Talvivaara och jag

Det händer ibland att jag känner mig omväxlande uppgiven, frustrerad och urförbannad över tingens ordning. Som nu över detta med Talvivaara, vars säkerhetsdamm läcker igen (fast denna gång "bara" max fem liter i sekunden). Hur kan det komma sig att vi ännu år 2012 betraktar naturen så respektlöst som vi gör? Att experter säjer sånt som att "ingen kommit till skada" - underförstått ingen människa har dött. Ännu. Bara några sjöar, lite fisk och sjöfågel.

Men vad vet vi egentligen om de långsiktiga konsekvenserna? Vad händer med vattensystem med förhöjda halter av allt från tungmetaller till uran? Vad händer med fiskar och djur och växter i området?

Det är inte så att jag tror att en paradisiskt orörd Urnatur längre kan vara alternativet. Jag bara önskar att vi som samhälle kunde se att den ekonomiska girigheten inte alltid är värd sitt pris. Ens i pengar. I mitt stilla sinne undrar jag hur mycket hållbar ekoturism man kunde ha skapat för de miljarder man hittills investerat i gruvdriften i Kajanaland. Eller hur många som kunde ha sysselsatts i lokalt baserade och småskaliga näringar med motsvarande summor som nu satts på att gång på gång reda upp i röran.

Dessutom har vi nu ett läge där stora arealer påverkas för tid och evighet. En gruva med en teknik som är så gott som obeprövad, med en ledning som ger intryck av att inte vara uppgiften riktigt mogen. Ett tvivelaktigt rykte för det Tusen Sjöars Land vi så gärna marknadsför i glassiga magasin för långväga turister.

För min del tycker jag det borde vara nog nu. Den som gång på gång förbrukat sitt förtroende och underlåtit att vidta ens de åtgärder som anses nödvändiga till och med av en mycket generös lagstiftning (som stundtals verkar ha mera ekonomiska än ekologiska förtecken) borde inte få fortsätta som om i stort sett inget hänt.

Vi är ju trots allt snart på väg in i 2013. Människan har utforskat både Mars och DNA. Så svårt ska det väl ändå inte behöva vara?