Vi sitter under bar himmel, med sommarvinden mot huden och kvällssolens sneda strålar över oss. Vi är medelålders, barn och äldre. Korta, långa, smala, tjocka. Blonda och brunetter. Mammor, pappor, barn, syskon, vänner, HBTQ och straighta. Kyrkliga och okyrkliga. Fast egentligen är det helt ovidkommande vilka etiketter vi bär. Vi är där i gemenskap. Med Gud och med varandra.
Jag skulle ju önska att varje gudstjänst bar alla regnbågens färger. Att alla kände sig välkomna i kyrkan, alltid. Men som det är nu, visst behövs en regnbågsgudstjänst! Visst behövs det musik och bön och text som berättar om kärlek större än konventioner och fördomar. Visst behöver vi höra att vi är värdefulla och önskade precis så som vi är. Visst tåras mina ögon när prästen lyfter kärleksbudet. Den predikan blir en gärning som talar högre än alla ord. För vi behöver alla bli påminda om inte fördöma. Inte stänga ute. Inte heller låtsas som ingenting.
Först där och då går det upp för mig hur tungt utanförskapet måste vara att bära. Hur många som mått och fortfarande mår dåligt av att inte rymmas med eller bli bekräftade. Hur många som flytt nejden och kyrkan för att få livsutrymme och frisk luft att andas. Bara för att deras kärlek inte passat in i lådor och boxar.
Gårdagens gudstjänst bar budskap om respekt och förståelse, om tolerans och ödmjukhet. Och den kyrkan är min. Den tron är min. Att vi lär oss se, lyssna, bekräfta. Lär oss möta varandra som Du istället för Det.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar