Rädda klimatet - nu!

Vi vet ju alla att det är klimattoppmöte på gång i Paris. Viktigt, viktigt! Och visst är det värdefullt att världens ledare samstämmigt visar upp sig och talar om att det är dags att gå från ord till handling, att vi måste nå tvågradersmålet. Absolut! Ändå är jag lite rädd för tendensen att skjuta över ansvaret för klimatet på Någon Annan... För faktum är ju att det är BÅDE makthavarna OCH vanligt folk Som du och jag som måste göra något. Vi alla tillsammans måste förändras, om det ska bli en bestående och verkningsfull förändring.

Imorse (o)roade jag mig med att fylla i både www.klimatkontot.se och wwf:s fotavtrycksmätare. Jag har gjort dem båda förr och jag visste vartåt det lutar: också jag har en bit kvar att gå. Jag borde nämligen näst intill halvera mitt årliga Co2-utsläpp och mer än halvera mitt fotavtryck för att leva hållbart på riktigt.

Det finurliga med mätare av detta slag är ändå att de ger en vink om hur min egen livsstil faktiskt är kopplad till den större helheten. Att jag flyger x antal timmar mindre per år spelar faktiskt roll. Att jag äter övervägande vegetariskt likaså. Att vi som familj sänker inomhustemperaturen, sparar vatten och låter bli att inhandla senaste teknikprylarna, modeplaggen eller inredningsprylarna har verkligen betydelse!

Under de fem senaste åren har mina avtryck därför stadigt sjunkit, lite i taget. Det är uppmuntrande och sporrar till att fortsätta på den inslagna vägen. Varje gång jag gör testerna får jag en puff i rätt riktning. Testa gärna du med!

 

Skickat via Blogsy

Adventsberättelser

Så är det äntligen advent, en av mina favorittider på året! Efter en november med så många tunga känslor: en värld som blöder, människor på flykt, ett klimat som verkligen måste räddas nu... Så skönt att få vila ett slag i förväntan.
Hos oss har vi nu plockat fram vår hög med böcker som handlar om advent och jul. Det är favoriterna vi återkommer till och aldrig tröttnar på, böckerna vi läst sedan antingen vi själva eller barnen var små. Här finns berättelserna om rådiga och varmhjärtade tomtar, finurliga barn, gubbar och gummor som sätter julig guldkant på de mest spartanska omständigheter. Här finns symbolerna, orden och bilderna, som vittnar om en värld där kärleken är starkare, gemenskapen större, framtiden ljusare.
Idag njöt vi av den första berättelsen: storasyster började högläsa Erik Forsmans "Här kommer tomten!" och det på dialekt. På ett ögonblick fick det mig att minnas min farfars berättelser om jularna i förra seklets början, livet i byn bortom skogarna, i en tid när allt var annorlunda och människorna ändå som vi.
Nu sitter jag här när kvällslugnet lagt sig. Jag tänker på berättandes kraft, på ordens magi, på den narrativa konstruktionen av verkligheten. På det fantastiska som händer när vi delar ett berättarögonblick, här och nu.
Och jag vet att det jag verkligen vill ge mina barn och mig själv och den värld som gått sönder just nu är adventsberättelser om hopp och glädje. Berättelser som bär.

Skickat via Blogsy

Spindelliv

Igen sitter jag här med många trådar spretande i alla riktningar... Roliga trådar, spännande trådar, viktiga trådar. I ärlighetens namn även en och annan jobbig tråd. Jag känner mig som en spindel - jag spinner tråd och väver nät. Blir på något sätt fångad i och av mina fantastiskt underbara och/eller utmanande projekt som handlar om sånt jag anser är centralt i mänskligt liv och leverne.

Häromdagen lärde jag mig något nytt: att spindeltråd är naturens egen superfiber. Att den är stark som ståltråd, seg som nylontråd. Att det byggs upp lite som ett musikstycke komponeras - det kan finnas harmoni, trots att strukturen inte är perfekt.

Nu undrar jag om spindeln någon gång känner att den vill sluta spinna tråd och ta en tankepaus istället? Bara sitta där och andas lite, begrunda världens gång, lyssna till suset i trädkronorna? Beundra mönstret i nätet - det som vanligtvis framträder först senare... när man spunnit och vävt ett bra tag? Känner månne spindeln att den skapat något som bär? Vågar den lita på kraften i sitt verk? Kan den månne ibland släppa taget och lita på att ankarlinan håller?

Det finns nog en och annan som längtar efter att kunna spinna nätverken i sitt liv så att de håller, som önskar att tilliten till ankarlinan vore stark som spindeltråd. Jag är själv en av dem. Och just ikväll undrar jag om inte hemligheten är just att harmoni inte skapas genom perfektion. Det är åtminstone en trösterik tanke...

Bilden "Entangeled" är hämtad från Creative Commons:Will.