men intrycket av hennes tillvaro här är desto större. Hon var extremt hållbar, i många avseenden.

Om vi antar att lycka inte är ett tillstånd, utan en guldkant i livet, har vi då lättare för att leva i förnöjsamhet? Om vi inser att förnöjsamheten är relativt oavhängig våra materiella tillgångar, kan vi då leva i frivillig enkelhet, nöjda med det vi har istället för att ständigt jaga efter mer i ekorrhjulet? Om vi inser att allt hänger ihop, också staden och landet, kan vi då leva i respekt och harmoni med oss själva och varandra? Jag vill tro det. Jag har sett glimtar av det. I mina samtal med en underbart tant.

Skickat via Blogsy

Rädda klimatet - nu!

Vi vet ju alla att det är klimattoppmöte på gång i Paris. Viktigt, viktigt! Och visst är det värdefullt att världens ledare samstämmigt visar upp sig och talar om att det är dags att gå från ord till handling, att vi måste nå tvågradersmålet. Absolut! Ändå är jag lite rädd för tendensen att skjuta över ansvaret för klimatet på Någon Annan... För faktum är ju att det är BÅDE makthavarna OCH vanligt folk Som du och jag som måste göra något. Vi alla tillsammans måste förändras, om det ska bli en bestående och verkningsfull förändring.

Imorse (o)roade jag mig med att fylla i både www.klimatkontot.se och wwf:s fotavtrycksmätare. Jag har gjort dem båda förr och jag visste vartåt det lutar: också jag har en bit kvar att gå. Jag borde nämligen näst intill halvera mitt årliga Co2-utsläpp och mer än halvera mitt fotavtryck för att leva hållbart på riktigt.

Det finurliga med mätare av detta slag är ändå att de ger en vink om hur min egen livsstil faktiskt är kopplad till den större helheten. Att jag flyger x antal timmar mindre per år spelar faktiskt roll. Att jag äter övervägande vegetariskt likaså. Att vi som familj sänker inomhustemperaturen, sparar vatten och låter bli att inhandla senaste teknikprylarna, modeplaggen eller inredningsprylarna har verkligen betydelse!

Under de fem senaste åren har mina avtryck därför stadigt sjunkit, lite i taget. Det är uppmuntrande och sporrar till att fortsätta på den inslagna vägen. Varje gång jag gör testerna får jag en puff i rätt riktning. Testa gärna du med!

 

Skickat via Blogsy