krasslig som jag är tillbringar jag fortsatt dagarna i soffläge. där tränger sig tankarna på: jag grunnar på hållbarhetens olika dimensioner. och den sociala dimensionen pockar irriterande ihärdigt på min uppmärksamhet.
jag såg dokumentären om Palme och slogs av hur politiken förändrats sedan hans tid. ingen talar längre så starkt för de utsatta. ingen använder mera så knivskarpt sin politiska position för nån annans väl. ingen tar riktigt ansvar för dem som idag drabbas av företagssaneringar, nedskärningar i socialskyddet eller minskade resurser för skolassistenter och fritidsverksamhet. jag undrar om det är bara vi vanliga dödliga som märker hur nedmonteringen av den nordiska välfärdsmodellen pågår i kulisserna medan inkomstklyftorna ökar och den politiska retoriken surrar vidare kring valfrihet, tillväxt, bonusar och konkurrens. det är inte utan att jag saknar någon som ville utropa ett "Kejsaren är naken!" för vår tid.
jag såg Niinistös nyårstal till medborgarna. såg hans uppmuntran till ansvarstagande och arbete, hans pisksnärt mot det han kallar "ett vistelsesamhälle" där man såvitt jag kan förstå skulle dra nytta av diverse sociala förmåner utan att bidra själv. och visst, jag håller verkligen med om att vi alla måste dra våra strån till den gemensamma stacken. att arbetandet är livsviktigt för oss. men måste vi inte samtidigt fundera en smula på vad det är som gör att så många unga faller av det gemensamma projektet? försöka förstå vad det är som gör att allt fler saknar hopp, motivation, ambition eller till och med trygghet och framtidstro i vårt samhälle?
jag läste Alakoskis bok om fattigdomen i dagens Sverige (se föregående inlägg) och jag såg tänkvärda Uppdrag granskning (18.1 2013) på samma tema. och jag tänkte att här skriver vissa i kött och blod och av egen erfarenhet och här orkar andra hålla på och klyva hår och hänga upp sej på definitioner och begrepp. faktum kvarstår ju ändå: att alltför många barn och unga (och äldre och sjuka) blir ställda utanför, saknar rimliga resurser att delta i samhällslivet, inte längre fångas upp av skyddsnätet. att fattigdom är fattigdom, oavsett om den är relativ eller absolut. att den föder missmod, främlingsfientlighet eller aggression är ingen nyhet.
eftersom människan inte är sej själv nog. eftersom hon aldrig ensam kan bära det
totala ansvaret för sitt liv. eftersom hon (läs du och jag, vi alla)
blir till i relationer
som ligger djupt inbäddade i sociala nätverk och kulturella mönster,
ofrånkomligt intrasslade i hela samhällsbyggen. i svävande vackra konstruktioner av komplexitet och
ömsesidighet, skört upphängda i trådar av ansvar och tillit.
så nu undrar jag: hur växer månne en hållbarhetskultur fram? hur lär vi oss leva tillsammans så att bygget håller? politik och pedagogik, kanske estetik... symboler som för oss under ytan. upplevelser som bryter igenom våra barriärer och låter oss förstå på andra, nya, oväntade sätt. som gör oss socialt kreativa och innovativa och hållbara igen.
jag vet inte. jag trevar. jag skissar. och jag slänger gärna ut en samtalstråd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar