Dubbeldäckad

det tog sin rundliga tid, men nu är även jag däckad av Basiluskan. jag får snällt lägga mej under täcket och kurera mej. dock inget ont som inte för något gott med sig: nu har jag gott om tid att dyka djupt ner någon av de böcker som väntat på hög. nu har jag tid att tänka och skriva.

de senaste dagarna har jag umgåtts med Susanna Alakoskis biografi OKTOBER I FATTIGSVERIGE. det som började som en distanserad beställning av jobbrelaterad litteratur övergick snabbt i en läsning som ruskar om mitt innersta. jag kan inte värja mej för utsattheten, utanförskapet, utelämnadheten hon beskriver. jag kan inte undgå frågorna om samspelet mellan individ och samhälle. och jag ifrågasätter om vi alls är så fria att välja våra liv som det ofta framhålls numera. av både politiker och självhjälpsgurus.

åter en gång slås jag av diskrepansen mellan Den Högt Hyllade nordiska välfärdsmodellen och den brutala verkligheten tusentals barn och familjer lever i. inget indikerar nämligen att bilden av barns och ungas utsatthet vore särskilt annorlunda tecknad i en finländsk kontext: institutet för hälsa och välfärd skrev 2010 att fattigdomen bland barnen i vårt land ökar stadigt. år 2007 var de enligt statistiken 151 000 - en tredubbling sedan 1995. sannolikheten för att trenden skulle ha vänt de senaste två åren är inte stor. och jag frågar mej: var finns de ögon som ser, de strukturer som skapar skyddsnät, de människor med makt som verkligen vill och vågar se och påverka? var finns den politiska självinsikten? var finns visionerna för en bättre framtid? för alla - inte bara för dem som själva har resurser att skapa sej sin egen.

sedan slår det mej att vi kanske har ett strukturellt problem som inte passar in i vår självbild, som faller utanför festtalens högtidliga bedyranden? att vi lever kvar i myten om oss själva. att vi inte ens vill ta in att en del av våra barn och unga visserligen presterar fint i PISA, siktar mot stjärnorna och har alla möjligheter i världen, medan andra far illa och riskerar falla utanför hela samhällsgemenskapen. att vi stirrar oss blinda på enkla mått och mätare i stället för att se människorna och komplexiteten i det som är deras liv.

och jag tänker då att vi måste se! vi måste skriva om och tala om det! vi som har resurser måste stå upp för den som inte själv kan eller orkar föra sin talan! vi måste våga diskutera hur vi fördelar den kaka vi trots allt har i vårt samhälle, hur vi skapar strukturer och gemenskaper som innesluter snarare än utesluter.

jag är däckad i dubbel bemärkelse och kan inte släppa ämnet ens när natten kommer. i mitt huvud snurrar stora ord som altruism, solidaritet, jämlikhet, rättvisa, ansvar. vart försvann de orden ur samtalen mellan oss människor? och hur får vi tillbaks dem igen? på riktigt.