Igår gick seminariet BORTOM HYBRIS äntligen av stapeln. Idag är jag både omtumlad och glad - och förstås omåttligt stolt över sambons förmåga att förverkliga sin vision!
Seminariet var fullsatt! Bara det är ett i sig anmärkningsvärt faktum en lördag i slutet av maj - en tidpunkt då många Jeppisbor redan inlett stugsäsongen och examensfesterna förbereds för fullt. Stämningen på After Eight var varm, engagerad och diskussionsglad. Programmet var digert och speglade en palett av perspektiv på hållbarhetsfrågan. Talarna var kunniga och publiken var på hugget. Personligen har jag inte tidigare upplevt något motsvarande i vår lilla stad, egentligen inte heller på svenskt håll i vårt land.
Nu snurrar tusen och en tankar i mitt huvud. Var och en av talarna skulle förtjäna en helt egen reflektion, varje tema vore värt att lyftas upp för en egen analys, men just idag blir det några valda tanketrådar här på bloggen. Den som vill ta del av helheten kan göra det här. Själv kommer jag säkert också att återkomma vartefter intrycken hunnit smältas.
Det råder ju ingen större osäkerhet i "grundfrågorna" - de frågor som utgör seminariets premisser. De flesta av oss vet mycket om själva klimatfrågan, de flesta förstår att något måste göras för att undvika en katastrof. Den stora utmaningen är därför egentligen frågan om vad vi behöver göra för att ändra kurs. Vad finns bortom den hybris vi nu befinner oss i? Vilka alternativa framtider kan vi se? Hur kan vi åstadkomma verkliga förändringar i världens gång? Och här föddes under seminariet nya tankefrön och uppslag till handling.
För min egen del blev bilden av den skeva resursfördelningen (de klossar Göran Ekström laborerade med) en berörande symbol för att vi står inför ett etiskt-moraliskt problem, snarare än ett kunskapsmässigt eller praktiskt problem. Våra värderingar styr våra handlingar och det är vår vilja och förmåga att utvecklas på detta värdemässiga plan som är helt avgörande för hur framtiden gestaltar sig.
Och som civilisation står vi ju dessvärre idag med ett enda värde för ögonen: vår egen ekonomi. Över hela världen surrar mantran som tillväxt, konkurrenskraft, teknologi, innovation, effektivitet... Människans värde och kunskapens värde är instrumentella och ligger i deras potential som redskap för att gynna ekonomisk framgång på den globala marknaden. Som pedagog är det lätt att dra paralleller till den utmanande frågan om utbildningens möjligheter när det gäller att vända skutan i hållbar riktning. Vilka är de värden som styr vardagen i våra daghem och skolor? Tekniken, ekonomin, människan, naturen? Konkurrens eller samarbete? Elitstyre eller demokrati? Monolog eller dialog? Måhända är det dags för ett hållbarhetsseminarium inom utbildningssektorn snart...
En annan bild som etsade sig fast var den om gåvorna (kopplad till Jaana Erkkiläs bild av de tre vise männen och deras gåvor till det nyfödda lilla barnet). Vilka är mina guld, rökelse och myrra? Vilka onyttiga och därmed livsnödvändiga gåvor kan jag själv månne ge mina barn och mina medmänniskor i denna individualistiska, materialistiska och stressiga tidsålder? Kanske kan de onyttiga gåvorna i nådens år 2015 stavas Gemenskap, Tankar och, framför allt: Tid! Tätt kopplad till - eller kanske rentav som en komponent i - vårt ekonomifixerade tänkande ser jag nämligen ett problematiskt förhållningssätt till tiden. Många av oss hinner idag inte leva det goda livet. Det finns ingen tid för eftertanke. Det finns ingen tid för omvärdering av etablerade tankemönster eller förhållningssätt. Det finns ingen tid för djuplodande samtal. Ingen tid för inre utveckling. Folk har fullt upp med jobb och barn och träning och dieter och skärmar och stylingen av det perfekta hemmet.
Det tar tid att vara tillsammans, det tar tid att tänka tillsammans. Men det är livsviktigt att vi tar oss den onyttiga, obrutna tiden. För i just den tiden ligger de verkliga möjligheterna. Det dryga varv visarna tog runt urtavlan igår förstärkte min tilltro till att förändringens kraft ligger just i mellanmänskliga möten. Ensam är man svag, tillsammans är man stark. Skapa tid och plats för tillitsfulla möten mellan människor och det börjar hända förunderliga saker! I skärningspunkterna uppstår nya perspektiv.
Det övergripande intrycket efter seminariet är hoppfullhet. För förändringen, omställningen, pågår redan för fullt. Här och där. På små orter och på stora orter. Den stora berättelsen har redan sprickor i fasaden och krackelerar liksom inifrån när de många små berättelserna tar form. Och de många små berättelserna - dem skapar vi tillsammans. Varje dag. Överallt. Och det är vi tillsammans som fyller dem med hållbarhet och mening.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar