Jag bearbetar impulserna från den stora staden - de många bilarna, konsumtionshetsen, det uppskruvade tempot och den hybris som kommer till uttryck i det evinnerliga byggandet. Jag har alltid älskat storstadsbrus, men den här gången såg jag mest oljebaserad ekonomi bakom alla snabba och komplexa konstruktioner och system. Samtidigt: någonting hoppfullt i den enorma växtväggen som höjer sig högt över den brusande trafiken och i restaurangen som gör sina rätter på naturliga och årstidsbaserade råvaror.
Jag bearbetar impulserna från den lilla staden - klockklangen, den gotiska arkitekturen, traditionerna. I den lilla staden är kunskapen (den gamla och den nya) allestädes närvarande. Där promenerar vi oss fram omslutna av lager på lager av kultur, litteratur, arkitektur, forskning och kanske bara bildning i största allmänhet. Där välkomnas både vi och barnen att lära oss mer om allt från mumier till honungsbin. Att utmanas, att utvecklas, att låta våra egna erfarenheter möta andras. Att inse hur viktiga detaljerna är för hela bilden. Där äter vi lokalproducerad ekologisk glass medan vårsolen värmer våra nästippar.
Kanske är det i trappan på det naturhistoriska museét som något knyts samman och mitt perspektiv skiftar? Just där känns det nämligen plötsligt som att hela hållbarhetsfrågan är alldeles självklar. Den pyr ju under ytan, både i den stora staden och i den lilla. Överallt finns människor och organisationer som jobbar envetet för att förstå, förändra, förbättra. Någon genom att forska om insekter, någon genom att knacka dörr och be människor byta till bättre fönster, någon genom att servera ren och näringsrik mat. Var och en lägger sin lilla pusselbit i den stora helheten. Sprider kunskap, inspirerar, skapar nya handlingsmodeller. Det är trösterikt och väldigt motiverande. Och på något sätt väldigt uppenbart: Vi får helt enkelt göra som myrorna - vi får dra vårt lilla strå till den stora stacken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar