Efterdyningar

I efterdyningarna av helgens Jeppis Pride tvinnar sig tanketrådarna.

Jag gläder mig åt den fina paraden som samlade 2000 personer och massor av åskådare. Den stämning som rådde kommer att värma mitt hjärta länge. Den handlade, tror jag, om helt vanliga stadsbors behov av att visa tolerans, medmänsklighet, solidaritet. Om en grundläggande insikt om att vi alla bidragit till att konstruera ett strukturellt utanförskap, som drabbat enskilda människor (i detta fall människor med "annan" sexuell läggning) på ett sätt som inte är försvarbart. Och nu en stark vilja att säja: Vi är olika, men lika värda. Vi kan leva tillsammans, gå sida vid sida, dela den här världen och det här livet.

Samtidigt sörjer jag klavertrampen från olika håll. Både i sociala medier och i pressen. Människor som låter sig själva bli fräcka, intoleranta, ironiserande, kategoriserande. Som åter en gång befäster klyftor och konflikter, skapar avstånd och bryter den tunna tråd av förtroende som kanske, kanske kunde spinnas mellan människor. Så onödigt. Så insiktslöst.

För tolerans kan aldrig någonsin växa genom intolerans. Bara genom strävan till dialog, öppenhet, lyssnande. Förvisso också genom tydlighet i fråga om den egna ståndpunkten. Ibland genom höga vågor av diskussion om sak, men aldrig aldrig genom personliga påhopp.

Och frågan som dröjer sig kvar är: Varför så svårt att leva och låta andra leva?