Återbruk är ju en ytterst hållbar sport. För ett tag sedan såg jag ett inslag om Anders Krasse och hans husprojekt i de svenska kvällsnyheterna och blev alldeles till mig. Han tar nämligen återbrukandet till helt nya höjder.
Själv har jag alltid tyckt om gamla hus och gamla möbler och gammalt porslin. Jag tycker att det är något alldeles särskilt med ett ting som brukats länge, som har en historia. Just nu sitter jag till exempel och skriver vid ett bord med en historia på Grönvik gård utanför Vasa - vem vet vilka glas som stått på detta bord en gång? Min gammelmorfars skrivbordslampa lyser upp min tillvaro. Vi har låtit dra ny elsladd i den med tanke på elsäkerheten, men den fyller sin ursprungliga funktion och den är dessutom underbar att se på. Därtill får den mig att minnas mina rötter. I renoveringen av vårt gamla hus har vi minimerat nyanskaffningarna, återbrukat så mycket vi förmått genom att vara kreativa med sådant vi hittat på vinden och i uthuset.
Men. Det Anders Krasse gör med sitt återbrukshus något mer. Mycket mer. Han har nämligen renoverat ett stort hus bara med "nygammalt" - med material och ting som inte nödvändigtvis hunnit få varken patina eller ålderns charm. Han har uppgraderat det andra ratat: 80-talsfönster, 60-talskök, badkar och spis, lampetter, kastruller och gardiner som annars hamnat på soptippen. Jag måste säja att jag beundrar honom! För honom handlar det uppenbarligen mindre om form och mer om funktion. Det är nog snarare etiken än estetiken som är hans renoveringsledstjärna.
Hans renoveringsprojekt skriker ut en hög protest mot slit&släng-kulturen vi lever i. Det andas ekonomisk och ekologisk hållbarhet, självförsörjning och sunt förnuft. Den är en välbehövlig kontrast till nya IKEA-kataloger, inredningstidningar, bloggar och kolumner med alla vårens inredningstrender... Bilderna och texterna som säjer att du ska förnya dig, att du ska hänga med, att du ska sticka ut på ett sätt som passar in, göra trendigt personliga val. Som om det nu ens vore möjligt. Bilderna och texterna som värderar ytan så högt, som vänder vår uppmärksamhet bort från de riktigt viktiga frågorna och som bara blåser under vårt resursslöseri istället för att (på verkligt goda grunder) ifrågasätta det. Det återbruk Anders Krasse sysslat med ifrågasätter vårt konsumtionsbeteende och hela konceptet med att våra hus & hem som markörer för vem vi är.
Det lämnar mig inte riktigt någon ro. Det vill lära mig något. Det är någon form av återbruk 2.0.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar