Jakobstad diskuterade som bekant sin Fennovoimainvestering igår. Jag ska inte referera alla kringelikrokar här nu, utan bara konstatera att jag är helt förbluffad över att de flesta ledamöter nöjde sig med en knapp A4 som svar på Anna-Maija Lyyras motion om riskanalys! En A4 som egentligen helt lämnar huvudfrågan obesvarad. En A4 som det dessutom tagit ett drygt år att få ihop. En A4 som inte bygger på några som helst objektiva fakta, utom ett eller annat datum och en eller annan siffra. Inom kommunikationsforskningen kunde man mycket väl se tillkomsten av denna A4 som ett osannolikt exempel på utövning av härskartekniker såsom osynliggörande, förlöjligande och/eller förhalning...
Beslut av denna kaliber (15 miljoner står ju på spel) borde självfallet byggas under av oberoende information, vilket nästan känns löjligt att påpeka. Det gäller ju ändå en beslutsprocess om offentilga medel. I denna situation kunde trovärdigheten ha höjts väsentligt på flera olika sätt: a) att inte enbart Fennovoimas representant, utan också kritiska röster, getts utrymme under gårdagens fullmäktigemöte eller b) att någon helt oberoende part kallats in som sakkunnig eller c) att fullmäktigeledamöterna fått gedigen skriftlig information inför sin diskussion. (Jag kan inte låta bli att dra en parallel till forskarvärlden: att bygga på bara en teori, att synliggöra sina resultat ur enbart ett perspektiv, att inte belysa och ifrågasätta och göra en kritisk läsning mot andra perspektiv - det skulle aldrig funka... En avhandling eller artikel gjord på det sättet skulle med största sannolikhet avfärdas som ogiltig och aldrig publiceras.)
Det är dessutom lätt ironiskt att gårdagens skeende utspelade sig i en region som har sloganen "här bor kvaliteten" materialiserad på stora gula skyltar längs landskapets huvudvägar. Det bekräftade tyvärr med all önskvärd tydlighet Pentti Hakulinens analys: de finländska kommunerna vet inte vad engagemanget i Fennovoima innebär. Och min undran efter gårdagen är om man i Jakobstad ens vill veta?
Någonstans gnager frågor om hur det egentligen står till med den lokala demokratin och stadens affärer: Hur tänker fullmäktigeledamöterna? Varför väljer så många att låta sig duperas av kärnkraftslobbyn? Varför ställer så få de komplexa frågorna? Anser man på allvar att det är stadens uppgift att ägna sig åt investeringar av det här slaget? Och är det viktigare att undvika en förhållandevis liten ekonomisk förlust nu än en sannolikt stor sådan framöver? På ett mera övergripande plan undrar jag om merparten alls inser vad det innebär att man är bunden av Mankalaprincipen och inte längre har ett eget energibolag? Om man verkligen inte förstår att kärnkraft är en mycket förlegad, dyr och oetisk form av energiproduktion? Om man på fullaste allvar litar på Rosatom och grannen i öster som kompanjon eller om man bara sticker huvudet i sanden?
Det ligger förmodligen i någons intresse att detta ämne ligger inbäddat i ett hölje av dunkel. Att den breda allmänheten och många av ledamöterna i fullmäktige tydligen varken vill eller vågar ta reda på oberoende fakta i frågan. Kunskap är nämligen makt.
Alldeles oavsett hur man principiellt förhåller sig till kärnkraft borde man om man sitter som folkvald inse att de beslut som nu fattas kommer att ha konsekvenser mycket långt in i framtiden. Att man själv bär ansvar (ekonomiskt och moraliskt) och därför måste skaffa sig gedigen kunskap i frågan, snarare än lita till någon annans direktiv eller marknadsföring.
Kärnkraftskampen går givetvis vidare! Sålänge det finns frågor söker vi svar! För det är som det berättas i sagorna: i ljuset spricker trollen...
PS. Om sittningen i fullmäktige kan du läsa mera här och här!
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar