"Om jag bara..."

Häromveckan skrev Sofie Björkgren-Näse på Andetag ett träffande inlägg om If Only-tänk och vad det kan göra med oss människor. I samma veva läste jag också Maria Sundblom-Lindbergs kolumn i Kyrkpressen om hur trånga berättelser om hur livet "borde" vara kan snärja oss och vår ibland hjälplösa, mänskliga, ofullkomlighet i sitt garn.

Båda texterna har hög igenkänningsfaktor. Jag lever ju av och till med skenverklighet och glansbilder själv. Tankar som ligger där och lurar i den snabbt snurrande vardagen. Föreställningar om Det Goda Livet, ständigt på lut bakom den ena eller andra omständigheten: "Om jag bara inte hade så mycket jobb, kunde slappna av, fått sova hela natten, hunnit ta en promenad och yoga och äta nyttigt och spendera mer tid med familj och vänner..." Just den typen av "Om jag bara..." upplever jag närmast som kloka signaler från mitt inre. De är varningsklockor som ringer när tempot blir för högt och kraven för många, när mina grundläggande behov inte fylls i livets här och nu. De berättar att jag behöver ställa om och se till att ordna mitt liv så att jag återfår balansen. De är viskningar från min inre vägvisare och till dem vill jag lära mig att lyssna lyhört.

Och samtidigt en helt annan, mycket mera förrädisk, typ av "Om jag bara..." som jag vill lära mig att leva utan. Tankar som göds i glassiga magasin och sociala medier. Föreställningar om att Det Goda Livet är aktivt och stilrent.  "Om jag bara kunde resa långt och ofta, köpa nytt och trendigt, bo snyggt och personligt, träna mycket - gärna springa långt och lyfta tungt..." Som om livet skulle handla om att prestera och polera - att ständigt maximera upplevelser på olika sätt. Som om det som är - den som är - just nu inte vore gott nog i sig. Livet som ett projekt. Livet som en tillrättalagd dramaturgisk kurva, en berättelse skriven med rätt metaforer.

Men tänk om det är så att det lyckliga, lyckade livet snarare handlar om att sträva mindre - och just därigenom leva mer? Om att lära sej förnöjsamhetens och förtröstans gåta. Om att acceptera att allt faktiskt har sin tid, om att upptäcka de små nyanserna, om att vila i det som är. Också när livet skaver eller osäkerheten fladdrar i bröstet.

Just den här kvällen är jag trött, men ändå tacksam och fylld av tillit. Just ikväll kan jag känna ända in i hjärteroten att det är ett privilegium att ha både ett krävande jobb och en familj jag längtar till och ett stökigt hem och en brokig släkt och kloka vänner jag hinner träffa alldeles för sällan. Att det är som det ska - att aldrig riktigt räcka till och ändå alltid räcka till. Att det är helt okej och otroligt hållbart att vara good enough.